Franska kolonialtrupper under det andra världskriget
Under andra världskriget gick Frankrike ännu en gång i krig både som republik och kolonialmakt samt som en politisk nation och ett imperium. Kriget kom att handla bland annat om nederlaget 1940, den tyska ockupationen, Vichyregimen, motståndsrörelsen och Charles de Gaulle - ”generalen som var Frankrike”. Frankrikes deltagande i kriget fortsatte dock inte bara genom de Gaulles exilregering i London eller genom motståndsgrupper i landet. Kriget fortsatte också runt om i imperiet och med användning av kolonialtrupper.
Soldater från Algeriet, Tunisien, Marocko, Senegal och övriga Franska Västafrika, Madagaskar, Indokina och andra delar av imperiet blev en viktig del av den franska krigsinsatsen. När Frankrike mobiliserade 1939 tog staten ännu en gång imperiets mänskliga och andra resurser i anspråk. Mobiliseringen byggde delvis vidare på erfarenheter och militära strukturer från första världskriget, vilket innebar att kraven på militärtjänst och lojalitet till Frankrike inte var något helt nytt i kolonierna.
Två delar av det koloniala militära systemet var särskilt viktiga, precis som under första världskriget. Den ena var Armée d’Afrique, alltså Afrikaarmén, med sina organisatoriska rötter i Nordafrika. Den andra utgjordes av troupes coloniales, de koloniala trupper som bland annat rekryterades i områden söder om Sahara, Madagaskar och Indokina. Precis som under första världskriget kunde soldater bära fransk uniform och riskera livet för Frankrike utan att nödvändigtvis ha samma politiska och juridiska rättigheter som medborgare i moderlandet.
Imperiets trupper i vått och torrt
Före nederlaget 1940 var imperiet en viktig del av Frankrikes krigsplanering. Det handlade inte bara om soldater och annan personal utan också om råvaror, livsmedel och andra materiella resurser. Samtidigt fanns flera politiska och sociala motsättningar kvar som hade präglat franska armén och koloniala systemet under det första världskriget.
Regeringen i Paris talade om försvar, republik och frihet, men majoriteten av dem som mobiliserades från kolonierna hade fortfarande inte samma politiska ställning och rättigheter som medborgare i moderlandet. De kunde dessutom ofta utsättas för rasism, fördomar och diskriminering. Bland de män som mobiliserades fanns även veteraner från första världskriget, vilket innebar att vissa ännu en gång kallades att tjänstgöra för Frankrike.
Den 10 maj 1940 inledde Tyskland offensiven och Frankrikes nederlag har ibland förenklats till bilden av en fransk armé som inte ville slåss. I verkligheten gjorde många franska förband hårt motstånd, och det gällde även kolonialtrupperna. Soldater från Nordafrika och Västafrika stred på flera frontavsnitt under den tyska offensiven och flera förband drabbades av mycket stora förluster.
Kolonialtrupperna kämpade i en situation där den franska armén på flera håll blev omringad och tvingad till hastiga reträtter. För många koloniala soldater blev 1940 därför både en militär och personlig katastrof. De hade skickats till Europa för att försvara Frankrike men riskerade att dödas, såras eller tas till fånga i större skala.
Tysk rasism och särbehandling
För framför allt svarta afrikanska soldater blev nederlaget 1940 särskilt farligt. Nazitysklands rasistiska politik och föreställningar påverkade hur dessa soldater betraktades och behandlades. Efter striderna förekom fall där svarta afrikanska soldater som hade tagits till fånga utsattes för misshandel och summariska avrättningar.
Koloniala krigsfångar kunde dessutom separeras från vita franska fångar inom ett system präglat av rasistiska kategoriseringar. Ett av de mest kända exemplen är Chasselay, nordväst om Lyon, där tillfångatagna västafrikanska soldater dödades av tyska förband i juni 1940. Liknande övergrepp och krigsbrott förekom på flera andra platser.
Många koloniala krigsfångar hölls senare i läger i det ockuperade Frankrike, bland annat i så kallade Frontstalags. Där fanns både nordafrikanska och svarta afrikanska fångar samt soldater från andra delar av det franska imperiet. Fångar kunde användas som arbetskraft inom bland annat jordbruk, skogsarbete och byggnadsarbete.
Fångenskapens villkor varierade mellan olika läger och under olika perioder. Många utsattes för hårt arbete, dålig kost, sjukdomar och rasistisk behandling, samtidigt som erfarenheterna inte var identiska för alla fångar. Ett stort antal koloniala krigsfångar överlevde kriget men kunde tillbringa flera år i fångenskap innan de återvände hem.
För många blev krigsfångenskapen ytterligare en erfarenhet av deras särskilda och utsatta ställning inom både det europeiska kriget och kolonialsystemet. När soldaterna senare skulle demobiliseras blev frågor om innestående lön, ersättningar, pensioner och erkännande därför särskilt viktiga och känsliga.
Vichy Frankrike vs Fria Frankrike
Efter nederlaget 1940 skrev marskalk Philippe Pétains, första världskrigets veteran, och hans regering under vapenstilleståndet med Tyskland. Tyska styrkor ockuperade stora delar av norra och västra Frankrike. Den nya franska regimen etablerade sig i staden Vichy och administrerade den så kallade fria zonen samt gjorde anspråk på fortsatt kontroll över det franska imperiet.
Pétain och de Gaulle, båda veteraner från första världskriget, kom nu att representera två helt olika politiska vägar för Frankrike. Pétains regim valde en politik av samarbete med Nazityskland, medan de Gaulle från London uppmanade fransmän och andra i imperiet att fortsätta kriget. Det formella Fria Frankrike var till en början inte en fullständig exilregering utan en politisk och militär rörelse som stegvis skapade upp egna institutioner.
Vichy och de Gaulle gjorde samtidigt konkurrerande anspråk på att representera “det riktiga Frankrike”. Imperiet blev därför avgörande i konflikten. Många delar förblev till en början lojala mot Vichy Frankrike. Det gällde bland annat Franska Nordafrika, Franska Västafrika liksom dagens områden som är Syrien och Libanon, Madagaskar, Laos och Vietnam.
I Indokina kom situationen dessutom att kompliceras av Japans militära närvaro och inflytande. Koloniala soldater kunde därför hamna i Vichytrogna förband och i vissa fall strida mot brittiska, fria franska eller andra allierade styrkor. Det visade sig också under 1941 när brittiska och fria franska styrkor stred mot Vichytrogna förband i Syrien och Libanon.
Även i Afrika försökte de Gaulle få kolonier att ansluta sig till Fria Frankrike men alla gjorde inte det. Exempelvis, Dakar i Franska Västafrika och dagens Senegal förblev exempelvis lojalt mot Vichy efter ett misslyckat brittiskt och fritt franskt försök att få området att byta sida i september 1940.
Kongo Brazzaville
Den viktigaste tidiga framgången för de Gaulle kom i Franska Ekvatorialafrika och angränsande Kamerun. Tchad anslöt sig till Fria Frankrike redan i augusti 1940 och följdes snabbt av Kamerun, Kongo-Brazzaville och Oubangui-Chari, dagens Centralafrikanska republiken. Gabon förblev först lojalt mot Vichy och kom under fri fransk kontroll först efter strider under samma år.
Brazzaville i Franska Kongo blev därefter en viktig politisk och administrativ bas för Fria Frankrike. Detta var avgörande eftersom de Gaulle från början hade få soldater och nästan inget territorium där han själv kunde utöva fransk statlig auktoritet. Genom de afrikanska territorierna fick Fria Frankrike tillgång till mark, administration, trupper och ekonomiska resurser.
I praktiken blev Brazzaville även en symbol för att Fria Frankrike kunde fortsätta kriget men samtidigt fanns en tydlig motsättning. Fria Frankrike talade också om frihet och motstånd mot nazismen, medan de afrikanska områdena fortfarande styrdes inom ett kolonialt och hierarkiskt system. Under kriget började den fria franska ledningen diskutera politiska reformer men det betydde ännu inte att kolonierna erbjöds självständighet från moderlandet.
Vändpunkten – Nordafrika byter sida
Tchad blev tidigt en av de viktigaste militära baserna för Fria Frankrike i Afrika. Därifrån började generalen Philippe Leclerc bygga upp styrkan som kunde föra kriget vidare norrut genom Sahara. Leclercs styrka var från början liten men fick en stor symbolisk och politisk betydelse. En viktig del av manskapet kom från Régiment de tirailleurs sénégalais du Tchad, där svarta afrikanska soldater tjänstgjorde under franskt befäl.
Genom operationer i öknen visade dessa styrkor att Frankrike inte hade upphört att slåss. Ett känt exempel är erövringen av Kufra i Libyen 1941, varefter Leclerc och hans män svor att inte lägga ned vapnen förrän den franska flaggan åter vajade över Strasbourg.
Den 8 november 1942 genomförde de allierade Operation Torch, landstigningen i dagens Marocko och Algeriet. Amerikanska och brittiska styrkor gick i land i det Vichykontrollerade Nordafrika. Efter korta men på vissa platser hårda strider och en komplicerad politisk övergång anslöt sig de franska styrkorna i Nordafrika till den allierade krigsinsatsen.
Så blev Nordafrika också en bas för den fortsatta krigföringen. Där fanns hamnar, flygfält och stora militära resurser medan franska förband kunde byggas upp och utrustas med stora mängder amerikansk materiel. Franska styrkor deltog därefter i fälttågen i Tunisien, Italien och senare i Frankrikes befrielse. Därmed kunde Armée d’Afrique åter bli en viktig stridande styrka mot Tyskland och Italien.
Fälttåget i Italien
Efter fälttåget i Nordafrika deltog franska och koloniala förband i det allierade fälttåget i Italien. Algeriska, marockanska och tunisiska förband kom på det sättet att spela en central roll i Frankrikes återkomst som en större stridande makt på den allierade sidan. Den franska expeditionskåren under general Alphonse Juin deltog i de hårda striderna kring Gustavlinjen och Garigliano som var en del av det större slaget om Monte Cassino.
Där fick soldater från Nordafrika stor betydelse eftersom bland förbanden fanns marockanska goumiers. Det var lätt infanteri med stor erfarenhet av att röra sig och strida i svår bergsterräng. De kunde ta sig fram i områden där tyngre förband och fordon hade större svårigheter och bidrog till det franska och allierade genombrottet i maj 1944.
Samtidigt finns en mörkare sida av fälttåget eftersom det förekom många fall av sexuellt våld, plundring och andra övergrepp mot den italienska civilbefolkningen. Brotten var begångna i många fall av soldater ur den franska expeditionskåren, däribland nordafrikanska soldater. I efterhand fick Frankrike hantera brottsärenden som en del av sitt samarbete med Italien efter kriget.
Landstigningen i Provence
Efter fälttåget i Italien stod Fria Frankrike sommaren 1944 med betydligt större militära styrkor. De Gaulle ville också att fler franska förband skulle spela en viktig roll när Frankrike befriades. Drygt två månader efter D-dagen i Normandie och Operation Overlord inledde de allierade den 15 augusti 1944 Operation Dragoon, landstigningen i södra Frankrike.
Den franska Armée B under general Jean de Lattre de Tassigny, den blivande första franska armén, spelade en stor roll i den fortsatta offensiven. I denna styrka fanns ett stort antal soldater från imperiet, framför allt från Nordafrika men även från Västafrika och andra områden. Amerikanska förband genomförde huvuddelen av de första strandanfallen, medan franska kommandoförband också deltog redan under operationens inledning.
Därefter landsattes huvuddelen av Armée B och sattes in mot bland annat Toulon och Marseille. För människor i delar av södra Frankrike innebar befrielsen därför också möten med soldater från Nordafrika, Västafrika och andra delar av imperiet. Franska förband deltog i befrielsen av Toulon och Marseille och ryckte sedan norrut genom Rhônedalen tillsammans med övriga allierade styrkor.
Befrielsen av Paris och ”vitgörandet” av armén
När Paris skulle befrias från nazitysk kontroll i augusti 1944 var det viktigt för de Gaulle att franska trupper skulle spela en synlig roll. Det var inte bara en militär fråga utan också en politisk och symbolisk fråga. De Gaulle ville visa att franska trupper deltog aktivt i sin egen befrielse och att staten åter kunde ta kontroll över huvudstaden.
General Leclercs 2:a pansardivision, (2e division blindée), hade utrustats med amerikansk materiel som Shermanstridsvagnar och fick en central roll i befrielsen av Paris. Divisionens intåg blev en stark symbol för den franska arméns och statens återkomst. Samtidigt var pansardivisionens sammansättning inte representativ för alla de franska styrkor som hade fortsatt kriget från Afrika.
Svarta afrikanska soldater hade spelat en viktig roll i Leclercs tidigare styrkor i Tchad, Libyen och Tunisien. Samtidigt fanns dessa trupper i betydligt mindre utsträckning i den omorganiserade pansardivision som gick in i Paris. Även amerikansk rassegregation inom sin militär och allierades föreställningar om hur de franska styrkorna skulle organiseras var en del av bakgrunden till denna förändring.
Under hösten 1944 kom dessutom processen kallad för blanchiment, ”vitgörandet” av armén. Processen anses än idag en av de mest kontroversiella i franska militären. Efter landstigningen i Provence drogs många svarta soldater som västafrikanska tirailleurs bort från frontförband och ersattes av bland andra franska motståndsmän. Besluten hade flera orsaker som både var politiska och sociala.
Franska befäl hänvisade bland annat till kommande vinterförhållanden och militära behov som skulle påverka kolonialtrupperna negativt. Samtidigt fanns det en stark politisk vilja att integrera motståndsrörelsens soldater i den reguljära armén. Rasistiska och koloniala föreställningar påverkade starkt också.
Det betyder inte att alla icke-vita soldater försvann ur de franska styrkorna. Nordafrikanska soldater fortsatte att spela en stor men för många svarta afrikanska soldater minskade den direkta rollen vid fronten. Det skedde under krigets sista månader, samtidigt som deras tidigare insatser blev mindre synliga i den dominerande populära bilden och berättelsen om Frankrikes befrielse.
Massakern i Thiaroye
Kriget skapade både stolthet och bitterhet hos många kolonialsoldater. Många hade gjort stora insatser och uppoffringar samtidigt som de kunde uppleva att Frankrike inte behandlade dem som jämlika och erkända. Ett av de tydligaste exemplen på denna motsättning blev massakern i Thiaroye i dagens Senegal.
Där samlades västafrikanska soldater som hade återvänt från Europa efter krigstjänst och i många fall efter flera år i tysk fångenskap. De väntade på demobilisering och på att frågor om bland annat löner och andra ersättningar skulle lösas. Missnöjet växte när soldaterna ansåg att de inte fick vad de hade rätt till.
Situationen blev allt mer spänd mellan soldaterna och de franska myndigheterna. Den 1 december 1944 öppnade franska styrkor eld mot de västafrikanska soldaterna i Thiaroye. Flera soldater dödades medan flera andra sårades.
Exakt hur många som dödades är fortfarande omstritt men Thiaroye blev med tiden en stark symbol för kolonialsoldaternas utsatthet. Liksom en symbol för motsättningen om deras militärtjänst för Frankrike och den ojämlikhet som fanns i kolonierna. Kolonialsoldaternas behandling hade under hela kriget varierat mellan olika förband och platser.
Från världskrig till kolonialkrig
När andra världskriget tog slut 1945 stod Frankrike på segrarsidan. Landet återtog sin ställning som en av Europas starkaste stater. Den franska segern hade dock inte varit möjlig utan de övriga allierade, motståndsrörelsen och de stora militära och materiella resurser som hade mobiliserats från imperiet.
För många kolonialsoldater och arbetare var efterkrigstiden mer komplicerad. De hade deltagit i ett krig som förts i frihetens och jämlikhetens namn men återvände ofta till samhällen där kolonial makt och stora politiska och sociala skillnader fortfarande fanns kvar. Efter 1946 genomfördes viktiga juridiska reformer i kolonierna, bland annat en utvidgning av medborgarskapet och avskaffandet av tvångsarbete i de utomeuropeiska territorierna. Men det betydde inte att den koloniala ojämlikheten och andra upplevda problem försvann.
Krigserfarenheterna påverkade veteraner som blev politiker, författare och aktivister på olika sätt. Frankrikes militära nederlag 1940 hade dessutom skadat föreställningen om kolonialmaktens styrka och prestige. Det betyder inte att andra världskriget ensamt skapade de antikoloniala rörelserna, eftersom många av dem hade äldre exempel och processer, men kriget förändrade de politiska förutsättningarna.
Frågor om veteranernas pensioner, ersättningar och erkännande liksom andra frågor ledde också till större konflikter. Vissa koloniala veteraner fick medaljer, bättre social status och nya ekonomiska förmåner, medan andra mötte fortsatt ojämlikhet och orättvisa. Efter avkoloniseringen kom pensionssystemet dessutom att skapa nya skillnader mellan veteraner beroende på nationalitet och bosättningsland.
I Indokina utvecklades konflikten efter 1945 till ett öppet krig mellan Frankrike och den nationalistiska och kommunistledda Việt Minh-rörelsen. I Madagaskar bröt ett stort antikolonialt uppror ut 1947 och slogs ned med omfattande våld. I Algeriet skärptes motsättningarna ytterligare efter kriget och skulle slutligen leda till självständighetskriget som började 1954.
Andra världskriget blev därför inte slutet på de franska kolonialtruppernas historia utan början på en ny och allt mer konfliktfylld period. Soldater från olika delar av det franska imperiet användes även i de nya kolonialkrigen. I efterhand har kolonialsoldaternas insatser och den ojämlika behandlingen av veteranerna fått större uppmärksamhet under olika perioder.
Ett känt exempel är filmen Indigènes (Inföddning) från 2006 som fick stor uppmärksamhet i landet. Frankrikes dåvarande president Jacques Chirac grät efter att han hade sett filmen och sade att filmen hade berört honom starkt. Det ledde till att hans regering påskyndade arbetet med att reformera veteranernas pensioner.
Idag uppmärksammas kolonialsoldaterna i Frankrike bland annat också genom minnesmärken, museer, forskning och officiella ceremonier. Det franska imperiet finns inte längre men banden, konflikterna och minnena efter denna historia fortsätter att påverka relationerna mellan Frankrike och de samhällen som en gång var republikens kolonier.
Kommentarer