top of page
  • Skribentens bildKrigshistoriepodden

Koncentrationslägren på de grekiska öarna


+++ Skriven av: Ulrika Walmark +++


Ibland får vi in texter av externa skribenter som är både smala och grimdark. Då kan vi verkligen inte säga nej, men en läsarvarning utfärdas ändå. /Per


Att Grekland anfölls av det fascistiska Italien och sedan ockuperades av Nazityskland under andra världskriget känner de flesta till. Vad som inte är lika känt är de koncentrationsläger som upprättades på flera öar strax efter andra världskriget och som sedan togs i bruk igen av militärjuntan i slutet av sextiotalet.


”MAKRONISOS ÄR GREKERNAS HOPP – arméns center för omskolning av kommunister.” Så lyder rubriken till en artikel i New York Times från den 21 augusti 1949. I texten beskrivs ett lyckat omskolningsprojekt av kommunister på den grekiska ön Makronisos strax utanför Aten. Projektet går helt i linje med president Harry S Trumans doktrin från 1947 där han förkunnade nödvändigheten av en intervention för att som han uttryckte det, ”förhindra infiltration av ideologier som härrör från annat håll.”


Vad som inte nämns i artikeln är den tortyr som fångarna utsätts för och som ska få dem att skriva på en deklaration där de ska avsäga sig sina politiska åsikter och fördöma kommunism. Inte heller skriver man om de verkliga levnadsförhållandena på denna vindpinade ö som helt saknar skugga. Fångarna bor i små tält omgivna av taggtråd året om. I hetta. I kyla. De svälter. De törstar. Levnadsförhållandena och tortyren är så svår att flera fångar begår självmord. Det är ett misslyckande för hela projektet och för att få stopp på självmorden meddelar man att de som blir påkomma med att försöka ta livet av sig fortsättningsvis kommer att torteras ännu hårdare för att sedan avrättas. “Det är förbjudet att begå självmord”, deklarerar Makronisos militära ledare Antonios Vassilopoulos den 6 mars 1948.


Det nya Dachau

Grekiska regeringstjänstemän kallade omskolningsprojektet på Makronisos för ”det nationella dopet”, då de föreställde sig att fångarna tvagades till konservativa medborgare. Förutom tortyren tvingades fångarna att bygga små kopior av antika grekiska byggnader som templen på Akropolis och kyrkan Hagia Sofia i nuvarande Turkiet. De uppförde även fyra teatrar där de inför sina torterare och medfångar fick spela antika grekiska dramer, som ett sätt att omskolas i sina tankar.


Ruinerna av det som en gång var en mindre kopia av Parthenontemplet
Ruinerna av det som en gång var en mindre kopia av Parthenontemplet på Akropolis. I ett sätt att rehabilitera fångarna till konservativa nationalistiska medborgare var att tvinga dem att bygga mindre kopior av antika byggnader. ©Fotograf Ulrika Walmark

Makronisos skapades 1947 mitt under det grekiska inbördeskriget och fram till 1953 kom 60 000 fångar att passera koncentrationslägret, som av vänstern fick namnet ”det nya Dachau”. Många fångar hade varit med och slagits i motståndsrörelsen mot nazisterna under andra världskriget. Det var främst kommunistpartiet som organiserade motståndet mot tyskarna och efter kriget var man rädd att de skulle gripa makten då de blivit väldigt populära bland folket eftersom de hade slagits så framgångsrikt.


Det var General Venteres som föreslog för försvarsminister G. Stratos, att man skulle uppföra tre koncentrationsläger: Makronisos för militär personal, mestadels officerare och män som hade tjänstgjort i ELAS (grekiska folkets befrielsearmé), Yaros för politiker och intellektuella, samt Trikeri för män, kvinnor och barn som kom från områden som hade kontrollerats av ELAS. Fångar skickades även i exil till andra mindre grekiska öar, samt till brittiska fångläger i mellanöstern.



Resterna av en stenbyggd teater
På Makronisos fanns det 4 teatrar, en för varje läger. Scenerna användes för ideologisk ”rehabilitering" genom teateruppsättningar som fångarna själva tvingades att medverka i eller beskåda. ©Fotograf Ulrika Walmark

Winston Churchills torterare

Genom Marshallplanen hade Grekland tilldelats 3,4 miljarder dollar för återuppbyggnad efter andra världskriget. Endast 1,2 miljarder dollar var ekonomiskt bistånd, resterande användes som militärt bistånd och försvarsstöd, inklusive inrättandet av koncentrationsläger och bekämpning av kommunism. Grekland var det första landet i den gamla världen att uppleva full effekt av Pax Americana. Amerikanskt och brittiskt stöd anlände till det krigssargade landet i form av rådgivare, agronomer, soldater, lärare, spioner, affärsmän och diplomater.

Resterna av scenen på en stenteater
På Makronisos fanns det 4 teatrar, en för varje läger. Scenerna användes för ideologisk ”rehabilitering" genom teateruppsättningar som fångarna själva tvingades att medverka i eller beskåda. ©Fotograf Ulrika Walmark

En av dem var Sir Charles Wickham som tidigare tjänstgjort i Boerkriget, där också koncentrationsläger i modern mening uppfanns av just britterna. Wickham hade fått i uppdrag av Churchill att övervaka ombildningen av de grekiska säkerhetsbataljonerna, eller som de tidigare kallats, Tredje rikets specialförband. Säkerhetsbataljonerna hade bildats av den tyskvänlige premiärministern Ioannis Rallis i juni 1943 och var en paramilitär styrka beväpnad och klädd av tyskarna. Främst bestod den av lokala ideologiska fascister, rojalister och brottslingar vars uppgift hade varit att bekämpa de kommunistiska partisanerna och minska belastningen på den tyska armén. Denna paramilitära styrka införlivades alltså i den nya grekiska poliskåren på order av Winston Churchill, men kom även att användas som torterare i koncentrationslägret på Makronisos.


Vittnesmål från överlevare

Gregoris Rizopoulos är föreståndare för Makronisosmuséet i Aten. Han fängslades redan som sextonåring eftersom hans far och äldre bror var med i ELAS. Han berättar här om sina erfarenheter av Makronisos:


Gregoris Ritzopoulos
Gregoris Ritzopoulos, fängslades för att hans far och storebror var med i ELAS. Han kom till Makronisos 1948. ©Fotograf Ulrika Walmark

En dag tog de alla oss som var under 35 år till ett område omringat av taggtråd. Runt omkring var det poliser. De sa till oss att sitta ner på maken. De började slå oss. I megafoner skrek de skällsord. Vid ett skrivbord satt en officer. Han sa till oss;

Ni förlorade kriget, vi är segrarna. Ni kommer hit och skriver på eller så dör ni!

De ville att vi skulle skriva på pappret där vi avsade oss våra politiska åsikter. Där vi sa att vi ångrade oss och bad om förlåtelse. Dimitrios Loannides var officeren som talade till oss denna dag. En av öns värsta torterare. Han blev senare chef för den fruktade militärpolisen efter militärkuppen 1967, och tog sedan själv makten 1973.


Den psykologiska pressen var enorm. Jag hade redan märkt att folk hade börjat förlora förståndet av all tortyr. Flera var så svårt misshandlade att de inte kunde gå. Tillslut var det åtta till tio stycken som skrev på. Oss andra skickade de till isoleringen. Den låg i en ravin och för att komma dit fick vi gå längs en väg omgiven av taggtråd uppför en kulle. På båda sidor stod det poliser.


De började slå oss och vi började springa. Alla sprang. De slog och sparkade. De skrek och gapade. Alla skrek. Folk föll. Det värsta var att höra skriken på avstånd. För det fanns bara en väg och den var framåt och därifrån kom skriken. Alla kom inte fram till ravinen. Min bästa vän Thassos dog i detta gatlopp. Jag minns att vi kom halvvägs tillsammans jag och Thassos, innan han föll.


91 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Comments


bottom of page