+++Skriven av: Anders Frankson +++
Var det en seger för Röda armén? Var det här som det tyska pansaret sköts sönder? De tyska pansartruppernas svanesång? Var slaget en vändpunkt?
Tar vi slaget vid Borodino 1812 så är alla överens om att det utkämpades under en dag, den 7 september. Men samma sak gäller inte för slaget om Kursk sommaren 1943. Tysk historieskrivning tenderar att fokusera på den tyska anfallsoperationen ”Unternehmen Zitadelle” och där brukar slaget anges ha utkämpats från 5 juli till 16 juli 1943. Sovjetisk/rysk historieskrivning vill däremot inkludera de sovjetiska motoffensiverna som följde efter den initiala tyska offensiven, så från 5 juli till 23 augusti 1943. Tysk historieskrivning brukar se dessa motoffensiver – striderna i Orjolbågen och fjärde slaget om Charkov – mer som separata slag. Detta då armégrupp Syd fick en paus mellan sin offensiv mot Kursk och det sovjetiska motanfallet mot Charkov. Däremellan hann armégrupp Syd skicka iväg en del förband att strida nere vid floden Mius mot en annan sovjetisk offensiv innan de kallades tillbaka för att möta det sovjetiska motanfallet mot Charkov.

Det sovjetiska synsättet
Jag har valt att utgå från den sovjetiska synen, att se striderna längs linjen Orjol – Kursk – Charkov som ett stort slag. Slaget inleddes med den tyska offensiven mot den sovjetiska Kurskutbuktningen där tyska armégrupp Mitt anföll mot Kursk från norr medan armégrupp Syd angrep från söder. Detta anfall satte igång på allvar 5 juli 1943 och Röda armén hade aktivt valt att låta tyskarna anfalla först. Precis som Kurskutbuktningen fanns en tysk utbuktning vid Orjol där den tyska armégrupp Mitt utgick ifrån. Så när armégrupp Mitts 9. armé hade kört fast och inte verkade komma framåt mot Kursk inleddes den sovjetiska motoffensiven mot Orjolutbuktningen den 12 juli mot tyska 9. armén och 2. pansararmén. Tyskarna gick då över till försvarsstrid i Orjolområdet. I söder inleddes däremot denna dag renkonterstriden vid Prochorovka. Armégrupp Syd fortsatte sin offensiv i ytterligare några dagar innan den avbröts.

Orsaken till detta var inte bara en utan flera. Armégrupp Mitt i Orjolbågen hade ju redan avbrutit sin offensiv och behövde hjälp. Det fanns inget klart genombrott för armégrupp Syd i riktning mot Kursk. Det förekom sovjetiska motoffensiver mot armégrupp Syd längre söderut vid Izium och floden Mius där det behövdes förband. Samtidigt gick striderna i Medelhavet inget vidare efter den allierade landstigningen på Sicilien den 9 juli. Armégrupp Syd kunde med andra ord inte räkna med några betydande truppförstärkningar för eventuellt fortsatt offensivt agerande.
Så den tyska sommaroffensiven ”Unternehmen Zitadelle” avbröts redan efter två veckor. Detta var en stor seger för Röda armén, för första gången hade de stoppat en tysk sommaroffensiv. Men tyskarna avbröt inte offensiven på grund av att de tillfogats höga förluster utan snarare för att de redan från början hade brist på resurser samtidigt som de hade givit Röda armén en stor fördel innan slaget inleddes.
Styrkeförhållanden vid Kursk-bågen.
1 juli 1943 | Röda armén | Tyska styrkor |
Personal | 1 910 361 | 777 000 |
Stridsvagnar och stormkanoner | 5 128 | 2 451 |
Artilleri och granatkastare | 31 415 | 7 417 |
Flygstridskrafter | 3 549 | 1 830 |

Rätt så tidigt var Röda armén varse om att det förmodligen skulle ske ett tyskt anfall mot Kurskutbuktningen men den tyska anfallsstarten bara sköts upp och upp. Varje vecka det sköts upp innebar ytterligare sovjetiska fältarbeten och minor samtidigt som mer stridsvagnar och pansarvärnskanoner fördes fram (den 10 april 1943 hade Röda armén haft 1 340 vagnar tillgängliga, jämf. tabellen ovan). Totalt kom nästan en miljon minor att placeras ut, varav drygt 500 000 var stridsvagnsminor. Det var mer fördelaktigt för Röda armén att striderna sköts framåt då de hade bestämt sig för försvar inledningsvis.
Vi har sett samma sak i Ukraina då den ukrainska sommaroffensiven 2023 hela tiden sköts upp, vilket gav den ryska armén tid att gräva ner sig och bygga upp sina försvarslinjer på djupet.
Enorma förluster hos Röda armén
Hur var det då med förlusterna under Kursk? Ser vi bara till den tyska anfallsoperationen Zitadelle är det ett ganska litet slag, men tar vi den sovjetiska definitionen så pågår slaget om Kursk i femtio dagar där Röda Armén sätter in över 8 000 stridsvagnar och stormkanoner. Av dessa blir 6 064 totalförluster, en förlust av 121 vagnar varje dag i genomsnitt. De personella förlusterna var över 254 000 som dödade och saknade medan drygt 608 000 sårades, vilket ger en total på över 860 000 man i förluster. Det ska ställas mot tyskarnas drygt 200 000 förluster.

Tittar man på slaget om Kursk i stort så är det somligt som särskilt sticker ut, till exempel striderna vid Prochorovka. Sett över hela perioden från 5 juli till 23 augusti kom Röda armén att ha sex stridsvagnar som totalförluster för varje tysk totalförlust. Den enorma skillnaden i förluster av pansarfordon kom också att speglas i viss mån i manskapsförluster. För varje tysk förlust i stupade, sårade och saknade under slaget om Kursk från 5 juli till 23 augusti 1943 kom Röda armén att ha drygt fyra.
Just vid Prochorovka från 12 juli till 16 juli var siffrorna ännu värre. För varje tysk stridsvagnsförlust var det snarare cirka tio sovjetiska och för manskap blev det för varje tysk förlust cirka 5–6 sovjetiska. Ändå hade tyska II. SS-pansarkåren varit i strid i åtta dagar sedan 5 juli och borde alltså ha varit slitna. Den sovjetiska 5. gardestridsvagnsarmén hade givetvis haft en längre marsch mot slagfältet från sin reservgruppering, men de hade inte som tyskarna en dryg veckas strid bakom sig.

Inte bra för Röda armén
Varför blir förlustutbytet sämre för Röda armén? Här är en orsak skillnaden mellan de olika sätten att se på striden, kommandostyrning kontra uppdragstaktik. Den sovjetiska marskalken Michail Tuchatjevskij uttryckte tidigt att renkonterstrid var den svåraste formen av strid, då den krävde initiativ från den enskilde officeren och soldaten. Det gick inte att vänta på order när två styrkor ”kolliderar” med varandra. Situationen är rörlig, oklar och snabba beslut krävs. Tuchatjevskij ansåg att mentaliteten i Röda armén var”jag väntar på order” samtidigt som man undvek att ta egna initiativ. Risken att göra fel minskade därmed, men det gjorde även viljan att agera utan direkta order. Tyskarna hade ju en annan mentalitet, att agera i chefens anda om inga direkta order fanns.

En som verkligen hade insett Röda arméns problem med renkonterstrid var den tyske fältmarskalken Erich von Manstein. Att inte försvara sig statiskt med håll linjen utan ha ett rörligt flexibelt djupförsvar och om ett genombrott sker låta de sovjetiska pansartäterna få avancera in på djupet innan de tyska pansarmotanfallen inleds. Det sovjetiska artilleriet är stelbent av sig och har inte samma flexibilitet som det tyska, så sovjetiska artillerielden blir svagare vid rörlig strid.
Många skickliga tyska befälhavare utvecklade ett slags sjätte sinne och kunde ana när det var dags för ett sovjetiskt storanfall mot sina linjer så de drog tillbaka soldaterna i de främre linjerna så de undgick den sovjetiska stormelden. Därefter svarade man med egen eld efter den sovjetiska stormningen, vilket innebar högre förluster för Röda armén.

Slaget om Kursk visade att ju mer rörlig och oklar en stridssituation var ju sämre gick det för Röda armén. Fick däremot Röda armén tid att bygga upp och förbereda sitt försvar krävdes det enorma resurser för att knäcka deras försvarsgruppering. Omvänt föregicks ett sovjetiskt anfall alltid av ymnig artillerield, medan det sovjetiska skyttet vanligtvis understöddes av pansar i större anfall vilket krävde god pansarvärnsförmåga hos det tyska försvaret.
Slaget om Kursk var en sovjetisk seger som kostade enormt. Det var snarare en katastrof för de sovjetiska pansartrupperna, drygt 6 000 stridsvagnar och stormkanoner totalförstördes. Det var ingen svanesång för de tyska pansartrupperna. Förlusterna för Röda armén översteg produktionen under samma tid medan förlusterna för tyskarna var lägre än tysk pansarproduktionen under samma tid. Men det var första gången som Röda armén hade stått emot en tysk sommaroffensiv. Nu var det tyskarna som var under press. Initiativet låg hos Röda armén. Samtidigt som allt mer tyska förband började bindas upp på andra krigsskådespelsplatser. Det kan vara vanskligt att välja ut ett enda slag som avgörande för utgången av ett sex år långt världskrig. Kursk hörde dock inte till den kategorin, det var visserligen ett av världshistoriens största pansarslag men det var också allt.

Vidare läsning:
Anders Frankson & Niklas Zetterling: ”Slaget om Kursk. Historiens största pansarslag”. (Norstedts Stockholm 2002)
Niklas Zetterling & Anders Frankson: ”Kursk 1943. A Statistical Analysis.” (Frank Cass, London 2000)
Anders Frankson: ”Achtung Panzer! Stalingrad och Charkov – Två slag som förändrade andra världskriget” (Lind & Co förlag, Stockholm 2023)
Earl.F. Ziemke: ”Stalingrad to Berlin: The German Defeat in the East”. (Office of the Chief of Military History United States Army, Washington D.C. 1968)
Ernst Klink: ”Das Gesetz des Handels, Die Operation “Zitadelle” 1943”. (Deutsche Verlags-Anstalt Stuttgart 1966)
Comments