“Honeckers Afrikakår” – DDR:s dolda stöd till gerillor och statsbygge i det kalla krigets Afrika

Under kalla kriget satsade DDR stort på att stödja afrikanska gerillagrupper och befrielserörelser som en del av sin utrikespolitiska och geopolitiska strategi. Genom fokus på teknologisk utbildning, säkerhetstjänst och militär rådgivning i länder som Angola, Namibia och Zimbabwe försökte Östtyskland öka sitt inflytande och samarbeten i det postkoloniala Afrika utan att direkt delta i väpnade konflikter. Med hjälp av sin ökända säkerhetstjänst Stasi byggde DDR upp verksamheter och institutioner enligt sin auktoritära modell. Insatserna var ideologiskt motiverade och även efter DDR:s fall levde dess metoder och påverkan kvar i flera länder.  

Östtysklands mjuka makt och hårda tag i Afrika  

En av dom mest intensiva och konfliktfyllda platserna under det Kalla kriget (1948-1991) var Afrika. En kontinent där kolonier avskaffades, nya nationer skapades och ideologiska konflikter ofta fick väldigt blodiga, förödande och omänskliga påföljder. Förutom USA och Sovjetunionen som genom sina "satellitstater" tävlade om inflytande och makt fanns det andra aktörer som agerade i Afrika, bland andra Östtyskland (DDR) som hade mindre resurser men stora geopolitiska ambitioner.  

Den östtyska staten under kontroll av SED (Tyska Socialistiska Enhetspartiet) såg stöd till gerillagrupper som både ett ideologiskt uppdrag och en avgörande geopolitisk strategi. Genom ekonomisk bistånd, kulturellt och teknologiskt utbyte samt civilt och militärt samarbete försökte DDR skapa starka relationer med gerillagrupper som i sin tur skulle skapa nya statssocialistiska regeringar och institutioner. Utvecklingen som ägde rum främst under 1970-1990 resulterade i att tusentals östtyskar verkade i roller som rådgivare, instruktörer och specialister i flera länder som Angola, Namibia och Zimbabwe. 

I västtyska pressen kallades dessa insatser satiriskt för  “Honeckers Afrika-Korps”, döpt efter DDRs auktoritära regeringschef Erich Honecker samt som anspelning på det nazityska arméns Afrikakår under ledning av fältmarskalken Erwin Rommel. För DDR:s handlade insatserna bland annat om att bedriva “mjuk makt” (soft power) och öka sitt geopolitiska inflytande genom dolda operationer och utbildningar snarare än genom stora fältslag och pansarförband. Insatserna sågs likt en win-win situation eftersom för många afrikaner blev DDR:s närvaro en väg till utbildning, militär träning och ekonomisk utveckling medan för DDR blev det ett sätt att få mer internationellt erkännande, sprida sina politiska idéer och skapa nya relationer som för handel och samarbeten. 

Moçambiques president Samora Moises skakar hand med Margot Honecker, utbildningsminister i DDR. De besöker en skola i Strasbourg dit 900 pojkar och flickor från Moçambique skickades för att studera.

 Ideologisk kamp och stöd för tidigare kolonier  

DDR:s engagemang i Afrika var även resultat av att Västtyskland tillämpade Hallstein-doktrinen som innebar avbrutna relationer med nationer som erkände DDR. I sin tur gjorde att regimen i Östtyskland upplevde sig tvingad att söka allierade utanför Europa och på det sättet blev Afrika tolkad som en ny geopolitisk arena rörande relationer och samarbeten. Östtysklands fokus på Afrika kom att genomföras bland annat genom utbildningsprogram, teknisk assistans, utvecklingsstöd men även militära och säkerhetssamarbeten.  

Både NVA, den östtyska armén, liksom Stasi, den ökända säkerhetspolisen, skickade till Afrika hundratals och senare som under 1980-talet tusentals rådgivare, instruktörer och officerare. En del av den övergripande ambitionen var att stödja gerilla- och befrielserörelser för att på det sättet stödja skapandet av nya stater och regimer som skulle samarbeta med DDR. För SED-politikerna i Östberlin sågs insatserna i Afrika som långsiktiga partnerskap byggda på delad ideologi och beundran för gerillagrupper som ansågs vara socialistiska och kommunistiska hjältar i kampen emot kapitalismen och den västliga imperialismen.  

Startpunkten för insatserna i Afrika var i Guinea 1959. Det var det första afrikanska landet att öppet inleda samarbete med DDR vars stöd fokuserade på utbildning och organisering av säkerhetpolisen. Dessa första insatser var mer begränsade i omfattning och skedde i samverkan med andra aktörer som Sovjetunionen och Kuba. Utvecklingen blev en början av DDR:s ambition att spela en aktiv roll och kunna agera mer oberoende från Sovjetunionen genom att DDR under 1960-talet upprättade tätare kontakter med flera gerillagrupper som i dåvarande portugisiskt kontrollerade Angola.  

"Ingenjörer vid ritbordet" Pressbild från 1960 för att visa på samarbetet med mellan DDR och Guinea där DDR var kontrakterade att bygga en radiostation med studio och utomhusscen.

Angola som det kalla kriget i mikroformat  

När det portugisiska kolonialväldet kollapsade 1975 utbröt i Angola omedelbart ett kaotiskt inbördeskrig där framför allt två befrielserörelser, MPLA och UNITA, som tidigare framgångsrikt bekämpade portugiska militären och polisen började att slåss om makten och kontrollen av landet. Konflikten blev som det kalla kriget i mikroformat där UNITA med sin konservativa kristna profil fick stöd av USA och Sydafrika, medan MPLA, med sin socialistiska och marxistiska profil, fick stöd från Sovjetunionen, Kuba och DDR. Jämfört med sina kubanska allierade som bedrev markstrid, och sovjetiska som ordnade utrustningen, hade DDR en mer rådgivande, utbildade och institutionell roll genom att bland annat utveckla underrättelse- och säkerhetstjänsten, polisen och militära skolor. 

DDR:s rådgivare tränade MPLA:s militärgren FAPLA i allt från artilleristrid till sambandsledning för att på det sättet förvandla en gerillarörelse till en mer konventionell militär styrka. Än viktigare var stödet till MPLA:s inre säkerhetstjänst där Stasis erfarenheter överfördes direkt som rörande övervakningsmetoder, rapportering och brutala förhörstekniker. DDR levererade även avancerad utrustning som radiostationer, tryckerimaskiner och säkerhetssystem medan instruktörer fanns vid militära akademier i Luanda och i tidigare gerillabaser i Angolas inland. 

DDR producerad hjälm Mod. 56 med angolanska färgerna målade på.

Det uppskattas att runt 3000 personal från DDR var aktiva i Angola under 1970- och 1980-talet vilket blev DDR:s största insats rörande personal och resurser med tanke på det långa inbörderskriget i landet. Deras insats kom att påverka utvecklingen av den angolanska staten under MPLAs auktoritära styre där Östtyskland kom tillsammans med andra aktörer som Kuba att ses som en förebild. Trots att Östtyskland slutade existera 1990 i samband med reintegrationen med Västtyskland så fortsatte ironiskt nog DDRs säkerhetskultur och praktik att mer eller mindre tillämpas i Angola fram till slutet av 2000-talet.  

Stödet för revolutionen i tidigare kolonin Namibia  

I Namibia, som under kalla krigets period formellt var en del av Sydafrika, bedrev den antikoloniala rörelsen SWAPO med sin väpnade gren PLAN ett gerillakrig mot sydafrikanska styrkor med målet att separera området från apartheidregimen och göra Namibia internationellt erkänd nation. Till skillnad från Angola blev Namibia ansedd som DDRs främsta ideologiska och symboliska insats eftersom Namibia innan det första världskriget var känt som kolonin Tyska Sydvästafrika. För DDRs del sågs insatsen även som ett sätt att “hantera” Tysklands tidigare koloniala historia genom anti-kolonial kamp i socialismens namn.  

Ett mer framträdande exempel rörande stödet till Namibia blev “Barnens Republik Bellin” som blev en större symbol för östtysk solidaritet genom att ta emot hundratals barn och ungdomar för skolgång i DDR. Förutom det civila stödet utbildade DDR både SWAPO:s och PLAN personal i militär taktik, ledarskap och säkerhetstjänst. Ungefär som i Angola var DDRs mål att bidra till att omvandla ett gerillarörelse till en konventionell militär och statlig organisation som med tiden skulle bli DDR:s samarbetspartner.  

SWAPO:s president, Sam Nujoma besöker DDR och möts av Günter Sieber, medlem av SED:s centralkommitté och chef för avdelningen för internationella relationer.

Som i fallet med Angola hade även Stasi sin roll att utbilda i bland annat underättelseinhämtning och infiltrationsteknik där färdigheter togs i bruk både för att operera emot sydafrikansk militär och för att “avslöja” spioner inom SWAPO. Metoderna används även för att “kontrollera” och förhöra personer som ansågs vara meningsmotståndare och konkurrens till SWAPO. På det sättet blev DDR:s påverkan på SWAPO:s säkerhetstjänst så genomgripande att flera av Stasis metoder fortsatte att tillämpas flera år efter att Namibia blev internationellt erkänt och separerat från Sydafrika.  

I Zimbabwe blev Mugabe tacksam för Stasis stöd  

Jämfört med Angola och Namibia var DDR:s engagemang i Zimbabwe mer begränsat men ändå betydelsefullt främst rörande faktorer som säkerhetstjänst och institutionell utveckling. Under befrielsekampen i dåvarande Rhodesia samarbetade DDR framför allt med ZANU och dess militära gren ZANLA under ledning av den senare ökände diktatorn Robert Mugabe. Kontakterna skedde både via utbildningsprogram i DDR och genom rådgivare som verkade i exilområden i Moçambique som tidigare var ett portugisiskt koloni. 

ZANLA-soldater som från början var en gerillagruppering inspirerad av den maoistiska kampen i Kina och utan mer avancerad eller tyngre utrustning tränades bland annat i radiosamband, markstrid och logistik. DDR bidrog bland annat med rådgivare och instruktörer medan flera från ZANLA utbildades i DDR där dom fick undervisning i militär taktik och strategi på officersnivå. På det sättet bidrog DDR även till att forma den framtida militära verksamheten i landet.  

En större roll och insats i Zimbabwe gjordes av Stasi som agerade genom rådgivare och i uppbyggnaden av säkerhetsorganen efter självständigheten 1980. Genom rådgivning och utbildning förmedlade östtyska säkerhetsspecialister tekniker för övervakning, infiltration och politisk kontroll. Det var samma metoder som senare implementerades i Zimbabwes underrättelse- och polismyndigheter där Stasis metoder och influenser fortsatte att praktiseras efter murens fall med tanke på Mugabes hårdföra diktaturstyre. 

Robert Mugabe var Zimbabwes president från 1987 till 2017 då han tvingades från makten. När han avgick så var han den äldsta statschef i världen som suttit vid makten, 93 år gammal.

DDR:s Afrikakår i historiens skugga 

Östtysklands insatser i Afrika under det kalla kriget var omfattande i relation till statens resurser och genomfördes för det mesta dolt för offentlig insyn eller kritik. Trots sin mindre ekonomiska kapacitet jämfört med till exempel Sovjetunionen kunde den östtyska staten skapa djupare relationer med flera gerillagrupper, befrielserörelser och nyblivna afrikanska stater och regimer. Det gjordes inte genom direkta militära interventioner utan genom att officerare, rådgivare, tekniker, lärare, experter och andra som satiriskt och skämtsamt blev kallat i Västtyskland för “Honeckers Afrikakår”. 

I länder som Angola, Namibia och Zimbabwe förvandlades DDR:s närvaro till en viktig del av den nationella utvecklingen främst rörande militära och polisiära institutioner. Insatserna kombinerade bland annat militär utbildning, säkerhetstjänst och ideologisk skolning. Den östtyska modellen “exporterades” inte bara som en militär verksamhet utan också som ett auktoritärt samhällskoncept där kontroll, kollektivism och politisk likformighet var grundläggande principer.  

Även Stasi:s export av brutala metoder och kontroller hade effekter för mottagarländerna som en del av det kalla krigets globala spelplan. Genom att erbjuda solidaritet, utbildning och ideologiskt stöd kunde DDR bygga broar till dekoloniserade samhällen men till priset av att bidra till att befästa auktoritära strukturer som i sig med tiden visade sig vara ineffektiva genom att främja fattigdom, oro och missnöje. När Östtyskland upphörde att existera 1990 försvann dessa postkoloniala relationer men dess avtryck levde vidare i institutioner, säkerhetssystem och historiska minnen som i Angola.