“Who Dares Wins” Hur ökenkriget formade SAS som världens första moderna specialförband
- Krigshistoriepodden
- för 12 timmar sedan
- 10 min läsning
+++Av: Vladan Lausevic +++
När Special Air Service (SAS) bildades i Nordafrika 1941 var det i praktiken ett brittiskt “experimentförband” som skulle pröva nya metoder för krigföring i ökenområden. SAS växte fram bland annat som resultat av frustration över förluster genom konventionella strider mot den tyska Afrikakåren. I samband med det uppstod behov att testa något nytt genom att agera i små grupper genom sabotage, räder och bakhåll långt bakom fiendens linjer.
Idag är SAS ofta sedda som det historiska exemplet och symbolen för moderna specialförband. Under åren 1941–1945 var förbandets existens långt ifrån självklar. Många av SAS aktioner misslyckades och många inom den brittiska militären såg verksamheten som odisciplinerad, kriminell och ansvarslös. Det var först efter det andra världskriget som SAS blev en självklarhet för brittiska militären och som inspiration för specialförband världen runt.
Ökenkrigets krav
Det andra världskriget kom att omfatta strider i Nordafrika i områden som idag utgörs av bland andra Egypten, Libyen och Marocko. De första striderna började efter att Italien i maj 1940 förklarade krig emot Frankrike och Storbrittanien. Axelmakternas politiska hemliga avtal mellan Hitlers och Mussolinis regimer handlade även om att Italien skulle skaffa sig kontrollen över brittisktkontrollerade områden i Nordafrika.
Nordafrika ansågs som ett mycket strategiskt viktigt område. För Nazityskland och det fascistiska Italien handlade det bland annat om kontrollen av Medelhavet och naturresurser som oljan. Från och med sommaren 1940 började italienska trupper i Lybien och Somalia att strida emot brittiska, inklusive genom användning av kolonialtrupper.
För britterna fungerade striderna i Nordafrika som moralhöjare och exempel på att det gick att vinna över axelmakterna. På grund av problem med ledarskap, utrustning och kompetens drabbades de italienska trupperna av stora förluster. Mussolini fick be Hitler om stöd och då tillsattes den legendariske pansargeneralen Erwin Rommel att leda den tyska “Afrikakorps” (Afrikakåren).
Rommels krigföring genom vilseledning, snabbare rörlighet och anfallstaktik med pansartrupperna, blev en huvudvärk för brittiska generaler. Afrikakårens framgångar resulterade i att brittiska trupper fick lämna många områden som de hade tagit från italienarna. Samtidigt hotades även den brittiska administrationen över Egypten och andra delar av dåvarande imperiet.
SAS födelse
En av lärdomarna från striderna mot Rommel var att brittiska befälhavare upplevde att stora frontala attacker också betydde stora förluster. Därför började fler fundera på mer okonventionella och mer decentraliserade metoder i stilen “hit and run”. I Kairo funderande den unge löjtnanten och fallskärmsjägaren David Stirling över sådana problem. Ett av hans förslag till högre ledning var att utföra små men effektiva räder bakom fiendens linjer. Det skulle göras genom att operera med fallskärmsjägare bland annat med syfte att förstöra flygplan, depåer och kommunikationer.
Den brittiska generalstaben i Nordafrika var först negativ och skeptisk eftersom sådana metoder ansågs som både opraktiska som omoraliska. Stirling var dock envis och fast besluten. Hans agerande är än idag en legendarisk berättelse. Trots att han var skadad efter en fallskärmshoppolycka lämnade han sjukhuset utan tillstånd. Efter det lyckades han att smyga sig in genom det bevakade området till generalen Neil Ritchies högkvarter i Kairo för att presentera sin idé.
Stirlings “besök” var något som totalt överraskade och chockerade Ritchie som dock valde att förlåta Stirling och ge honom grönt ljus för sina förslag. Det var så SAS (Special Air Service) kunde börja formas i öknens hårda, tuffa och ogästvänliga miljö. Ett av dom första stegen ägde rum under juli 1941 när “L Detachment - Special Air Service Brigade” grundades formellt.
Att kalla förbandet för en brigad var också en medveten del av vilseledningen för att låta tyskarna tro att britterna hade en hel luftburen brigad. I själva verket hade L Detachment knappt runt 60 soldater och de flesta var brittiska kommandosoldater från nedlagda enheter. Bland de första soldaterna fanns det även äventyrare löjtnanten John “Jock” Lewes, en australiensare med uppfinningsrikedom. En annan gestalt var löjtnant Robert “Paddy” Mayne från Nordirland som var en vildsint rugbyspelare med rykte om sig att trotsa auktoriteter.
Blod, svett och sand
SAS första insats genomfördes redan den 16 november 1941. Då släpptes runt ett 50-tal fallskärmsjägare i Libyen under kodnamnet Operationen Squatter. Operationen var tänkt att slå ut flera tyska flygbaser inför den brittiska offensiven Operation Crusader.
Den första insatsen blev dock ett stort misslyckande främst på grund av att ökenstormen var för stark, och flera soldater landade för hårt, blev skadade eller hamnade långt utanför målet. Flera blev också tillfångatagna och gjorde att tyskarna fick mer information om det nya förbandet. Resultatet blev inga förluster för tyskarna medan endast 21 SAS soldater kunde ta sig tillbaka till sin bas i Egypten.
Stirlings stora ambitioner blev brutna vid det första försöket men han vägrade att ge upp. En viktig lärdom var att fallskärm var fel metod i Saharas landskap och ökenstormar. Istället bestämde sig Stirling och andra att slå sig samman med spaningsförbandet Long Range Desert Group bestående av ökenvana chaufförer mestadels från Nya Zeeland.
Med LRDG:s jeepar och andra transportfordon skulle SAS trots sitt luftburna namn operera genom landvägen istället. Redan en månad senare i december 1941 smög sig små grupper ur SAS genom nattmörkret fram till fiendens flygfält i Tamet och slog till med förödande precision. På flygbasen Tamet placerade SAS soldaterna sprängladdningar på flygplan och bränslelager vilket bland annat resulterade i ett 20-tal tyska och italienska flygplan utslagna.
Insatsen blev en stor framgång och sågs som en moralhöjare hos de allierade styrkorna. Under den tidiga vintern 1942 fortsatte SAS att genomföra flera räder mot Rommels flygfält, kommunikationer och transportkonvojer. Snart fick SAS soldaterna smeknamnet ”ökenjävlarna” av tyskarna, som kände sig allt mer tvingade att vakta sin rygg långt bakom fronten.
Ökenförhållandena formade SAS tidiga sätt att kriga och identifiera sig som förband. I stora sandområden utan långa frontlinjer blev mobilitet, flexibilitet och överraskning viktigare. SAS utrustades bland annat med snabba jeepar och på dessa monterades framför allt dubbla Vickerskulsprutor. Männen bar oftast sandfärgade arabiska shemagh-sjalar runt huvudet istället för hjälmar, både för kamouflage och skydd mot solen.
Även kameler och lättare lastbilar användes för att transportera vatten, bränsle och ammunition för långväga operationer. På det sättet kunde SAS operera djupare in bakom fienden än vad som ansågs möjligt tidigare. Vissa insatser kunde uppgå i flera veckor och en av de längsta insatserna genomfördes under perioden oktober 1942 till januari 1943.
Männen bakom myterna
1942 var SAS ett år gamla och redan ansedda som en särskild grupp. ”Den som vågar vinner” (Who Dares Wins) blev SAS inofficiella motto redan innan det formellt antogs. Ett av många rykten om SAS var att förbandet lockade de orädda, de ovanliga och de oönskade personerna. Förbandet var mer “öppen” i sin verksamhet och inte organiserat lika hierarkiskt som en vanlig arméenhet.
Inte heller soldaternas klassbakgrund spelade någon större roll så länge de klarade kraven som prövade förmåga under press, initiativ och uthållighet. Till exempel kunde en soldat i SAS vara en före detta lastbilschaufför från London, en jordbrukare från Nya Zeeland eller en adelsättling från Skottland (som i Stirlings fall). De soldater som inte höll måttet sorterades omedelbart ut och fick oftast ingen möjlighet att komma tillbaka.
Förutom Stirling fanns det flera andra individer som blev kända som förbandets tidiga legender och ledare. I fallet med Jock Lewes från Australien blev han ansedd som truppens “skoningslöse träningsinstruktör”. Han lärde sina män att ”respektera öknen men inte frukta den” genom att varje soldat övades bland annat i navigering, smygande och överlevnad med minimal utrustning. Lewes uppfann till och med en egen sprängladdning, “Lewesbomben”, optimerad för att slå ut flygplan med minimal vikt.
En annan mer känd ledande gestalt var kaptenen Paddy Mayne och hade suttit arresterad för att ha slagit sin överordnade officer innan Stirling värvade honom. I SAS fann denne vildsinte irländare sin rätta plats genom sin fysiska styrka och mod. Snart viskades det myter om hur ”Paddy” kunde storma in på ett tyskt flygfält ensam, peppra flygplan med kulspruteeld och klubba ned fiender i handgemäng.
Rykten och myter om SAS ledde bland annat till många brittiska befäl kallade SAS för ”Stirlings privata rövarband”. Att SAS soldater för vissa uppdrag bar civila kläder och bedrev kriget genom bakhåll, sabotage och räder sågs ofta av framför allt mer fyrkantiga officerare som något konstigt, onödigt och skurkaktigt. Det blev inte bättre när verkliga händelser ägde rum som när Stirling inför en operation gav order att “råna” fordon, bränsle och annat från egna trupper.
Från Nordafrikas ökenområden till Europas gröna skogar
Med sina småenheter och snabba attacker bidrog SAS starkt till att vinna ökenkriget och förbandet började utvecklas vidare. Ett stort bakslag inträffade dock i januari 1943 när Stirling själv tillfångatogs av tyskarna under en operation i Tunisien. Stirling blev en krigsfånge, genomförde flera flyktförsök och placerades slutligen i det kända högsäkerhetsfängelset Colditz till slutet av kriget.
Mayne tog över befälet och för att anpassa sig till nya behov omorganiserades SAS. Ett av dom första stegen för nyutveckling var att dom allra bästa soldaterna samlades i Special Raiding Squadron. En separat enhet, Special Boat Squadron som ledde till senare skapandet av Special Boat Service (SBS) inriktades på kusträder och mer maritima operationer.
Nästa arena för SAS blev Medelhavet och delar av Sydeuropa, som under invasionen av Sicilien sommaren 1943. Strax före huvudlandstigningen slog Maynes mannar till mot kustbatterier på Siciliens södra udde. I en blixtattack överrumplades dom italienska kanonbesättningarna och Maynes soldater slog ut flera tunga pjäser.
Därefter deltog SAS även i striderna på Italiens fastland bland annat genom överraskningsanfall på tyska kommunikationer och sabotage mot järnvägar i samarbete med lokala motståndsmän. Dessa lärdomar kom även att komma till nytta i samband med planeringen att landsätta allierade trupper i Frankrike. Nästa steg i utvecklingen blev därför Operation Overlord och allierades landstigning under juni 1944.
Inför insatsen i Frankrike utvecklades SAS till en hel brigad. Det är värt att nämna att SAS-brigaden inte bara bestod av britter eller personer från det brittiska samväldet. I den nya SAS brigaden ingick även två franska fallskärmsjägarregementen och en självständig belgisk fallskärmskompani. Det fanns dessutom individer från allierade nationer på plats som till exempel dansken Anders Lassen som gjorde operationer i SBS.
Under slutskedet av kriget i Västeuropa användes SAS ofta bakom linjerna på liknande vis som i Nordafrika. Små patruller med jeepar fälldes med fallskärm in i det ockuperade Frankrike efter D-dagen 1944. Deras uppdrag var bland annat att störa tyskarnas truppförflyttningar och förstöra förråd för ammunition, bränsle och annat.
Genom samverkan med franska motståndsrörelsen kunde SAS soldaterna spränga broar, skapa bakhåll och slå till mot tågtransporter. Deras insatser resulterade bland annat i förseningar för den 2. SS-pansardivision Das Reich under striderna i Normandie efter landstigningen. På det sättet visade SAS att förbandet kunde agera även utanför öknen.
Krigare, rövare, jävlar
Den brittiske premiärministern Winston Churchill var under kriget mycket förtjust i SAS och kallade framväxten av kommandoförband för sin ”Ministry of Ungentlemanly Warfare” (”Ministerium för icke-gentlemannakrigföring"). Varje tyskt flygplan som SAS sprängde på marken var ett plan som inte kunde bomba allierade trupper. Varje nattlig räd mot depåer och förråd spred panik bland axelmakterna och försvårade deras verksamhet.
Bland dom egna soldaterna i Nordafrika blev SAS något av levande legender och kända som killarna som “ägde öknen”. Samtidigt fanns det mycket kritik och flera brittiska generaler i Nordafrika tyckte att Stirling stal deras bästa folk för sina ”tokiga” uppdrag. Vissa ansåg att SAS drog resurser från huvudfronten. Det hände delvis under dom kaotiska reträtterna mot Gazala och Tobruk 1942, då SAS och LRDG “stal” och förbrukade tusentals liter bensin i öknen för sina specialräder.
Problem med disciplin och olika beteenden förekom också. Det hände bland annat att SAS soldater plundrade fiendens läger även på sprit och olika souvenirer. Stirling höll formellt hård disciplin när det krävdes: misskötsel eller feghet tolererades inte. Samtidigt skapade han en mer informell förbandskultur som skilde sig från arméns stela hierarkier. SAS personal var främst lojala mot varandra mer än mot några regementen och reglementen.
Från det andra hållet kom många fördömanden eftersom tyskarna ansåg kommandoräderna som omoraliska och olagliga. I januari 1942 införde Hitler sin ökända “Kommandobefehl” där tillfångatagna kommandosoldater, inklusive SAS personal, skulle avrättas direkt som terrorister och inte betraktas som krigsfångar. SAS kände inte till ordern till en början och i praktiken tog tyskarna få SAS-soldater levande.
Bland SAS soldater fanns insikten om att en aldrig skulle ge upp och utbildningen handlade även om att lära sig slåss till sista kulan eller vapnet. SAS största förlust ägde rum i under krigets sista månader i juli 1944. I samband med Operation Bulbasket togs 33 SAS-soldater till fånga av tyska styrkor och avrättades.
Från öken till världen
Efter det andra världskriget fortsatte SAS att utvecklas vidare och dröjde det bara några år innan SAS återuppstod för nya konfliktzoner. Ett av dom första fallen blev upprorsbekämpning i Malaysia under slutet av 1950-talet genom strider med kommunistiska gerillasoldater. Trots sin ursprungliga ökenprofil kom SAS soldater att utbildas i mycket annat. Deras utbildning kom att omfatta djungelkrigföring, fallskärmshoppning på olika höjder och undervattensoperationer som attackdykare.
Genom utvecklingen främst under det kalla kriget blev SAS som en “allt i allo” specialförband och fortfarande anses de vara ett av de absolut bästa i världen. Förbandets samtida verksamhet är fortfarande motiverad av tankesätt om tänka utanför boxen och anpassa sig efter läget. Deras “saga” från det andra världskriget är fortfarande en berättelse om att den som vågar vara kreativ, okonventionell och djärv vinner.
Kommentarer