• Mattis Bergwall

Världen gick (nästan) under!

Kärnvapen är läskiga som de är, men det läskigaste är när det slarvas med dem; vilket det gör och vilket det gjorts. Läs mer om när vi nästan utplånade oss själva via rent slarv nedan!


Kubakrisen känner du till och du vet även via Krigshistoriepodden att alla som skulle fatta beslut om någonting över huvud taget under detta lite stressiga tillfälle var fulla. Eller höga. Mindre känt är dock Able Archer-incidenten.


Det hela var delvis jänkarnas fel. Kanske. Men även ryssarnas. Kanske. Oavsett vilket så kunde mänskligheten ha gått under i det tidiga november 1983. Kanske.

Ett surrealistiskt fotografi taget 16 millisekunder efter att man detonerat världens första atombomb under Trinity-testet 16 juli 1945, eller 16 millisekunder efter att apokalypsen blev en sekulär angelägenhet. Bildkälla: Wikimedia Commons.


Reagan skrämmer upp ryssarna

Det som hade hänt var som vanligt multikausalt. Vi kan börja med Ronald Reagan. När han blev USAs president så började han brösta upp sig både retoriskt och konkret. Han pratade vitt och brett om att marxism-leninismen skulle kastas på ”historiens askhög” vilket säkerligen kan ha varit ett budskap för att pigga upp hans väljare. Problem: ryssarna hörde samma budskap och tog det på allvar.


När Ronnie Raygun så bestämdes sig för att inleda Strategic Defense Initiative (SDI) så var kanske även detta någonting som var avsett att ge den amerikanska (fortfarande Vietnamgriniga) befolkningen en skön känsla i magen, men något som gav Moskva påtagliga ångestkänslor. Ronald hade nämligen tänkt sig att man skulle skapa ett försvarssystem i rymden (ja, rymden). Detta skulle bestå av satelliter som skulle skjuta ner sovjetiska kärnvapenrobotar på väg mot amerikat. Problem 2: detta gjorde att ryssarnas kärnvapenarsenal blev helt impotent och eftersom de två stormakternas respektive potens var hela grunden till att man inte höll på och kriga med varandra så ledde detta till magsår i Kreml. Lika illa var nog att amerikanerna passade på att utveckla Pershing II-robotar som kunde nå sina mål så snabbt att det var omöjligt för ryssarna att svara innan de var utplånade. Eftersom sagda svar var grunden för att kalla kriget förblev just kallt tog Moskva inte det här alltför väl.

Pershing II avfyras under utprovning. Bildkälla: Wikimedia Commons.


Övningsschema räddade världen?

Så vad göra? Jo, ryssarna sjösatte i denna vända operation RYaN – ett enormt underrättelseinhämtningsprojekt som syftade till att fånga upp tecken på förberedelser till ett amerikanskt anfall. Den amerikanska teknologin såg ju ut att göra ett svar på ett faktiskt anfall omöjligt så i stället fick man lura ut när Washington tyckte att det var dags att tuta och köra för att sedan själva slå till i förtid.

Åren gick och ryssarna blev bara allt mer uppjagade. Det blev inte bättre av att CIA, lite på kul vad det verkar, bestämde sig för genomföra ett antal operationer som aktivt syftade till att skrämma upp Moskva. Kring 1983 så tyckte sig Kreml se nästan alla tecken på ett nära förestående amerikanskt anfall. Det var då som Nato genomförde jätteövningen Able Archer. Denna skulle involvera en sju i helvetes massa förband, men även en hel del sorglösa inslag såsom en simulering av övergången från DEFCON 5 till DEFCON 1; någonting som ryssarna letade efter som ett tecken för den stundande apokalypsen.


Sålunda gjorde ryssarna det enda rimliga: förberedde sig för ett förebyggande och apokalyptiskt angrepp. Kanske. Orsaken till att annat än vissa former av bakterier fortfarande befolkar vår värld är betryggande nog (kanske) en ren teknikalitet. Ryssarna hade tänkt sig att inleda sitt anfall i mitten av november, men Able Archer avslutades i början av november varför Moskva generat skrinlade Harmagedon.

SS-20/RSD-10: ett sovjetiskt robotsystem som gav Nato skrämselhicka. Det var tänkt att genomföra kirurgiska angrepp; med kärnvapen. Bildkälla: Wikimedia Commons.


Orsaken till alla kansken ovan är att vi helt enkelt inte är säkra. Mycket av det som hände kring Able Archer är än i dag hemligstämplat eller baserat på information från sovjetiska avhoppare. Ergo kanske (återigen detta ord) det aldrig var någon fara. Eller så var vi som art en övningsteknikalitet ifrån att bli radioaktiv aska.

Vad vi däremot vet är att den här typen av missöden med kärnvapen inte är unika eller att Able Archer var första gången de skedde.


Kärnvapenslarvets guldålder

Mest high chaparall var det under 1950–1960-talen och det hade i sig enkla skäl: kärnvapnen var nya och det saknades ett rimligt ramverk inom vilket de kunde fungera. Detta är dock bara det mest oskuldsfulla skälet. Ett mer diaboliskt dito var att de amerikanska (och förmodligen även sovjetiska, men Freedom of Information Act var inte riktigt en grej öster om järnridån) kärnvapenstyrkorna med flit var inställda för att gå i krig på kortast tänkbara varsel och med så få steg mellan att presidenten fick lite feeling och att bomberna började hagla som möjligt. Saken var nämligen den att man inte ville bli förekommen med ett kärnvapenanfall och den ömsesidiga utplåningen var helt beroende av att jänkarna snarast möjligt skulle kunna förinta Sovjetunionen (och vice versa).


Detta ledde till mycket humor. En personlig favorit är här operation Chrome Dome som genomfördes 1960–1968. Denna briljans bestod av att man lät B-52:or cirkulera över Nordamerika, Atlanten och Grönland. Ombord hade man apterade vätebomber och beredduppgiften var den givna: att på kort varsel förgöra Sovjetunionen. Fanns det några problem med detta? Ja, svaret är ja. Saken är nämligen den att en vätebomb är illa nog. Risken för att en vätebomb råkar detonera p.g.a. slarv eller otur stiger nämligen markant om du går från att ha ingen vätebomb till att ha en. Om du sedan bestämmer dig för skaffa en till så ökar risken och likaledes gör den om du skaffar en tredje. Om du då till slut har några tusen vätebomber och placerar några av dessa i cirkulerande bombplan så ökar riskerna till galaktiska nivåer. Ett bombplan kan nämligen gå sönder, piloterna kan vara trötta, någon försvinnande liten del av planet kan ha konstruerats fel, vind och väder kan leda till påfrestningar och så vidare.

B-52 över Nordpolen 2016; förhoppningsvis utan kärnvapen. Bildkälla: Wikimedia Commons.


"Nukea isbjörnarna!"

Därmed är det nära nog tursamt att Chrome Dome ”bara” resulterade i fem större olyckor (ja, detta är alltså hoppsan-tillfällen som involverade bomber kraftfulla nog för att förvandla Stockholm till en självlysande krater). Bland annat så skedde den så kallade Thuleincidenten då en B-52 kraschade vid North Star Bugt på Grönland den 21 januari 1968. En besättningsman dödades i kraschen och de överlevande fick rapportera in att någonting gått snett. Med ”snett” avses här att vätebombernas konventionella sprängladdningar detonerat och att själva vätebomben spruckit och spridit ut sitt innehåll över det grönländska istäcket. Ergo hade USA haft tur eftersom en kärnvapendetonation inte skett, men otur på så vis att en bra bit av Grönland nu var radioaktivt. Personal från USA och Danmark fick kallas in för att åtgärda detta sistnämnda; i polarnatt, 40–60 minusgrader och vindar som blåste i 40 meter/sekund. Tydligen kallade de som sanerade denna del av världen hela projektet för ”Dr. Freezelove”.


Humor.


Men det kunde varit värre. Det bor trots allt inte så många på Grönland annat än isbjörnar (och fuck isbjörnar). Värre var nog att man i samband med operation Chrome Dome lyckades släppa vätebomber över North Carolina, Kalifornien och Spanien, men så kan det ju vara.


Den kärnvapenstrategiske trattbassen

Just detta med att mängden kärnvapen i omlopp ökar risken för att något går snett var nu dock ingenting som var unikt för amerikanska flygvapnet. Det vi ska komma ihåg är att kärnvapnen sågs som det nästa naturliga steget i krigföring under 1950-talet varför alla amerikanska vapenslag ville ha egna och varför man satte nukes på allt. Flottan ville naturligtvis ha kärnvapen till både ubåtar samt (testade snarare än massproducerade) sjöminor och armén ville verkligen inte vara sämre. Klassikern med stort K är M28/29 Davy Crockett – en grotesk hybrid mellan grg och grk som skulle slunga iväg taktiska kärnvapen mot ryssen. Dessa fanns i västtyska kasuner fram till 1967, hade begränsad träffsäkerhet och stor risk för användaren samt den unika usp:en att man med detta vapen lämnade över beslutet om insättandet av kärnvapen till random-schmandom 19-årige tillika livrädde trattbasse.


Än härligare var M65 Atomic Annie. Denna nätta 28 cm-pjäs var ett av få exempel på kärnvapenartilleri och hade naturligtvis en ganska kort räckvidd eftersom man hade mer av en tuta och kör-inställning till säkerhet under den här tiden. Underhållande nog fanns pjäsen stationerad på bland annat Koreahalvön till början av 1970-talet. Bara som ett sista exempel så bör vi naturligtvis nämna AIR-2 Genie – en jaktrobot som var tänkt att spränga bort sovjetiska bombarmador över Kanada. Amerikanerna lugnade kanadensarna med att det radioaktiva nedfallet nog inte skulle drabba den kanadensiska befolkningen.

M65 avfyras under övning. Pjäsen ersattes efter ett tag av markrobotar med bättre räckvidd. Bildkälla: Wikimedia Commons.


Det kan här även tilläggas att mängden kärnvapen hade förvaltningstekniska snarare än strategiska skäl. Den amerikanska krigsmakten beställde inte kärnvapen utifrån hur många de trodde skulle behövas för att genomföra strategiska uppgifter (dvs. apokalyptiskt krig mot Sovjetunionen) utan utifrån hur stora anslag den fick. All form av förvaltning – inklusive militär dito – tenderar att mäta framgång i hur stora anslag den får. Ergo ville de amerikanska kärnvapenstyrkorna ha fler vapen för att få högre anslag för att på så vis påvisa att de var en framgångsrik organisation.


Kärnvapensilon som exploderade

Värst (nåja) av allt var dock de otaliga kärnvapen som stod och skrotade i diverse silos runt om i USA. Man hade här en intressant balansgång mellan det ovannämnda behovet av att kunna få iväg robotar snabbt och behovet av att undvika risken att någon blev full och skvätte iväg några vätebomber mot Sovjetunionen. Ergo hade man bland annat ett system (som du har sett på film) där inte en utan två personer skulle vrida om varsin nyckel på behörigt avstånd från varandra för att avfyra robotarna.


Det känns tryggt.


Vad man även hade var i regel personal som var uttråkad (det hände ju aldrig någonting) och därmed ganska ofta ganska slapp. Robotsilon hade naturligtvis säkerhetsstyrkor, men dessa var nästan konsekvent underbemannade, illa utrustade och avlägsna. De ingenjörer som skulle sköta det dagliga underhållet hade ofta en cowboy-inställning till sin uppgift (veteraner var ibland hela 21 år gamla) och själva robotarna var ofta ålderstigna samt sålunda farliga. Paradexemplet på hur illa det kunde gå var när ett kärnvapen gick i luften den 19 september 1980 under den så kallade Damascus-incidenten (detta är alltså Damascus i Arkansas och inte i Syrien). Det hela handlade om en slarvig rutinkontroll som ledde till att en hylsnyckel dundrade in i en kärnvapenrobot. Efter lite bökande i silon av ett särskilt reparationsteam så uppstod gasbildning. En av silons fläktar slog ifrån sig en gnista och sen sa det pang. Resultatet var en död person (som befordrades till sergeant postumt) 21 skadade och en stridsspets som skickades iväg till kärnvapenbasens port. Efter denna ”incident” så återfanns rester av silon i 1,6 kvadratkilometers omkrets och hela komplexet lades ner. I dag är silon begravd under jord och själva marken ägs av en privatperson. Vi utgår ifrån att sagde privatperson ser det som är under marken som en conversation piece.

En Titan II-robot av samma typ som gick i luften i Damascus. Bildkälla: Wikimedia Commons.


Nej, du kan inte sova tryggt om natten

Om jag fortfarande har din fulla uppmärksamhet (tveksamt, det här blev en lång text) så noterade du säkert en sak. ”1981 … det är ju nyss”, kanske du tänkte. Saken är nämligen den att kärnvapensäkerheten inte blivit bättre bara för att vi närmar oss närtid. Tvärtom har den efter kalla kriget förmodligen blivit sämre. Orsaken handlar mycket om intresse. Eftersom muren fallit så tror vi alla att kärnvapen är någonting som rör historien, men problemet är att de finns kvar. I USA har ointresse och deras existens resulterat i att man gått från att ha några av amerikanska krigsmaktens mest lämpade personer på kärnvapenposter till att man har några av dess minst lämpade. Detsamma gäller materielen.


Pansardörrarna i en robotsilo i Wyoming fungerar inte som de ska varför de hålls öppna med en väl placerad kofot. På baser i hela USA har bevakningsuppgifter leasats ut till folk som i vanliga fall övervakar gallerior och i Montana har det förekommit att man via sms fuskat på de skriftliga prov som ska tillse att personalen kan sin skit. Det blir inte heller så mycket bättre på högre nivåer. Generalmajor Michael Carey fick år 2013 sparken för att han var ett fyllo (han hamnade bl.a. i konflikt med ett Beatles-coverband i Ryssland) medan viceamiral Timothy Giardina petades för att han påkommits med falska spelmarker på ett casino. Med ledare som dessa kanske man inte ska vara så förvånad över att det år 2007 glömdes (ja, glömdes) sex AGM-129 ACM-robotar med kärnvapenstridsspetsar på en flygbas i USA. Man hittade dem som tur var efter 36 timmar, så det var ju lugnt.


"Detta är det sista som den sista människan kommer att se ..." Bildkälla: Wikimedia Commons.


Undergångens skuggor

Vad ska man då säga om allt detta? Tja, kanske att det är lite olyckligt? Problemet med kärnvapen (utöver det uppenbara) är att de är lite som anden som släpps ut ur flaskan och inte kan stoppas tillbaka igen. Ergo var det inte ett vapen som, såsom Robert Oppenheimer ska ha hoppats, användes en gång för att få slut på mänsklighetens största krig utan någonting som vi fått leva med sedan 1945. Ergo är deras existens ett förmodligen evigt faktum, eller i varje fall evigt ända till vi hittar på någonting ännu värre. Sålunda kräver de konstant bevakning, disciplin och neurotisk riskminimering. Problemet är dock att det eviga är ett fint sätt att säga vardag, vardag är ett annat ord för tristess och när folk har tråkigt tappar de lätt fokus på sina uppgifter. Sker så på din arbetsplats leder det till att du slarvar, sker det däremot i en robotsilo så leder det till att saker säger pang.



/Mattis Bergwall


502 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla