top of page
  • Skribentens bildKrigshistoriepodden

Dödskult med dolk och handgranat

Italiens stormtrupper i främsta linjen


++++ Av Magnus Glenning ++++


Arditi, de italienska stormtrupperna, spred skräck bakom österrikarnas linjer och minst lika mycket bland de italienska militärpoliserna – men vilka var egentligen männen bakom denna mytomspunna kår – och var de verkligen så farliga som den propagandan under kriget ville göra gällande?


Ja och nej – vi kan börja så. Men just kårandan inom Arditi var både viktig och stark – vilket många gånger angränsade till en kult vars dödsförakt i sin tur snuddar vid dödsdyrkan.




Tre arditi poserar i en studio bakom fronten
Tre arditi poserar i en studio bakom fronten. De är klädda för strid – men hur presterade de? Foto: Wikimedia Commons

Arditis kultliknande anda illustreras kanske bäst i de så kallade “Arditis tio budord” som tecknades ned av generallöjtnant Francesco Saverio Grazioli i juni 1918. En något surrealistisk mix av militär teori, patriotisk poesi, lite nationalromantiskt svammel och, på många punkter – ren suicidal krigsporr:


Hur fungerade då dessa smått skruvade budord i praktiken? Ett klassiskt anfall à la arditi gick oftast till på följande vis:


Allt hängde på att fienden inte skulle hinna organisera en ny försvarslinje, därför fokuserade man på att anfalla i omgångar. Den första omgången, stormtrupperna, anföll direkt efter inledande artillerianfall. Beväpnade med dolk och handgranater fick de uppgiften att eliminera utkiksposter, passera igenom (eller över) den första försvarslinjen och sedan sikta in sig på viktiga mål som bunkrar eller ledningscentraler.


Ett par vykort från kriget föreställande soldater som kysser vackra damer
Ett par vykort från kriget – rätt vågade för sin tid. Arditi-auran skulle inte bara inbegripa slagfältet, även på dejtingscenen skulle de vara herren på täppan … Foto: ur skribents samling

Vid ett lyckat anfall (som självklart inte alltid var givet) gick omgång två in. Beväpnade med dolk, handgranater och karbiner gick de in för att rensa upp eventuella motståndsfickor samt förbereda den nyss övertagna skyttegraven för eventuella motanfall samt säkra skyttegravarna för det framryckande infanteriet. Samtidigt gav små grupper av arditi beväpnade med maskinpistoler understöd, tillsammans med 65- och 37-millimeterskanoner som bland annat siktade in sig på kulsprutenästen som fortfarande utgjorde ett hot. Eldkastare sattes in vid behov.

samtida vykort av Giorgio Pisani kastar sig Arditi, beväpnade med dolk och handgranater, över de österrikiska ställningarna
På detta samtida vykort av Giorgio Pisani kastar sig Arditi, beväpnade med dolk och handgranater, över de österrikiska ställningarna. Denna skildring är inte långt ifrån hur det faktiskt gick till i verkligheten. Foto: ur skribentens samling

Italienska eldkastare i aktion – under en övning
Italienska eldkastare i aktion – under en övning. I skarpt läge var situationen knappast så städad. Foto: Wikimedia Commons

Ett par – på dödligt allvar

Verkligheten var dock inte alltid så linjär som i teorin – ett helvetiskt kaos var mer regel än undantag. Vid slaget om San Gabriele ryckte till exempel den första omgången fram för snabbt – vilket resulterade i att de hamnade mitt i det inledande italienska artillerianfallet där många arditi fick sätta livet till. Även under själva slaget tvingades arditi rensa upp både skyttegravar och tunnelsystem långt efter det fientliga territoritet ansågs ”säkrat”. Löjtnant Paulo Giudici tecknade ner sina intryck av striden i fråga:

”Kampen var brutal. Skyttegravens försvarare slaktades. […] Det stora slaget bröts ned till hundratals mindre – som utkämpades bland stenar, i snår av taggtråd, i bunkrar och i tunnlar. […] Passager blockerades och ingångar brändes sönder av eldkastare. […] Bergets inre var fullt av fiender. Vi slogs i mörkret – i en labyrint utan slut. Vi slogs med handgranater. Vi högg. Vi sparkade. Vi bet. Klockan tio var vi herrar över fältet.”

Ett av arditis absolut djärvaste företag, och därtill ett av de mest skruvade, var när en hel omgång stormtrupper anföll via floden Piave
Ett av arditis absolut djärvaste företag, och därtill ett av de mest skruvade, var när en hel omgång stormtrupper anföll via floden Piave – antingen nakna eller iförd klassisk baddräkt à la 10-tal. ”Kajmanerna vid Piave” blev föga förvånande omskrivna i pressen och förevigade i en långfilm under fascistepoken. Foto: skribentens samling

När teorin och verkligheten klaffade briljerade arditi i på slagfältet. Mycket berodde självklart på deras motivation och givetvis den hårda träning som de genomgått. Men ett militärt fenomen som för den italienska armén var revolutionerande skulle dock spela en avgörande roll. Arditi stred nämligen i stridspar. De var inte bara stridspar i främsta linjen – soldaterna gjort det mesta som ett par, även när de inte var i tjänst. Den ena skulle se efter den andre, de skulle hjälpa varandra om de blev sårade och de fick bara lämna varandra när någon av dem (eller båda) stupade. Det skapade såklart ett väldigt starkt band soldaterna emellan och när ett helt förband av tätt sammansvetsade stridspar, både taktiskt och på ett personligt plan, ryckte fram så var det en kraft att räkna med. Eget ansvar och eget initiativ, som dessa stridspar uppvisade, var dessutom ett annars främmande koncept i den italienska armén – som vanligtvis knappast såg sina soldater som individer utan mer som en förbrukningsvara.



Ett samtida vykort som klockrent illustrerar arditis dödsförakt – här retar man döden själv med en påfågelsfjäder
Ett samtida vykort som klockrent illustrerar arditis dödsförakt – här retar man döden själv med en påfågelsfjäder. Foto: skribentens samling

Misslyckade segrar och rusdryck med krutrök

Trots det så kom arditi, som ett direkt resultat av skyttegravskriget natur, vid en del tillfällen att även själva agera mänsklig förbrukningsvara. En löjtnant Buselli, som deltog vi ett misslyckat anfall vid Monte Asolone i juni 1918, skrev ned sina upplevelser under en sådan blodig episod: ”Vi befann oss framför en ställning som nyligen befästs med taggtråd, samtidigt som vi mottog mördande kulspruteeld. […] Samtidigt fullkomligen regnade granaterna från fiendens artilleri över oss. Våra förluster är förödande – vi är fast i taggtråden samtidigt som Schwarzlose-gevären obönhörligen spelar sin melodi. Samtidigt överöste fienden oss med handgranater. Vårt eget artilleri åsamkade minimal skada och våra vågor av impotens bröts mot fiendens försvar av granit.” Mot alla odds segrade dock italienarna – en av fanbärarna fick nog och med trikoloren i högsta hugg stormade han fram tillsammans med sin decimerade omgång och vann dagen.


Mitella och trikoloren. Befäl och manskap ur Arditi poserar efter ett lyckat uppdrag
Mitella och trikoloren. Befäl och manskap ur Arditi poserar efter ett lyckat uppdrag. Foto: Wikimedia Commons

En annan kår (inom den italienska armén) som också fick nog var militärpolisen – men i många fall förgäves. Arditi-kåren var nämligen untouchable. Som en självständig del av armén så verkade de lite i utkanterna – och militärpolisen, carabinieri, hade fått order om att inte störa deras aktiviteter. En del arditi-soldater missbrukade givetvis detta, vilket kunde leda till en hel del märkliga och farliga incidenter. En sådan incident, som faktiskt kan räknas som ett regelrätt bakhåll, var när tre arditi mer eller mindre anföll en grupp carabinieri som nyligen fängslat några av deras kamrater. Handgranater var inblandade och flera av militärpoliserna blev allvarligt sårade. De ansvariga dömdes till 20 års fängelse som skulle avtjänas efter kriget – om de överlevde.


Frikårer, röda garden och svartskjortor

Föga förvånande var det en hel del Arditi som inte överlevde kriget. De som trots allt tog sig igenom stålstormen och tillbaka till Italien kom att bli en del av det turbulenta 1920-talet som skulle sätta Italien på kartan som en av Europas diktaturer. Under ledning av piloten tillika krigarpoeten Gabriele D’Annunzio tog Arditi-veteraner Fiume (idag Rijeka) i besittning åren 1919-1920, andra veteraner skapade socialistiska garden som slogs mot Benito Mussolinis svartskjortor – vars egna veteraner skulle följa il Duce under dennes marsch mot Rom i oktober 1922.


”Lilla Karls dåliga sömn” lyder titeln på detta italienska vykort från 1918. Den österrikiske kejsaren darrar av skräck när arditi hemsöker honom i hans drömmar
”Lilla Karls dåliga sömn” lyder titeln på detta italienska vykort från 1918. Den österrikiske kejsaren darrar av skräck när arditi hemsöker honom i hans drömmar. I verkligheten var det dock Italien självt som kom att hemsökas av Arditis arv, om inte annat. Foto: skribentens samling

Arv?

Nya Arditi-förband sattes upp under följande konflikter – de italienska stormtrupperna slogs i Etiopien 1935-1937, i Spanien 1936-1939 och under andra världskriget, vilket du kan läsa mer om HÄR. Som om det inte vore nog så stred dessutom Arditi-förband på båda sidor under det så kallade italienska inbördeskriget 1943-1945 och i Afghanistan och Irak under 2000-talet, men det är en helt annan historia …

112 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Komentarze


bottom of page