Per fabulerar fritt kring officersyrket, den gamla krigsmakten samt var i helsike vi är på väg.
Förutom möjligtvis skolan och kanske, kanske sjukvården finns det ingen annan offentlig verksamhet som politiker och proffstyckare petar mera i, diskuterar mera kring, och rycker och skjuter till pengar från, än Försvarsmakten. Är ÖB Sveriges mest grannskade myndighetschef? Hell yes. Vet du vad skolverkets generaldirektör heter? Inte jag heller.
I generationer har vi stött och blött vår försvarsmakts sammansättning, syfte och acceptabla kostnad, samtidigt som organisationen har varit tvungen att hantera den snabbaste teknologiska, kulturella och doktrinära utvecklingen i mänsklighetens historia. Ta bara en sådan sak att 1945 åkte man en röksprutande båt för att korsa atlanten, 25 år senare satt man och sippade drinkar i en Boeing 747. Tror vi att den militära utvecklingen, som framför allt präglades av en kapprustning mellan Warsawapakten och Nato, utveckaldes mindre? Think again.
Vi var inte väl rustade för andra världskriget, den enda försvarsgren som möjligtvis hade kunnat hålla ut mer än fem minuter var flottan. Att säga att statsledningen drabbades av en chock när vk2 bröt ut stämmer inte – ingen kan ha blivit förvånad, men däremot gick man runt och var kriminellt blåögd fram till 1939. “Oj, var det så illa ställt med försvaret?!” Efter kriget var det andra bullar, inte minst för att en militär upprustning tar tid, så Per-Albins beslut att ge alla pengar till Krigsmakten 39 gav utslag 1945.
Fungerande värnplikt
Det finns ju ett legendariskt försvarsbeslut – tror det var 1958 – där Krigsmakten fick mer än vad de vill ha! Episkt. Overklighetskänsla. Under denna tid rådde ett fungerande värnpliktssystem. Varför min kursivering? För att ett sådant system förutsätter det Försvarsmakten idag inte riktigt lyckas leverera: repövningar. Jag säger inte att det är deras fel (tror att kronisk underfinansiering i sisådär 20+ år har något med saken att göra), men så är läget. Inte så mycket under denna tid. Fram till mitten av 80-talet och i vissa fall ännu senare kunde man räkna med att man fick återse lumparpolarna minst två eller tre gånger när ens förband repeterade det de lärt sig och i vissa tyvärr unika fall vidareutbildades på ny materiell eller doktrin. Stort ändå! Det som saknades var möjligtvis en handlingsfrihet mellan krig och fred, det vi idag skulle kalla gråzonsproblematik.
Till exempel tillkom inget “kuppförsvar” förrän på sent 60-tal. Alltså ett semipermanent förband på någon bataljon eller två som hade en hög beredskap och allt materiel på plats för att kunna förhindra att Sovjetiska förband bara dyker upp i Stockholm och går in och tar hela statsledningen gisslan. Innan det skulle alltså rikets kärna under de första dygnen av krig skyddas av, antar jag, högvakten, stockholmspolisen och Säpo. Mot VDV-kompanier med understödsvapen och ibland pansar. Just det ja...
Hur som helst så byggs ju försvarsförmåga då som nu nerifrån och upp. Det börjar med en väl avvägd värnplikt. Just detta, grundutbildningen, eller en “GU” som alla säger innanför grindarna, har stått sig faktiskt rätt väl genom åren. Till och med under de värsta åren av nedläggning så lyckades man på ungefär 11 månader producera soldater vars muskelminne håller rätt bra. Drillen sitter för de allra flesta. Försvarsförmåga står och faller på enskilda soldater och sjömäns kompetens och vilja ja, men den slutar inte där.
Av individer bygger man grupper, av grupper plutoner och av plutoner kompanier. Redan här, på kompaninivå, skulle jag vilja påstå att det har varit svajigt under de mörkaste tiderna av Försvarsmaktens historia. “Varför ska vi öva kompanis strid när vi ändå bara kommer genomföra fotpatruller i Kosovo i max plutons ram?” eller “Har du någon aning om vilka milbegränsningar vi har på våra stridsfordon 90? Vi kan absolut inte kosta på oss en kompaniskjutning.” Sådär har det låtit. Nu var den strategiska timeouten i ett historiskt perspektiv rätt kort, men nedrustningsmentaliteten som kom före den har betydligt längre halveringstid.
NPM
Enligt försvarsforskaren Karl Ydén driver den runt och spökar i pentryn, stridsfordonsgarage och regementsstaber runt om i landet. Det i sig är inget bra, för det gör det väldigt svårt att nu gasa uppbyggnaden av vår krigförande förmåga. Lägger man sedan till att NPM och karriärslogiken härjat i Försvarsmakten sedan 80-talet blir lägen närmast katastrofalt. Karriärslogiken är det mjukvara som snurrar i officerares huvuden dagligen. Det handlar om att du ska upp, upp, upp i graderna och tillbringa så lite tid som möjligt på varje befattning. Detta betyder givetvis inte att man inte bryr sig om hantverket, det vill säga producerandet av krigsförband eller soldater – det är bara det att det inte lönar sig att bry sig om det. Om alla incitamenten du får i form av lönemedel, klapp på axeln och befordringar pekar på att du snarare ska göra rätt läten i olika staber så är det det individer kommer göra.
Oavsett omvärldsläge har detta varit legio i Försvarsmakten sedan åtminstone sent 90-tal, vilket tillsammans med ett antal rätt stökiga personalreformer (tvåbefälssystemet, införandet/hanterande av GSS, avskaffning/påskaffning värnplikt) har skapat en intern kultur hos alla på bataljonsnivå och nedåt som består av lika delar släcka bränder-mentalitet som utpräglad cynism och apati. Allt är givetvis inte ett totalt mörker: vi har en av världens bästa officerskårer och soldatesk, men de är för få och lägger för mycket av sin tid på skitsaker. I skrivande stund skruvas dessutom räntan ner med stormsteg vilket kommer få ekonomin att dra igång, med stigande löner och sjunkande arbetslöshet som ett brev på posten. Ergo kommer utflödet av dem, för dyra skattepengar utbildade, officerarna och soldaterna att bara öka.
Allt detta är paradigmet som råder nu. Rätt deppigt. Samtidigt så har riksdagen mer än fördubblat försvarsbudgeten på bara några år. Efter att underfinansieringsskulden har jobbats undan kommer det ge positiv effekt tillslut: nya kängor, ny uniform, ny automatkarbin, bättre övningar och (vågar jag ens andas detta?) mer lönemedel (jinx!)
Nygammal härlig uppgift
Magkänslan säger dessutom att äntligen finns det en rimlig uppgift för Försvarsmakten som har en koppling till de djupa folklagren: försvaret av Sverige. Det kan låta trivialt. Vadå, gjorde man inte sitt jobb ordentligt under långt-bort-i-stan-doktrinen? Självklart, men nu finns det otvetydiga kopplingar mellan det vi utbildar på och det vi säger å ena sidan, och krigets krav å andra sidan. Vi behöver inte hitta på krystade anledningar till att maskera vår förläggning som under strategiska timeouten: nu kan du titta på klipp från Ukraina för att se hur viktigt det är att inte synas.
Jag upplever en nytändning. En känsla av allvar och förhoppningsvis noll kognitiv dissonans mellan uppgift, medel och utförande. Nu strider vi för Sverige igen. De värnpliktiga som rycker in idag har inte samma diffusa bild av Black Hawk Down möter Bosnienmissionerna möter Repmånad som jag hade när jag stegade in på min GU.
Vi som står mitt i förändringen ser det inte tydligt, men om några decennier kommer det – förhoppningsvis – skrivas om att någonstans runt första halvan av 20-talet vände Försvarsmakten blad och Sverige fick en sammanhållen och välfinansierad säkerhet- och försvarspolitik.
Comments