+++ Skriven av: Magnus Glenning +++
Gaeliska krigare med svensk militärdoktrin under 1600-talets mitt!
Rosenrasande med röda kinder och lika röd kalufs. Smutsiga paltor som knappt håller ihop, ett enormt bredsvärd och på det en starkt whiskeystinn andedräkt. Där har du bilden av de irländska och skotska soldaterna i tidigmodern tid. En bild som etsat sig fast i eftervärldens minne. Problemet är bara att den inte är sann. Förutom det där med whiskey (eller whisky) då, kanske …
Den 27 april 1650 landsteg en brokig skara soldater vid kusten i norra Skottland. Styrkan leddes av en skotsk rojalist som anförde legosoldater från bland annat Sverige. Frågan är bara vad de gjorde där och vad dessa skandinaver hade för koppling, förutom hoppet om en lättförtjänt hacka, till det tredje inbördeskrig som nu rasade på de brittiska öarna i kölvattnet av trettioåriga kriget?
Krigarpoetens brokiga skara
För att gräva fram svaret så får vi bläddra tillbaka till juli 1644. Då landsteg en minst lika brokig, men kanske snäppet mer erfaren, styrka under liknande förhållanden – den här gången vid Skottlands västkust. Vid den här tiden hade det första inbördeskriget redan pågått i ett par år och rojalisterna, med Charles I bakom rodret, sökte desperat efter ett fotfäste i ett Skottland präglat av parlamentarism.
Den här gången bestod styrkan som landsteg i stället av irländare anförda av en skotte, och med skotska exilrojalister i sina led hade de nu anlänt för att förstärka Charles I styrkor. De såg sig själva som befriare, men irländarna spelade ett högt spel. Skulle de torska så skulle de i stället ses som katolska legosoldater som invaderat det till stor del protestantiska Skottland – vilket knappast skulle vara populärt, av uppenbara skäl. Den skotske ledaren, med en titel som osar 1600-tal, var markisen av Montrose – adelsmannen tillika poeten James Graham. Som flera andra i det stundtals väldigt förvirrande inbördeskrig som förhärjade de brittiska öarna så hade han faktiskt inlett kriget på parlamentarikernas sida. Nu stred han dock under rojalisternas banér och det återstod nu bara en riktning för den 32-årige markisen och det var framåt.
The Wilde Irish – eller?
Och framåt gick det. Rojalisterna vann mark och det var mycket tack vare irländarna och exilskottarnas stridserfarenhet. Till skillnad mot den bild som gärna målas upp i YouTube-dokumentärer eller figurspel som Pike & Shotte så rörde det sig inte om en skara vildar som hetsade fram i ett stridsrus värdig en pöbel (hur coolt det än må låta). I verkligheten handlande det om professionella yrkessoldater som fått modern (läs: svensk) utbildning och stridserfarenhet på den europeiska kontinenten. Det är väl ändå mer coolt?
Nåväl. Att utländska soldater stred under den blågula fanan var inget nytt fenomen. Det stannade inte heller vid mannen i ledet. Under åren 1629–1648 tjänstgjorde till exempel över nittio skottar med överstes grad i svenska armén. Vilken mängd whisky som ransonerades ut vid denna tid har jag tyvärr inga siffror på.
Svenskt stål och gaelisk jävlaranamma
Under 1600-talets mitt var Skottlands största exportvara soldater. Man räknar med att totalt 30 000 skottar tjänstgjorde i den svenska armén under trettioåriga kriget – det motsvarar runt 2–3 procent av Skottlands dåtida befolkning. När det gäller irländare så är det svårare att hitta exakta siffror. Dels beror det på att man inte rekryterade lika aktivt på det katolska Irland, dels för att en hel del irländare helt enkelt blandades ihop med skottarna – och vice versa. En stor bidragande faktor var det gaeliska språket. På grund av språkbarriären trodde många tyska (och svenska) soldater helt enkelt att de hade med irländare att göra. Att många av dem, oavsett härkomst, gärna bar en blå basker gjorde knappast saken enklare för de smått förvirrade nordeuropéerna.
En nobel utpressning
De gaeliska soldaterna fick utbildning i användandet av moderna flintlåsvapen. De fick lära sig att marschera – och slåss – i svenska formationer. Detta skedde med svensktillverkade pikar och givetvis enligt svensk militärdoktrin.
Brandskattning var även något som de gaeliska soldaterna lärde sig av svenskarna, och det skulle invånarna på de brittiska öarna bittert få erfara när legoknektarna återvände. Det fungerade helt enkelt så att soldaterna närmande sig en by eller bosättning. Sedan krävde de helt sonika en tribut, oftast gällande proviant och/eller pengar, i utbyte mot att inte elda ner gården till grunden.
De gaeliska soldaterna tog visserligen med sig denna brutala ”tradition” från kontinenten, men faktum är att den redan hade existerat under en period i gränstrakterna mellan England och Skottland. Skillnaden här rör sig dock om att det nu var professionella och disciplinerade yrkessoldater som utförde dåden – inte skotska eller engelska rövare. Med tvättäkta militär disciplin i bagaget rörde det sig nu i stället om en farlig styrka att räkna med.
Brandskattningen, kombinerat med gränstrakternas rövartradition, skulle snart definiera denna sektor av stridigheter. Englands fält fick stå för slagen. Här utförde man i stället snabba räder mot fiendens nästen och försvann sedan lika snabbt. Mindre belägringar och skärmytslingar var långt mycket vanligare än regelrätta fältslag. Som var fallet på den europeiska kontinenten under trettioåriga kriget, så sågs dessutom även här civila och deras ägodelar som legitima mål.
Ibland snubblade markisen och hans män över en riktig jackpot. Luck of the Irish, kanske? Efter slaget vid Tippermuir 1644 intog de Perth relativt fredligt, och lyckades därefter utpressa staden på över tusen pund samt mängder av materiel och ammunition. När Aberdeen och Dundee sedan intogs var dock markisen inte på förhandslingshumör och hans gaeliska soldater rensade städerna på allt som inte var fastspikat.
Brandskattningens pris
Markisens tur tog dock slut. Efter ett antal framgångsrika företag led han och de nu krigströtta soldaterna ett svidande nederlag på våren 1645. Graham gick kort därpå i exil.
Flera av hans soldater fortsatte dock att strida i de följande krigen. Det var dessutom några av dessa veteraner som ännu en gång skulle strida sida vid sida med svenska soldater. Så skedde under slaget vid Carbisdale fem år senare – då återigen under markisens ledning, som återvänt till de brittiska öarna.
”Gud bevare oss från nordmännens raseri”
Någon av de svenska legosoldaterna kanske tänkte att de stormade fram i vikingarnas fotspår? Antagligen inte, då de alla var die-hard kristna, men tillsammans med irländska och tyska dito samt nyligen inkallade ”soldater” från Orkney-öarna ryckte de nu fram där vikingar en gång i tiden antagligen beträtt marken. Den här gången var det dock inte försvarslösa munkar i den andra änden – utan välutbildade skotska och engelska soldater ur Oliver Cromwells så kallade ”New Model Army”.
Markisen och hans brokiga skara avancerade i snabb takt. Ett av operationens mål, att inta slottet vid Dunrobin, misslyckades och styrkan fortsatte i stället längre inåt land – i riktning Carbisdale.
Väl där fick Orkneymännen bekänna färg då styrkan plötsligt anfölls av en kavalleristyrka på närmare 300 man. Det var knappt en strid – den parlamentariska sidan beridna chocktrupper red ned de stackars öborna som knappt hade fått någon militär träning. Medan legosoldaterna höll stånd så stupade Orkney-rojalisterna i drivor. Man uppskattar att markisen här förlorade runt 450 man. Resten slog till reträtt och i den kaotiska situation som uppstod när styrkan drog sig tillbaka över vattendragen drunknade dessutom 200 man till. Katastrofen var ett faktum. Graham, vars häst skjutits till döds under honom, rekvirerade fort en annan fyrbent krake som han red i väg på i ilfart medan resten av hans rumphuggna styrkor slogs ihjäl, togs tillfånga eller flydde.
Från adel till allmoge
Utklädd till fåraherde försökte markisen nu ta sig till en relativ säkerhet som han anade kunde finnas i slottet vid Ardveck. Det var nämligen ett av sätena för MacLeod-klanen – som faktiskt stridit för Graham 1645. Klanöverhuvudet var dock inte hemma. Men det var däremot dennes fru – Christian Munro. Hon ledde ner markisen i källaren, varpå hon snabbt stängde och låste dörren bakom en förvånad Graham. Hennes far hade nämligen stridit mot markisen vid Carbisdale.
Spelet var nu definitivt över för James Graham. Han hämtades av parlamentariska styrkor och fördes till Edinburgh. MacLeod belönades med 25 000 pund. Markisen hängdes den 21 maj.
I och med Grahams död och inbördeskrigets slut blev det även slutet på en epok då svenskar stridigt ihop med soldater från de brittiska öarna. Över 300 år senare skulle de dock återigen befinna sig på samma sida mot en gemensam fiende – och denna gång skulle även de svenska soldaterna bära blå basker.
Om du letar efter de bästa Bitcoin-kasinona i Norge rekommenderar vi att du kollar in https://bitcoin-casinoer.org/. Recensioner och betyg samlas här för att hjälpa dig att välja rätt casino. I Norge blir Bitcoin-kasinon allt populärare på grund av deras breda spelutbud, snabba betalningar och ökad integritet. Du kan njuta av klassiska bordsspel, slots med bonusar och jackpottar, samt snabba spel med riktiga dealers. Det är också viktigt att vara uppmärksam på bonusar, som välkomstbonusar och bonusar utan insättning.
Var kan jag hitta detaljerade recensioner av de bästa onlinekasinon i Norge? Jag letar efter information om de mest populära och pålitliga spelplattformarna, inklusive bonusar, vadslagningsvillkor och uttagsmetoder. Jag skulle vara tacksam för rekommendationer från betrodda webbplatser med uppdaterade recensioner.