F 19 i Finland

Krigshistoriepodden
28 maj
10 min läsning

Uppdaterat: 29 maj

Den 12 januari 1940 var första gången ett svenskt flygförband deltog i strid. De åtta plan som lyfte från Olkkajärvi nordost om Rovaniemi hade som uppgift att bedriva flygspaning och anfalla sovjetiska mål i närheten av Salla i östra Finland. F 19 hade fått sitt elddop, en dyrköpt erfarenhet som omedelbart tvingade de svenska flygarna att omvärdera sitt tillvägagångssätt.

+++ Av Conny Westerlund +++

Bakgrund - vinterkriget och Sverige har aldrig varit naivt

Vinterkriget inleddes 30 november 1939 då sovjetiska förband, utan krigsförklaring, korsade finska gränsen. I Sverige var det folkliga stödet för Finlands kamp starkt redan vid krigsutbrottet. Ett självständigt Finland låg dessutom i Sveriges säkerhetspolitiska intresse. En sovjetisk satellitstat i Finland skulle ha försatt Sverige i ett liknande säkerhetspolitiskt läge som man befann sig efter 1809, med en gemensam gräns mot Sovjetunionen i norr och ett Åland som ligger skrämmande nära Stockholm. Sovjetunionen hade redan 1923 identifierats som ett yttre hot gentemot Sverige (eller ja, Ryssland har väl oberoende av form och skepnad betraktats som ett yttre hot sedan freden i Nöteborg). Från regeringshåll var man dock tvungen att beakta hurdana reaktioner ett eventuellt understöd till Finland skulle väcka i Sovjetunionen, hos de allierade, och framförallt i Tyskland.

Efter att det redan i december stod klart att den sovjetiska invasionen inte skulle bli en snabbt genomförd framgångssaga, och att Tyskland inte skulle vidta åtgärder gentemot Sverige om man gav stöd till Finland, skred regeringen till verket och började organisera stödet. I mitten av december gav regeringen tillstånd att bilda en frivilligkår, man var dock mån om att det skulle se ut som ett huvudsakligen frivilligt engagemang med minimalt statligt understöd. Balansgången mellan att erbjuda ett tillräckligt stöd och samtidigt tona ned regeringens roll och hålla Sverige utanför kriget var av högsta vikt.

Svenska Frivilligkåren och F 19 organiseras

Flygflottilj 19 var en del av den Svenska Frivilligkåren, och cirka 9000 svenskar kom att strida på Finlands sida under vinterkriget. F 19 utgjordes av 274 man och två kvinnor. Redan 8 december gav Sveriges regering tillstånd att donera ett antal flygplan till Finland. Åtta plan av olika modeller donerades till finska flygvapnet, och kom således inte att utgöra en del av F 19. Efter att regering tillåtit en frivilligkår att bildas 14 december, började F 19 sättas ihop, och de första delarna av flottiljen tog sig till Finland 29 december. Major Hugo Beckhammar utsågs till flottiljens befälhavare. Eftersom Sverige betecknade sig som icke-krigförande var de frivilliga tvungna att beviljas avsked från Sveriges försvarsmakt, och istället skriva under kontrakt med Finlands dito.

F 19 befälhavare Hugo Beckhammar. Bildkälla: Karl Johan Åke Sundström, Flygvapenmuseum.

Finlands flygvapen hade vid krigsutbrottet 114 operativa flygplan (46 av dem moderna jaktplan). Siffrorna gällande Sovjetunionens tillgängliga plan varierar en aning, men mellan 1000 och 1500 var tillgängliga för operationer över Finland. Det sovjetiska flygvapnet hade dessutom erfarenhet från inbördeskriget i Spanien, å andra sidan hade man också gått miste om en hel del kompetens p.g.a Stalins utrensningar. Under krigets gång köpte och fick Finland ett betydande antal plan, men en stor del av dem anlände i krigets slutskede eller efter kriget, och Finland hade i slutet av kriget ett större antal plan än i början av det. Vid krigsutbrottet var det svenska flygvapnet inte i mycket bättre skick än det finska. Sverige förfogade över 72 bombplan och 52 jaktplan (Siffrorna gällande mängden plan Sverige förfogade över varierar, men de flesta källor verkar vara överens om att cirka 120 var stridsklara vid krigsutbrottet). Av dessa skickades inledningsvis tolv Gloster Gladiator-jaktplan och fyra Hawker Hart-störtbombare till Finland med F 19.

Ett Gloster Gladiator-plan med motorn i ett tält. På grund av kylan använde man sig av tält och s.k “flygplanshus” för att underlätta markpersonalens underhåll av planen. Bildkälla: Karl Johan Åke Sundström, Flygvapenmuseum.

Inför kriget hade det finska flygvapnet kraftsamlat i södra och mellersta Finland, vilket gjorde att flygplan helt saknades i norra Finland. F 19 med sina 16 plan fick därmed ett operationsområde som sträckte sig från Uleåborg i söder till Petsamo i norr, och från Torne älv i väster till Salla i öster. Att försvara hela det området skulle visa sig vara omöjligt, och exempelvis Petsamo längst i norr förblir utan flygunderstöd. Sovjetunionen hade cirka 250 plan tillgängliga i samma område. Flottiljens huvudsakliga bas var i Veitsiluoto söder om Kemi, men planen opererade huvudsakligen från ett antal framskjutna flygbaser eftersom Veitsiluoto var alldeles för långt västerut. De framskjutna baserna bestod i regel av en frusen sjö som landningsbana, med infrastruktur och plan gömda i närliggande skogspartier. Den 10 januari var både personal och plan på plats i Finland, och F 19 var redo att inleda sitt uppdrag.

Elddopet vid Salla

F 19 flög sitt första uppdrag 12 januari då fyra Gloster Gladiator och fyra Hawker Hart lyfte från basen Olkkajärvi nordost om Rovaniemi. Deras uppgift var flygspaning och bombning av fientliga mål omkring Salla. Planen inledde med att anfalla en fordonskolonn vid Salmijärvi, väster om Salla, innan de fortsatta mot flygbasen Märkäjärvi vid Salla kyrkby. Vid Märkäjärvi förstördes tre sovjetiska jaktplan på marken, men även två Hawker Hart gick förlorade då de kolliderade med varandra medan de undvek luftvärnseld. Ytterligare ett Hawker Hart sköts ned av sovjetiska jaktplan söder om Salla. Både piloten och observatören i det nedskjutna Hawker-planet klarade sig oskadda och lyckades på skidor ta sig tillbaka till de finska linjerna under dagen och natten. Piloterna i de två Hart-planen som kolliderade, Per Sterner och Arne Jung, togs tillfånga, medan observatören i det ena planet, Anders Zachau, omkom. Observatören i det andra planet, Matti Sundsten, hade en lång strapats i Aimo Koivunen-anda framför sig (men en betydligt kortare skidtur, färre missöden, och framförallt inte metamfetamin nog för att ta död på en elefant).

Sundsten hade inte lyckats ta sig ur planet i tid, men han klarade sig mirakulöst nog oskadd genom kraschen. Sundsten tog sina skidor och sin ryggsäck, innehållandes tält, kompass, konserver och ett spritkök, och började skida mot sydväst. För att undvika sovjetiska patruller höll sig Sundsten i skogen, vilket gjorde det hela både utmattande och tidskrävande. På grund av kylan (temperaturen omkring -40o celsius på natten var inte ovanligt) tog han i regel inte längre pauser än en timme. Under de kommande dagarna undvek han en sovjetisk patrull i närheten av en väg, och successivt dumpade han även mer och mer av sin utrustning i takt med att hans krafter sinade. På den fjärde dagen upptäcktes Sundsten av en grupp finländska soldater från 17:e avdelade bataljonen, som eskorterade honom tillbaka till de finska linjerna. Sundsten hade under de fyra dagarna avlagt cirka 90 kilometer i extrem kyla och ansträngande terräng. Han återgick i tjänst 21 januari.

Flygfotografi från Märkäjärvi efter flyganfallet 12 januari. Högst upp i mitten av bilden ser man en samlingsplats för fordon, och längs med vägen i mitten av bilden syns fordonskolonner. Bildkälla: Thure Hansson, Flygvapenmuseum.

Trots att man lyckades åsamka fienden förluster 12 januari, var förlusten av de tre Hart-planen betydande, och man var tvungen att lägga om sin strategi. Flygspaning samt jaktförsvar av Torneå, Kemi, Uleåborg och Rovaniemi med Gladiator-planen blev nu flottiljens huvudsakliga uppgift, och bombanfall med Hart-plan fick endast ske under nattetid (flottiljen förstärktes med ett nytt Hart-plan i mitten av februari). Anfall mot försörjningslinjer och flygbaser var fortfarande en del av uppgifterna, men de skedde som sagt enbart nattetid.

F 19 in action

Flygspaning i när och fjärran

De sovjetiska anfallen västerut från Salla hade stoppats redan i december, och 13 januari började de sovjetiska trupperna dra sig tillbaka mot Salla för att korta av sina sårbara försörjningslinjer, som varit lockande mål för finska skidpatruller. Tillbakadragandet observeras av F 19 den 15 januari. Lapplandsgruppens befälhavare, Kurt Matti Wallenius, var nu i desperat behov av underrättelseuppgifter om sovjetiska truppförflyttningar och eventuella förstärkningar. Under resten av januari fokuseras spaningsuppdragen omkring Salla. I februari flyger F 19 även några spaningsuppdrag inne i Sovjetunionen för att kartlägga truppförflyttningar och vägbyggen. Fjärrspaningen avbryts dock efter ett fåtal flygningar då de anses vara för riskabla. Den 12 februari kan man dock konstatera att de två sovjetiska divisionerna i närheten av Salla har befäst sina ställningar, och inga förstärkningar är på väg.

Några ord om spaning med Gladiator-plan. Gloster Gladiator är ett ensitsigt jaktplan, så piloten ska flyga, spana, och samtidigt hålla utkik efter fientliga jaktplan. Kamerautrustning fanns inte, det gjorde däremot Eyeball mk.1. Planets navigationsutrustning bestod av karta och kompass. Norr om polcirkeln börjar dessutom magnetkompassens pålitlighet att minska. Planet var utrustat med radio, men den var enligt piloterna opålitlig. Därtill försvårar landskapet, vädret, samt att det bara är ljust några timmar per dag spaningen.

Två flygare, Adolf Svartz till vänster. Bildkälla: Karl Johan Åke Sundström, Flygvapenmuseum.

Nattliga bombanfall inleds med ensam Hawker Hart

Den 18 januari utförs en testflygning med flottiljens kvarvarande Hart-plan för att fastslå om man kan genomföra nattliga bombanfall med planet. Man bedömer att det är möjligt under månklara nätter eller mot upplysta mål, då vädret tillåter. Det första anfallet genomfördes natten mellan 22 och 23 januari mot en sovjetisk flygbas. Vädret är dock inte alltid på F 19:s sida, i februari är förhållandena gynnsamma under fyra nätter. Det sista anfallet genomförs 11 mars. Det blir huvudsakligen bivackeldar och fordonskolonner som anfalls. Man släpper även flygblad på fienden. Den materiella inverkan av bombanfallen anses vara liten. Den psykologiska effekten antas vara större då anfallen bland annat tvingat ryssarna att släcka sina bivackeldar.

Greger Falk skriver i F 19 - en krönika:

Köld och mörker har plågat 9. arméns soldater. Kanske är deras andliga motståndskraft påverkad av de propagandablad som våra attackflygare kastat ut – om de inte hamnat bland analfabeter eller icke rysktalande förstås.

Luftstrider och jaktförsvar

Under ett spaningsuppdrag 17 januari i närheten av Märkäjärvi stöter en patrull bestående av fyra Gladiator-plan på fyra stycken sovjetiska I-15 jaktplan. De sovjetiska planen lyckas lösgöra sig efter en kort luftstrid. Finländsk signalspaning snappar senare upp sovjetisk radiotrafik som rapporterar om två sovjetiska plan som tvingats nödlanda, men att båda piloterna överlevt. Senare sovjetiska källor nämner dock endast ett störtat plan och att piloten omkom.

Den 23 januari befinner sig återigen fyra Gladiator-plan i närheten av Märkäjärvi för skydda finländska marktrupper som varit hårt ansatta av sovjetiska flygstridskrafter. Luftstrid inleddes med en grupp I-15. Fänrik John Sjöqvist omkom då hans Gladiator sköts ned. Tre sovjetiska plan åsamkades omfattande skador, men lyckades ta sig tillbaka sin bas. Då ytterligare en grupp sovjetiska plan upptäcktes tvingades svenskarna som vid det här laget hade ont om både bränsle och ammunition, att dra sig tillbaka.

Den 1 februari genomför 34 sovjetiska bombplan en räd mot Rovaniemi, och släpper omkring 23 ton bomber över staden. Den första gruppen plan lyckas släppa sin bomblast obehindrat, medan den andra gruppen förlorar ett plan. Sovjetiska besättningar rapporterar även att de skjutit ned två av de elva jaktplan som försvarade Rovaniemi. De tre Gladiator-planen på plats tillfogades inga förluster.

Den 20 februari åsamkade ett par Gladiator-plan omfattande skador på två sovjetiska bombplan sydost om Uleåborg. De båda bombplanen lyckades ta sig tillbaka till sin bas, men det ena hade tillfogats så omfattande skador att det var lönlöst att reparera det. En besättningsmedlem omkom, två skadades, och en som missförstått sin pilots instruktioner tillfångatogs efter att han hoppat ur planet med sin fallskärm. Ett Gladiator-plan tillfogades lätta skador i striden. Samma dag kraschade även ett Gladiator-plan under en nödlandning under en storm i närheten av Uleåborg.

Följande dag sköts två sovjetiska bombplan ned av två Gladiator-plan efter en räd mot Rovaniemi. Ett av de nedskjutna sovjetiska planen tillhörde en grupp som hade navigerat rejält fel, och släppt sin bomblast över Pajala, som ligger cirka 130 kilometer från Rovaniemi. Sex stycken byggnader förstördes och två personer skadades i Pajala. Ombord på de två nedskjutna bombplanen omkom två besättningsmän, en tillfångatogs, medan tre rapporterades saknade. De svenska flygarna led inga förluster 21 februari.

Den 7 mars, sydost om Uleåborg, sköts två sovjetiska bombplan ned av ett ensamt Gladiator-plan med fänrik Einar Tehler bakom sparkarna. Under striden träffades Tehlers plan i bränsletanken, och han lyckades med nöd och näppe ta sig tillbaka sin flygbas. Tillbaka på marken noterade man att bränsletanken hade blivit penetrerad, och kulan hade stannat i planets kompass. De båda sovjetiska besättningarna omkom. Följande dag skadades två sovjetiska bombplan i samma område.

Den 10 mars avvärjde Gideon Karlsson på egen hand sex stycken sovjetiska bombplan på väg mot Rovaniemi. Ett av planen nödlandade senare vid Kemijärvi, cirka 75 kilometer öster om Rovaniemi. Besättningen på åtta personer överlevde nödlandningen, men fem av dem dödades i strid med finsk trupp medan tre återstående tillfångatogs. Samma dag störtade ett Gladiator-plan under en testflygning vid Veitsiluoto och ingenjör Åke Hildinger omkom.

Det TB-3 bombplan som Gideon Karlsson sköt ned 10 mars. Bildkälla: Karl Johan Åke Sundström, Flygvapenmuseum.

Resultat och lärdomar

Den 13 mars trädde ett vapenstillestånd i kraft, och de framskjutna baserna började nedmonteras under de följande dagarna. Marskalk Mannerheim avtackade Svenska Frivilligkåren i Paikanselkä och Kemi den 26 mars. Vid månadens slut hade F 19:s återstående plan returnerats till Sverige. Under de 62 dagarna som F 19 deltog i vinterkriget utfördes flygningar under 60 av dem. F 19:s förluster uppgick till tre omkomna och två tillfångatagna. De materiella förlusterna uppgick till tre bombplan och tre jaktplan. Piloterna i F 19 förstörde sex stycken sovjetiska jaktplan och lika många bombplan.

De två tillfångatagna piloterna, Jung och Sterner, hade utsatts för brutala förhör av NKVD, och tvingats bli spioner för Sovjetunionens räkning innan de släpptes fria i maj 1940. Väl tillbaka i Stockholm angav de sig till svenska underrättelsetjänsten, som värvade dem som dubbelagenter, men det får bli en annan historia.

Vad var då resultatet av alltihop? Tolv nedskjutna plan kan låta som ett ganska litet antal i jämförelse med 207-240 sovjetiska plan som totalt sköts ned i luftstrider (ytterligare 314-444 sköts ned av luftvärn). Trots sitt ringa antal uppskattas det att “gladiatorerna” tack vare sin blotta närvaro avvärjde flera sovjetiska bombanfall, då sovjetiska bombplan ofta var ovilliga att ta strid med dem. Flottiljens närvaro hindrade dessutom det sovjetiska flygvapnet från att ha fritt spelrum i norra Finland, vilket skyddade de viktiga järnvägsförbindelserna till Sverige. Flygspaningen bidrog även med viktiga underrättelseuppgifter.

Vad tjänade då Sverige på sitt understöd till Finland? Tja, Finland behöll sin självständighet, och Sverige undvek Sovjetunionen eller en sovjetisk satellitstat som grannland. Det är naturligtvis omöjligt att sia om hur krigets utfall hade varit utan Frivilligkårens insatser, men försvaret i norra Finland hade varit betydligt mer sårbart utan dem. Dessutom fick Sverige erfarenhet av modern krigföring, och förhållandena i norra Finland har många likheter med norra Sverige, där man förväntade sig strida om Sverige blivit utsatt för en sovjetisk invasion. F 19 hade påvisat hur stor inverkan det kan ha på fiendens flygoperationer fastän man med en numerärt underlägsen styrka bestrider fiendens luftherravälde, en insikt som skulle vara betydande för flygvapnets utveckling under kalla kriget. Flera av de frivilliga flygarna kom att inneha betydande positioner i det svenska flygvapnet under 1950- och 1960-talen.