+++Av Anders Frankson, militärhistorisk författare+++
Den franska stridsvagnen Renault FT 17 ser inte mycket ut för världen, men denna vagn kan betraktas som ett embryo till moderna stridsvagnar. Det var den första stridsvagnen som hade huvudbeväpningen i ett torn som kunde roteras 360 grader och detta blev därefter standard för stridsvagnar.
Frankrike kan tacka två män för denna bedrift av fransk ingenjörskonst: artilleristen Jean-Baptiste Estienne och bilindustripionjären Louis Renault. När de två herrarna träffades för första gången i december 1915 kunde Estienne inte övertyga Renault att hans fabriker även skulle börja bygga stridsvagnar.
Från jordbruk till pansar
Estienne drev frågan om stridsvagnar i franska armén framåt och stridsvagnsprojekten Schneider CA1 och Saint-Chamond sattes i produktion under året 1916. Den förstnämnda vägde 14 ton och den sistnämnda 22 ton. I slutet av juni 1916 for Estienne över till Lincoln i England och besökte den brittiska stridsvagnsfabriken William Foster & Co. Företaget grundades 1846 för att tillverka jordbruksmaskiner. Här tillverkades den brittiska Mark 1 stridsvagnen för fullt och beroende på beväpningen skulle den färdiga vagnen väga mellan 27 och 28 ton.
Estienne sägs har fått en ingivelse om stridsvagnen och dess framtid. Han var i grunden artillerist och i England såg han britterna bygga sina tunga vagnar medan man hemma i Frankrike byggde medeltunga. Varför då inte bygga lätta vagnar? Precis som artilleriet som hade olika pjäser för olika uppgifter såg Estienne framför sig att lätta vagnar kunde användas för spaning, för direkt understöd av infanteriet och som befälsvagnar.
Möte med Renault igen
När Estienne återvände till Frankrike i juli 1916 mötte han åter Renault. Estienne hade påverkats av resan till England, medan det hos Renault hade tänts ett intresse för att producera stridsvagnar. Vem av herrarna som var mest drivande till att Renault FT 17 blev till tvistar de lärde om. I vilket fall som helst skedde det inte helt utan motstånd i den franska militära byråkratin, eftersom det stål som behövdes för att bygga stridsvagnar med var en bristvara. Stålet behövdes även för tillverkningen av artillerigranater och pjäser. Efter en del turer kom Renault FT 17 att godkännas. Två huvudtyper fanns: FT mitrailleuse (som hade en 8 mm Hotchkiss-kulspruta i tornet) och FT canon (som hade en kort 37 mm kanon).
Fördelen med Renault FT 17 jämfört med de två tyngre franska vagnarna var att den kunde transporteras på en lastbil eller på ett släp. Tack vare att vägtransport kunde utnyttjas var det möjligt att koncentrera vagnar för offensiver eller motanfall utan att uppta de järnvägsresurser som behövdes för artilleriet. Därtill behövde Renault FT 17 bara två mans besättning, vilket var av godo eftersom soldater började bli en bristvara i Frankrike. En annan fördel var att varken 37 mm kanonen eller 8 mm kulsprutan behövde ammunition från artilleriet som de tyngre vagnarnas 7,5 cm kanoner gjorde.
Det tog tid att komma till slagfältet
Produktionen av Renault FT 17 kom igång under 1917 och fram till oktober 1917 hade 114 vagnar tillverkats, men det innebar inte att franska armén hade dem i fält. Det finns alltid en överlämningsprocedur mellan produktionsbandet och brukare. Sedan måste personal utbildas på och öva med den nya vagnen, så den 21 mars 1918 hade den franska armén sin första Renault FT 17 redo för strid på slagfältet. Det dröjde emellertid ytterligare innan första stridsaktionen inleddes och det var den 31 maj 1918, då 31 vagnar sattes in för att stödja franska I. kåren.
Framgång på slagfältet
Första insatsen i strid skedde mot två tyska divisioner från tyska 7. armén sydväst om Soissons och utvärderades som framgångsrik. Det tyska anfallet tappade kraft, men till slut lyckades tyskarna driva tillbaka stridsvagnarna. Dock endast fem vagnar förlorades. Totalt stupade fem besättningsmän och ytterligare sex sårades. Stridsvagnarnas pansar tycktes stoppa allt utom direktträffar från artilleriet och deras rörlighet på slagfältet imponerade alla. Tongångarna var betydligt mer positiva än de hade varit vid Schneider CA1:s och Saint-Chamonds debut på slagfältet.
Det franska infanteriet hade med stridsvagnarna fått ett nytt vapen och pansarförbanden skulle komma att strida som en del av infanteriet. Ett stridsvagnskompani med tre plutoner skulle understödja ett infanteriregemente, vilket innebar en pluton om fem vagnar per infanteribataljon. Under andra slaget vid Marne sommaren 1918 kom fransmännen att sätta in ett stort antal Renault FT 17, men även Schneider CA1 och Saint-Chamond användes i den franska motoffensiven. De franska pansarstyrkorna började sätta sitt avtryck i krigshistoriens annaler. USA fick tillstånd att licensproducera vagnen (M1917 Light Tank) och 4 400 skulle byggas, men i väntan på dem fick den amerikanska expeditionskåren 144 vagnar från Frankrike.
Det sägs att de sista exemplaren av Renault FT 17 togs ur tjänst 1949. Vagnen har tjänstgjort i 25 länder och deltagit i flera krig. Hur gick det då med USA:s storslagna planer på att tillverka 4 400 vagnar? Ingen av dem hann produceras färdigt och skeppas över till västfronten innan första världskriget tog slut. Totalt kom USA att endast bygga 950 av dem.
Vidare läsning:
Tim Gale: French Tanks of the Great War. (London 2016)
Robert A. Doughty: The Seeds of Disaster – The development of French Army Doctrine 1919–1939. (Hamden 1985)
Bryan Cooper: The Ironclads of Cambrai – The first great Tank battle. (London 2002)
Comentarios