Fem myter och fem sanningar om Afrikakåren
Av: Magnus Glenning
Få tyska förband från andra världskriget har fått ett lika romantiserat eftermäle som Deutsche Afrika Korps – Afrikakåren. Bilderna är välbekanta: stridsvagnar som försvinner in i enorma dammoln, solbrända landser med uppkavlade ärmar och skyddsglasögon och, förstås, ökenräven Erwin Rommel stående i sin stabsbil med kikare i handen – ständigt redo att rycka fram och ge ökenråttorna på pälsen. Här, långt ifrån östfrontens massgravar och Europas sönderbombade städer utkämpades, enligt efterkrigstidens romantiska pojkrumsskimmer, ett närmast ridderligt krig. Afrikakåren var skicklig, Rommel ett geni, italienarna värdelösa och de allierade vann till slut tack vara en överväldigande materiell överlägsenhet. Eller?
Som så ofta när det gäller andra världskriget är verkligheten både mer komplicerad och betydligt mer intressantare än myten. De som känner mig vet att jag älskar att slå hål på myter – men i denna artikel så tänker jag även ge mig på ett antal sanningar. Håll till godo!
MYT 1: Afrikakåren var axelmakternas huvudsakliga armé i Nordafrika
Namnet Afrikakorps har blivit så förknippat med ökenkriget att det ofta används som samlingsnamn för praktiskt taget alla axelmakternas styrkor i Nordafrika. Egentligen var Deutsches Afrikakorps, förkortat DAK, en specifik formation som började anlända till Libyen i februari 1941.
Dess ursprungliga uppgift var dessutom till en början relativt begränsad: tyskarna skulle förhindra en fullständig italiensk kollaps. Efter hand växte den tyska närvaron och Afrikakåren kom att ingå i större tysk-italienska arméorganisationer.
Än viktigare är att tyskarna inte ens var med när ökenkriget började. Mussolinis Italien invaderade brittiska Egypten från Libyen redan i september 1940. Offensiven körde snart fast och när britterna slog tillbaka under Operation Compass blev resultatet katastrofalt. På bara några månader tillintetgjordes stora delar av den italienska 10 armén och omkring 130 000 man hamnade i fångenskap. Det var först därefter som Hitler skickade tyska styrkor till Nordafrika för att ”rätta till situationen”. Det krig som vi gärna kallar ”Afrikakårens krig i Nordafrika” var alltså från början till slut i högsta grad också ett italienskt krig.
SANNING 1: Rommel var faktiskt en mycket skicklig befälhavare
försöken att slå hål på Rommelmyten har pendeln ibland svängt väl långt åt andra hållet. Rommel var ingen ofelbar strateg men hans förmåga som taktisk befälhavare går knappast att vifta bort. Redan våren 1941 gick han till anfall tidigare och betydligt mer aggressivt än hans överordnade hade tänkt sig. Britterna, som inte väntade sig någon större tysk offensiv, överrumplades. På kort tid drevs de tillbaka genom Cyrenaika och snart återstod egentligen bara det belägrade Tobruk av de brittiska erövringarna från Operation Compass.
Under de kommande två åren skulle Rommel gång på gång visa en imponerande förmåga att koncentrera sina styrkor, utnyttja motståndarens misstag och fatta beslut snabbare än många av sina brittiska motståndare. Han förstod dessutom värdet av kombinerade vapen och kunde locka brittiska stridsvagnar mot välplacerade pansarvärnskanoner innan hans egna pansarförband gick till motanfall. Smeknamnet ”Ökenräven” uppstod inte ur tomma intet. Problemet var att samma djärvhet också hade ett pris.
MYT 2: Rommel förlorade bara därför att fienden var överlägsen
I Rommellegenden finns ofta en bekväm förklaring till nederlaget: Ökenräven gjorde allt rätt men besegrades av brittiska resurser, italiensk inkompetens och Hitlers misstag.
Rommel hade utan tvekan ofta färre resurser än sina motståndare. Men hans problem var inte bara någon annans fel. Han var ökänd för att prioritera det operativa framför logistiken. Varje framryckning österut innebar längre försörjningslinjer från hamnarna i Tripoli, Benghazi och Tobruk. Lastbilar förbrukade bränsle för att transportera bränsle till andra lastbilar och stridsvagnar, samtidigt som motorer, däck och annan materiel slets skoningslöst av sand, damm och värme.
Efter segern vid Gazala och erövringen av Tobruk sommaren 1942 stod Rommel inför ett val. Han kunde stanna upp eller fortsätta mot Egypten. Han valde det senare. Skräll.
Ju närmare Alexandria och Suez han kom, desto längre bort befann han sig från sina egna förråd. Hans aggressivitet hade skapat fantastiska segrar – men bidrog också till situationen som till slut gjorde fortsatt offensiv omöjlig.
SANNING 2: Logistiken var verkligen ökenkrigets stora fiende
När man kikar på en karta ser Italien ut att ligga nästan löjligt nära Nordafrika. Britternas materiel kunde samtidigt behöva transporteras runt hela Afrika för att nå Egypten. Ändå hade axelmakterna enorma försörjningsproblem.
Först skulle fartyg ta sig över Medelhavet, där brittiska ubåtar, flygplan och örlogsfartyg jagade transporterna. Man glömmer ofta bort att Malta var i allierade händer, och en ständig törn i sidan på axelmakternas närvaro i Mussolinis ”Mare Nostrum”. Den lilla ön blev därför en liten men ytterst besvärlig nagel i ögat på axelmakternas försörjningssystem och att få fram ett fartyg till Libyen var bara halva problemet.
Materielen skulle lossas i hamnar med begränsad kapacitet och därefter transporteras längs den nordafrikanska kusten till fronten. Dit gick det varken någon autostrada eller autobahn. När Rommel stod vid El Alamein kunde lasten behöva köras enorma sträckor genom extremt svår terräng innan den nådde de stridande förbanden.
Därför kunde en hamn som Tobruk vara nästan lika betydelsefull som hundratals stridsvagnar. Ökenkriget avgjordes inte bara av pansar och kanoner. Det avgjordes av tankfartyg, hamnar, lastbilar, reservdelar och framför allt bensindunkar.
MYT 3: Italienarna var värdelösa
Den italienska katastrofen under Operation Compass har haft ett enormt inflytande på eftervärldens bild av Italiens krigsmakt som helhet. Tiotusentals italienare kapitulerade och hela formationer försvann på några veckor. Bilderna av enorma kolonner med italienska krigsfångar gjorde knappast saken bättre. Men att därifrån dra slutsatsen att italienska soldater generellt var fega eller inkompetenta är bekvämt snarare än korrekt.
Den italienska armén led av allvarliga problem med ledning, kommunikationer, motorisering och modern materiel. Detta har jag tidigare skrivit mycket om. Många italienska stridsvagnar var hopplöst underlägsna sina brittiska motsvarigheter och många av vapnen var bra på pappret men gjorde knappt någon skada på marken. Kulsprutor var bökiga att ladda och handgranaterna, som var designade att explodera när de nuddade marken, detonerade sällan när de i stället landade i sanden. Det säger däremot ganska lite om den enskilde soldatens vilja att slåss. Förband som pansardivisionen Ariete och fallskärmsdivisionen Folgore kunde slåss mycket hårt. Även de italienska jägarsoldaterna, Bersaglieri, prisades av Rommel – även om många tyskar tyckte att de såg larviga ut där de ryckte fram i sina stora tropikhjälmar prydda av svarta tjäderfjädrar. Men kanske främst italienskt artilleri gjorde också vid flera tillfällen goda insatser och blev en viktig del av axelmakternas försvar.
Dessutom bestod en stor del av axelmakternas styrkor i Afrika hela tiden av italienare. Utan italienska soldater, fartyg, hamnar, artilleri och transporter hade det inte funnits något fälttåg för Rommel att vinna ära i.
SANNING 3: Tobruk var så viktigt som legenden säger
Belägringen av Tobruk 1941 har blivit en av ökenkrigets mest kända episoder – och med rätta.
När Rommel svepte fram genom Cyrenaika blev garnisonen kvar bakom axelmakternas främsta förband. Hamnen låg strategiskt placerad längs deras försörjningslinje och dess försvarare vägrade ge sig trots att fronten hade flyttat långt österut.
Australiska, brittiska, polska och andra allierade soldater höll ställningarna i månader. För Rommel innebar det att en fientlig garnison satt kvar mitt i hans bakre område och att den värdefulla hamnen inte kunde användas för hans egen försörjning.
När Tobruk slutligen föll i juni 1942 blev det därför en enorm triumf. Omkring 30 000 allierade soldater hamnade i fångenskap och Rommel befordrades till generalfältmarskalk.
”Jag skulle hellre ha velat att han (Hitler, reds anm.) gav mig en division till”, lär Rommel ha kommenterat sin befordran. Sant eller inte fångar repliken ett av hela fälttågets grundproblem ganska väl.
MYT 4: Montgomery besegrade Rommel i en duell vid El Alamein
Populärhistorien älskar generaler och avgöranden. Därför har kriget i öknen ofta blivit en boxningsmatch mellan Erwin Rommel och Bernard Montgomery.
Montgomery förtjänar tveklöst en stor del av äran för den brittiska segern vid det andra slaget vid El Alamein hösten 1942. Han vägrade låta sig stressas till ett för tidigt anfall, byggde upp sina styrkor och genomförde sedan en metodisk offensiv. Men slaget utkämpades inte i ett vakuum.
När britterna anföll hade axelmakternas försörjningssituation blivit desperat samtidigt som åttonde armén hade byggt upp en betydande materiell överlägsenhet. Rommel var dessutom sjuk och befann sig i Tyskland när slaget började, även om han snabbt återvände.
Medan hans armé retirerade västerut närmade sig nästa katastrof från andra hållet. Den 8 november 1942 landsteg amerikanska och brittiska styrkor i Marocko och Algeriet under Operation Torch. Axelmakterna befann sig snart mellan två allierade arméer. Frågan var inte längre om Nordafrika skulle förloras, utan när.
SANNING 4: Ökenkriget var ett av världskrigets mest internationella fälttåg
”Britterna mot Afrikakåren” är en enkel och populär sammanfattning, men verkligheten var betydligt brokigare.
På axelsidan kämpade tyskar och italienare sida vid sida. Även araber och afrikaner från söder om Sahara deltog i striderna på axelmakternas sida, som del av tyska och italienska förband. Vichyfranska styrkor hamnade dessutom inledningsvis i strid med de allierade under landstigningarna i Nordafrika. På den allierade sidan återfanns britter, australier, nyzeeländare, sydafrikaner, indier, tjecker, greker, polacker och fria fransmän. Efter Operation Torch tillkom amerikanerna. Därutöver fanns människor ur kolonierna och den nordafrikanska lokalbefolkningen vars erfarenheter ofta helt försvinner när historien reduceras till Rommel mot Montgomery. Ökenkriget var alltså långt ifrån ett exklusivt tyskt-brittiskt drama.
MYT 5: Afrikakåren utkämpade ett ”rent krig”
Här kommer vi till den kanske mest seglivade myten.
Jämfört med förintelsekriget i Sovjetunionen fick striderna i Nordafrika onekligen en annan karaktär. Det förekom exempel på korrekt behandling av krigsfångar och en respekt mellan motståndare som efter kriget gärna lyftes fram. Därifrån växte bilden av ökenkriget som den sista ridderliga kraftmätningen mellan professionella soldater.
Men steget därifrån till föreställningen om Afrikakåren som en opolitisk institution frikopplad från Nazityskland är stort.
Rommel stod länge högt i Hitlers gunst och användes flitigt av den nazistiska propagandan. Kriget i Nordafrika existerade dessutom inte i någon politisk isolering. Efter den tyska ockupationen av Tunisien 1942 utsattes landets judiska befolkning för förföljelser, tvångsarbete och konfiskationer. SS planerade också för hur förföljelsen av judar skulle kunna följa en tysk framryckning längre in i Mellanöstern. SD, säkerhetstjänsten underställd SS, var aktiva i de områden som axelmakterna ockuperat.
Efter kriget passade berättelsen om det ridderliga ökenkriget däremot utmärkt in i den större myten om den ”rena Wehrmacht” när Bundeswehr grundades och Västtysklands inträde i Nato stod för dörren.
SANNING 5: Afrikakåren var verkligen en mycket farlig motståndare
Att slå hål på myter behöver inte innebära att man ersätter dem med nya.
De tyska förband som skickades till Afrika 1941 var välutbildade, erfarna och ofta skickligt ledda. Tillsammans med sina italienska allierade lyckades de under två år orsaka britterna upprepade nederlag. Under sommaren 1942 hade de avancerat så långt att Alexandria och Suezkanalen plötsligt inte längre kändes särskilt avlägsna.
Men kanske ligger den största myten i själva namnet ”Afrikakåren”. Kriget i Nordafrika var så mycket mer. Kriget i Nordafrika var aldrig bara berättelsen om Rommel och hans tyska pansar. Det sträckte sig från brittiska konvojer ute på Atlanten och ubåtar i Medelhavet till italienska hamnar, australiska skyttegravar vid Tobruk, indiska infanterister i öknen och amerikanska landstigningsstränder i Marocko.
Ändå har allt detta i eftervärldens minne ofta reducerats till en man med kikare, några Panzer III och ett oändligt hav av sand. Men kanske säger det minst lika mycket om hur historiska myter skapas som om hur kriget i Afrika faktiskt utkämpades.
Kommentarer