Franska kolonialtrupper under det första världskriget
När första världskriget bröt ut sommaren 1914 gick Frankrike inte bara ut i krig som en europeisk republik och nation. Frankrike gick också ut i krig som en kolonialmakt och ett imperium. Det franska imperiet sträckte sig över stora delar av Afrika och Asien samt områden i Karibien och Stilla havet. Där fanns bland annat råvaror, jordbruksprodukter, arbetskraft och soldater som kunde användas i den franska krigsinsatsen.
Den vanliga bilden av Frankrike under första världskriget handlar ofta om skyttegravarna och de stora slagen på västfronten. Det beror delvis på att det var där som huvuddelen av den franska armén stred och där de största franska förlusterna inträffade. I böcker, filmer och andra skildringar har den franske soldaten därför ofta framställts som en värnpliktig medborgare från en stad eller från landsbygden som stred för republiken.
Samtidigt var den franska armén mer sammansatt än vad denna bild antyder. I fransk tjänst fanns också soldater från Algeriet, Tunisien, Marocko, Västafrika, Madagaskar, Indokina och andra delar av imperiet. De bar fransk uniform och deltog i Frankrikes krig, men deras juridiska ställning, politiska rättigheter och tjänstevillkor kunde skilja sig från dem som gällde för franska medborgare i moderlandet.
En äldre kolonial tradition
Frankrike hade haft koloniala besittningar sedan 1600-talet och hade länge använt soldater, miliser och lokalt rekryterade väpnade grupper i sina kolonier. För det militära system som fick störst betydelse under 1800-talet och fram till första världskriget blev erövringen av Algeriet en viktig utgångspunkt.
År 1830 inledde Frankrike erövringen av Algeriet. Under de följande årtiondena byggdes där ett särskilt nordafrikanskt militärt system upp. Frankrike kombinerade territoriell erövring och kolonial kontroll med rekrytering av soldater ur lokalbefolkningen. Dessa soldater kunde användas både för att upprätthålla fransk kontroll i Nordafrika och för militära operationer på andra håll.
Under senare delen av 1800-talet växte det franska kolonialväldet snabbt i Afrika och Asien. I takt med expansionen rekryterades allt fler soldater lokalt. Kolonialt rekryterade förband kunde användas i erövringskrig, som garnisonstrupper och för att upprätthålla den koloniala ordningen.
Detta innebar att Frankrike redan långt före 1914 hade byggt upp en omfattande erfarenhet av att använda människor från koloniserade samhällen i sin militära organisation.
Två system – Armée d’Afrique och Armée coloniale
Det franska koloniala militärsystemet bestod inte av en enda sammanhållen ”kolonialarmé”. För den fortsatta berättelsen är det mer korrekt att skilja mellan två närliggande men historiskt och institutionellt skilda militära traditioner: Armée d’Afrique, Afrikaarmén, och Armée coloniale, kolonialarmén.
Afrikaarmén hade framför allt sina rötter i Algeriet och kom senare att omfatta förband från andra delar av Nordafrika. Där fanns bland annat zouaver, som under perioden före första världskriget huvudsakligen rekryterades bland den europeiska befolkningen i Nordafrika, och spahis, som var lokalt rekryterat nordafrikanskt kavalleri. Till den nordafrikanska militära miljön hörde också Främlingslegionen, som rekryterade utländska frivilliga till fransk militärtjänst.
I Afrikaarmén fanns dessutom lokalt rekryterade infanteriförband från Algeriet, Tunisien och senare Marocko. Det betyder att Afrikaarmén inte enbart bestod av koloniserade nordafrikaner och inte heller enbart av europeiska bosättare. Den bestod av flera typer av förband med olika rekryteringsgrund.
Armée coloniale hade en annan historisk bakgrund. Den växte fram ur de franska marin- och kolonialförband som hade tjänstgjort i olika delar av imperiet. Till denna militära tradition hörde bland annat de förband som kallades tirailleurs sénégalais.
Begreppet tirailleurs sénégalais, ungefär ”senegalesiska skyttar”, är viktigt men också lätt att missförstå. Namnet betydde inte att alla soldater kom från Senegal. Det hade vuxit fram som en militär beteckning och användes för förband där soldater rekryterades från flera delar av Franska Västafrika och, över tid, även från andra franska områden söder om Sahara.
Soldaterna kunde därför komma från områden som i dag motsvarar bland annat Senegal, Mali, Guinea, Burkina Faso, Benin, Niger och Elfenbenskusten. Det är därför mer korrekt att förstå tirailleurs sénégalais som en fransk militär kategori än som en exakt beteckning på soldaternas geografiska ursprung.
På tröskeln till första världskriget hade Frankrike redan tiotusentals lokalt rekryterade afrikanska soldater i olika typer av förband. Till dem kom europeiskt rekryterade nordafrikanska förband och soldater från andra delar av imperiet. Det är däremot svårt att ange en enda totalsiffra utan att först bestämma om man räknar enbart lokalt rekryterade kolonialsoldater eller även europeiska bosättare, Främlingslegionen och andra militära kategorier. Därför är det bättre att inte ange någon gemensam totalsiffra för hela systemet före 1914.
Demografin, politiken och kolonierna som militär reserv
Ett stort problem för Frankrike före första världskriget var att Tyskland hade en större befolkning och därmed också en större möjlig värnpliktsreserv. I franska militära kretsar började därför vissa officerare se kolonierna som en möjlig militär resurs i ett framtida europeiskt stormaktskrig. Den mest kända förespråkaren var Charles Mangin, som skrev om La Force noire, ”Den svarta styrkan”, och argumenterade för att Frankrike skulle kunna använda afrikanska soldater i ett framtida krig mot Tyskland.
Förslaget var politiskt känsligt, men det byggde också på rasistiska föreställningar. Mangin och andra beskrev afrikanska soldater som särskilt uthålliga, modiga och ”vilda”. Västafrikanska soldater framställdes därför som särskilt lämpade för anfall och för den offensivanda som präglade mycket av det militära tänkandet i Europa före kriget. Sådana uppfattningar byggde på samtidens föreställningar om ras, kropp, lydnad och stridsvilja.
Före kriget argumenterade Mangin för att Frankrike skulle bygga upp en stor västafrikansk militär reserv som kunde användas även i ett europeiskt stormaktskrig. Hans förslag var omstritt, men idén att imperiets befolkning kunde kompensera en del av Frankrikes demografiska underläge gentemot Tyskland fick allt större betydelse.
Framåt början av 1900-talet blev det allt mer accepterat inom den franska armén att kolonialtrupper skulle kunna användas i Europa om ett större krig bröt ut. Det gav den franska krigsplaneringen en tydlig imperial dimension. Samtidigt blandades den franska revolutionens medborgerliga ideal om frihet, jämlikhet och broderskap med rasism, fördomar och nedvärderande föreställningar om imperiets koloniserade befolkningar.
Medborgare eller undersåtar?
I det franska militära och politiska systemet fanns en tydlig motsättning. I Frankrike hade militärtjänst länge setts som en central del av medborgarskapet. Efter franska revolutionen fanns en stark idé om att värnplikt både var en medborgerlig skyldighet och ett uttryck för tillhörighet till nationen.
I kolonierna fungerade det inte på samma sätt. De flesta invånare i imperiet var inte fullvärdiga franska medborgare. Många betraktades i stället som koloniala undersåtar eller som personer under franskt styre utan samma politiska rättigheter som medborgare i moderlandet. Det påverkade också kolonialtrupperna, eftersom många av dem tjänstgjorde för Frankrike utan att själva ha samma juridiska och politiska ställning som franska medborgare.
Rättsliga ordningar skilde sig mellan olika delar av imperiet, men koloniserade undersåtar omfattades ofta av särskilda och diskriminerande regelverk. För soldater från exempelvis Nordafrika, Madagaskar och Indokina kunde det därför handla om en vardag där den franska staten hade mycket större makt över dem än över medborgare i moderlandet. Samtidigt fanns det flera viktiga undantag och särfall.
Ett sådant särfall fanns i Senegal. Invånarna i de fyra kommunerna Saint-Louis, Dakar, Gorée och Rufisque hade sedan tidigare en särskild juridisk ställning inom det franska imperiet. Genom Blaise Diagne-lagen 1916 bekräftades och förstärktes deras medborgarställning, samtidigt som de också omfattades av militärtjänst enligt franska regler. Men denna rätt gällde bara en mindre grupp inom den mycket större västafrikanska rekryteringen.
Ett annat exempel var Algeriet, där europeiska bosättare hade en helt annan rättslig ställning än den koloniserade majoritetsbefolkningen. Algeriska judar blev franska medborgare genom Crémieuxdekretet 1870 och kunde därmed tjänstgöra som franska medborgare i armén. Den muslimska majoriteten i Algeriet hade däremot inte samma rättigheter.
På det sättet blev militärtjänsten en känslig politisk fråga. Frankrike kunde kräva blod och lojalitet från människor som stred i fransk uniform, samtidigt som många av dem inte behandlades som jämlika franska medborgare.
Det första världskrigets utbrott och de första koloniala erfarenheterna
När kriget började och Tyskland anföll Belgien och Frankrike blev behovet av fler soldater snabbt stort. De första månaderna blev mycket blodiga, inte minst på grund av artilleri, kulsprutor och de stora infanterianfall som präglade krigets inledning. Frankrike förlorade stora mängder soldater i gränsstriderna, under reträtten mot Marne och i de första försöken att stoppa den tyska offensiven.
I samband med utvecklingen under sommaren och hösten 1914 blev imperiet och kolonierna ännu viktigare för Frankrike. Nordafrikanska förband skickades tidigt till Europa, men även västafrikanska förband sattes in redan under krigets första månader. Därefter ökade rekryteringen från flera delar av imperiet, både i Afrika och Asien.
Kolonialtrupper stred vid Marne och kom senare att användas i striderna vid Yser, Champagne, Verdun, Somme och Chemin des Dames. De skickades också till Gallipoli, Balkan och olika koloniala fronter. Det gällde inte minst i Afrika, där franska och allierade styrkor stred mot tyska Schutztruppen, som till stor del bestod av lokalt rekryterade afrikanska soldater under tyska officerare.
I Tyska Östafrika, som omfattade huvuddelen av dagens fastlands-Tanzania samt Rwanda och Burundi och ett mindre område i dagens Moçambique, blev kriget långvarigt, rörligt och mycket förödande för civilbefolkningen och lokala samhällen. Första världskriget var därför inte bara ett europeiskt krig. Det var också ett imperialt krig där kolonierna användes som slagfält, rekryteringsbaser och ekonomiska resurser.
Alltid i republikens tjänst men inte alltid i republikens omsorg
Under kriget satte Frankrike in omkring 450 000 lokalt rekryterade afrikanska soldater. Till dem kom soldater från bland annat Indokina, Madagaskar och andra delar av imperiet samt hundratusentals koloniala och utomeuropeiska arbetare som användes i den franska krigsekonomin. Exakta totalsiffror varierar beroende på vilka grupper som räknas in.
Det är svårt att ange exakt hur många koloniala soldater som stred och dog under krigets första månader. Det står däremot klart att nordafrikanska förband deltog mycket tidigt i striderna i Europa och att även västafrikanska förband sattes in under krigets inledande skede. Flera av dessa förband drabbades hårt när rörliga fältslag övergick i ett mer fastlåst och industriellt skyttegravskrig.
Samtidigt fanns det också fler än soldater i Frankrikes imperiala krigsinsats. Precis som Storbritannien rekryterade Frankrike koloniala och utomeuropeiska arbetare. De arbetade i fabriker, hamnar, transporter, verkstäder, depåer och andra delar av krigsekonomin. Många arbetade bakom fronten, men kunde ändå komma nära krigets våld och risker.
Fransk propaganda beskrev gärna koloniala soldater som lojala och trogna frivilliga. Det är sant att många tog värvning för lön, status, äventyr, social rörlighet, för att slippa fattigdom eller genom hopp om en bättre framtid och fler rättigheter. Men rekryteringen var ofta mer komplicerad än så, eftersom värnplikt, tvång, lokala maktförhållanden och starka påtryckningar förekom i flera delar av imperiet.
Till skillnad från den statliga värnplikten i Frankrike kunde rekryteringen i kolonierna gå genom lokala makthavare som fick order om att tillhandahålla ett visst antal män. I vissa områden innebar detta att lokala eliter kunde skydda sina egna familjer och i stället lägga en större del av bördan på personer med lägre social status eller svagare skydd.
På flera håll ledde rekryteringen till motstånd. Män kunde gömma sig, fly, skada sig själva eller försöka undvika inkallelse på andra sätt. I delar av Västafrika ledde rekryteringen till öppet motstånd, och även i Algeriet förekom politiska protester och mindre väpnade uppror.
Även i Indokina fanns motstånd mot kolonial kontroll och krigsrekrytering. Från Madagaskar mobiliserades däremot framför allt soldater och arbetare till den franska krigsinsatsen, utan att vi här behöver beskriva motståndet på samma sätt som i Västafrika eller Indokina. Det går därför inte att beskriva alla kolonialsoldater som frivilliga, men det vore också för enkelt att beskriva alla som helt tvångsrekryterade. Många befann sig någonstans däremellan, beroende på lokala, sociala och ekonomiska omständigheter.
Nordafrikanska soldater på västfronten
Ett resultat av det franska militära systemet i Nordafrika var att soldater från Algeriet, Tunisien och Marocko tidigt deltog i striderna i Europa. Nordafrikanska förband användes på västfronten och deltog i flera av krigets viktigaste slag. En del soldater och förband hade tidigare erfarenhet av koloniala fälttåg och av franska militära operationer i Nordafrika.
För de nordafrikanska soldaterna var västfronten ändå något annat än tidigare koloniala krig. Kriget i Europa var industriellt och präglades av artilleri, kulsprutor, skyttegravar, taggtråd, gas och massiva förluster. Erfarenheter från ökenområden, bergsområden eller koloniala fälttåg kunde inte fullt ut förbereda soldaterna för denna typ av krigföring.
I fransk propaganda och i samtida journalistiska skildringar kunde nordafrikanska soldater framställas som hårda, lojala och stridsdugliga. Samtidigt möttes de också av misstänksamhet, fördomar och rasism. Franska befäl oroade sig bland annat för muslimska soldaters lojalitet efter att Osmanska riket gått in i kriget på Tysklands sida.
Därför försökte Frankrike både kontrollera och anpassa de nordafrikanska soldaternas vardag. Muslimska soldater kunde få tillgång till imamer, särskild mat och muslimska begravningar. Samtidigt behandlades religionen också som en säkerhetsfråga, eftersom den franska militären ville stärka lojaliteten och minska effekten av tysk och osmansk propaganda.
Västafrikanska skyttar
Förutom trupperna från Nordafrika blev de västafrikanska soldaterna den mest kända symbolen för de franska kolonialtruppernas deltagande i första världskriget. Det formella namnet på dessa förband var tirailleurs sénégalais, även när soldaterna inte var födda eller uppvuxna i dagens Senegal. Namnet blev därför mer en fransk militär kategori än en exakt geografisk beskrivning.
Västafrikanska förband användes ofta som chocktrupper i offensiva operationer. Det byggde delvis på konkreta militära behov, men också på rasistiska föreställningar inom den franska armén. En vanlig föreställning var att västafrikanska soldater skulle vara särskilt lämpade för anfall, eftersom de beskrevs som fysiskt starka, uthålliga, aggressiva och mindre rädda för strid.
Denna bild var inte neutral. Den byggde på samtidens koloniala och rasistiska idéer om kropp, lydnad och ”krigiska folk”. I praktiken kunde sådana föreställningar bidra till att västafrikanska soldater sattes in i mycket farliga anfallsuppgifter, samtidigt som de i propagandan kunde framställas som både tappra och exotiska.
Ett av de mest kända exemplen var Nivelleoffensiven vid Chemin des Dames 1917. Där deltog ett stort antal västafrikanska bataljoner inom de koloniala förband som stod under general Mangins befäl. Offensiven blev ett blodigt misslyckande och flera av de västafrikanska bataljonerna drabbades av mycket höga förlusttal.
Madagaskar, Indokina och andra delar av imperiet
Även från andra delar av det franska imperiet kom soldater, arbetare och andra stödresurser till den franska krigsinsatsen. Från Madagaskar och Indokina, som bestod av områden som i dag motsvarar Vietnam, Laos och Kambodja, mobiliserades tiotusentals män. Även Franska Indien bidrog i mindre skala med soldater och arbetare från områden som Pondichéry, Karaikal och Chandernagor.
Många av dessa män användes inte främst som frontsoldater utan bakom fronten, i fabriker, depåer, transporter, hamnar, verkstäder och andra stödjande roller. De kunde bygga vägar, lasta materiel, arbeta i industrin eller bidra till underhållet av de franska och allierade trupperna. På det sättet blev även koloniala arbetare en viktig del av Frankrikes krigföring, trots att de ofta fick mindre uppmärksamhet än de stridande soldaterna.
Kolonialsoldaternas behandling varierade mellan grupper, perioder och förband. Men jämlikheten var begränsad och kunde handla om lön, permission, befordran, sjukvård, mat, bostäder och disciplin. Koloniala soldater kunde hyllas för sin tapperhet och sin lojalitet, men de var samtidigt underordnade ett kolonialt och rasifierat befälssystem där vita franska officerare dominerade.
Rasismen fanns på flera nivåer. Den fanns i rekryteringen, där vissa folkgrupper beskrevs som mer krigiska än andra. Den fanns i användningen av trupperna, där västafrikanska soldater ofta ansågs passa särskilt väl för hårda anfall. Den fanns också i propagandan, där koloniala soldater ibland framställdes som lojala och tappra, men också som barnsliga, exotiska eller primitiva.
Rasismen fanns även hos fienden. Tysk propaganda beskrev ofta afrikanska soldater i fransk tjänst som brutala, vilda och ociviliserade. Efter kriget fortsatte sådana föreställningar i kampanjer mot franska kolonialtrupper som stationerades i Rhenlandet. Samtidigt hade Tyskland själv använt afrikanska soldater, särskilt askaris i sina Schutztruppen i Tyska Östafrika, vilket visar hur koloniala arméer och rasistisk propaganda kunde existera sida vid sida.
Efter kriget
När kriget tog slut 1918 hade Frankrike förlorat en stor del av sin unga manliga befolkning och stora delar av norra Frankrike var förstörda. Även kolonialtrupperna hade betalat ett högt pris. Tiotusentals afrikanska soldater hade stupat eller dött av sår och sjukdomar, och många fler hade sårats, insjuknat eller traumatiserats av kriget.
När soldaterna demobiliserades återvände de till mycket olika samhällen. Även i Frankrike präglades efterkrigstiden av sorg, invaliditet, ekonomiska problem och krigsskadade regioner. För många koloniala veteraner fanns samtidigt en särskild motsättning: de hade riskerat livet i fransk uniform men återvände till samhällen där den koloniala politiska och juridiska ojämlikheten i huvudsak bestod.
En del veteraner fick högre social status, pensioner eller andra förmåner. Men krigstjänsten ledde inte till generell politisk jämlikhet. Många koloniala veteraner och intellektuella menade därför att Frankrike borde ge något tillbaka till dem som hade offrat blod för republiken. Kravet handlade om erkännande, bättre villkor och i vissa fall större politiska rättigheter.
Under 1920-talet blev krigserfarenheten viktig för flera antikoloniala aktivister. En av dem var Lamine Senghor, en dekorerad senegalesisk krigsveteran som senare blev en viktig röst i antikolonial politik. Samtidigt blev kolonialtrupperna ofta mer bortglömda i Frankrike jämfört med den dominerande bilden av poilu, den franske frontsoldaten i skyttegraven.
Ett imperialt världskrig gånger två
Första världskriget var inte bara ett krig mellan europeiska stormakter. Det var också ett krig mellan imperier. Frankrike kunde föra kriget under lång tid eftersom kolonierna bidrog med soldater, arbetare, råvaror och strategiska resurser. Koloniala soldater stred på västfronten, i Medelhavsområdet, på Balkan och i Afrika.
Kriget visade också den stora motsättningen i det franska imperiet. Frankrike talade om republik, frihet, jämlikhet och medborgarskap, men många av dem som stred för Frankrike hade inte själva fulla rättigheter. Det gör historien om de franska kolonialtrupperna viktig, eftersom den visar hur ett europeiskt krig blev globalt genom kolonialismen.
Samtidigt är det viktigt att inte göra kolonialsoldaterna till passiva offer. De var soldater, arbetare, veteraner, familjeförsörjare och politiska aktörer. Vissa var lojala mot Frankrike, andra gjorde motstånd, och många försökte framför allt överleva kriget och ta sig hem till sina familjer.
När Frankrike drogs in i ett nytt världskrig 1939 blev imperiet återigen viktigt. Efter nederlaget mot Tyskland 1940 blev kolonierna en avgörande del av kampen om Frankrikes fortsatta krigföring. De fria franska styrkorna var därför inte bara franska i snäv nationell mening, utan byggde också på soldater, territorier och resurser från imperiet.
Du kan läsa mer om det i vår nästkommande text.
Kommentarer