+++ Skriven av: Vladan Lausevic +++
Den våldsamma politiska striden för friheter, demokrati och suveränitet
Under större delen av 1991 ägde fler dramatiska och farliga händelser rum i Riga, Lettlands huvudstad. I samband med Sovjetunionens sönderfall utspelade sig en politisk kamp mellan majoriteten av den lettiska befolkningen och den sovjetiska statsledningen. Med barrikader, demonstrationer och våldsamma attacker av den ökända OMON milisen var januari 1991 en avgörande händelse för Lettland och andra delar av det post-kommunistiska Europa.
Bakgrunden: Sovjetunionens kris och dom baltiska länderna
I slutet av 1980-talet var Sovjetunionen drabbad av allt fler problem och kriser. Den siste ledaren Mikhail Gorbachev försökte att reformera landet genom “glasnost i perestrojka” (öppenhet och omstrukturering) reformer som ledde till friare politiska debatter, mediala publiceringar och kulturella uttryck. Reformerna resulterade samtidigt i ökad nationalism hos landets folkgrupper som i Kaukasus och Centralasien och i krav för demokratiska värderingar som i Baltikum och Ukraina.
I slutet av 1980-talet etablerades i Lettland nya föreningar rörande ekologi, kultur och medier. Det växande civilsamhället blev i många fall som katalysator för idéer och processer riktade emot Sovjetunionen. Missnöje med till exempel naturförstöring, åsiktsförbud och jordbruksproduktion kom att användas som argument för att Sovjetunionen borde upplösas och att republikerna borde lämna “det onda imperiet”.
OMON och dess roll i Sovjetunionens kollaps
Sovjetiska ledningen använde sig av både militära och polisiära institutioner för att agera emot organisationer och aktioner som ansågs hota landets integritet och enighet. En organisation som fick ett mycket dåligt anseende blev OMON - Milisens (Polisens) Avdelning För Särskilda Insatser. OMON blev kända som “svarta baskrar” på grund av sin uniform och organiserades i flera avdelningar med runt totalt runt 10 000 anställda.

Föregångaren till OMON skapades redan 1979 som en specialstyrka inom Sovjetunionens inrikesministerium bland annat med syfte att modernisera säkerhetsarbetet och hantera uppgifter som vanliga milisen inte ansågs tillräckliga att klara av. Framåt slutet av 1980-talet ägde flera politiska oroligheter i form av strejker, upplopp och protester i olika delar av Sovjetunionen. Som en mer paramilitär styrka fick OMON en större roll att hantera kravaller, bekämpa terrorism och skydda strategiska platser som kärnkraftverk och regeringsbyggnader.
För den sovjetiska ledningen blev OMON som en brandstyrka som kunde sättas in mot organisationer som förespråkade utträde och separation. Ett av OMONs första insatser var i Georgiens huvudstad Tbilisi 1989 när 20-talet demonstranter dödades och hundratals skadades. Ett annat och blodigare exempel blev “Svarta Januari” 1990 i Baku, huvudstaden i Azerbajdzjan, när OMON tillsammans med sovjetiska arméförband attackerade civila i självständighetsrörelsen och nationalistiska grupper med runt 140 dödsfall och flera hundratals skadade som resultat.
Massakern i Vilnius
Efter flera år av ockupation och sedan decennier av påtvingad integration började allt fler människor i Estland, Lettland och Litauen under 1980-talet att kräva utträde ur Sovjetunionen. I maj 1990, efter mer demokratiska val och en ny regeringsbildning, deklarerade det fortfarande formellt kommunistiska Lettlands republikregering beslutet att “återupprätta” sin självständighet från Sovjetunionen. Det gjordes efter Litauens självständighetsförklaring i mars vilket den sovjetiska ledningen motsatte sig helt.
I Moskva blev Gorbachev allt mer utmanad och hotad av personer och nätverk som var emot hans politik. När konflikten i Litauen eskalerade under slutet av 1990 och början av 1991 togs beslut i Moskva om att ignorera Gorbachevs formella uppmaningar om dialog och fredliga lösningar. Den värsta händelsen ägde rum i huvudstaden Vilnius när sovjetiska trupper 13 januari dödade 14 obeväpnade civila vid TV-tornet.

I Lettland började fler att frukta en liknande attack i Riga och det ledde till mobilisering av medborgare för att bygga barrikader runt viktiga objekt som regeringsbyggnaden, parlamentsbyggnaden och radion samt framför allt i Gamla Stan området. Syftet var att skydda dessa platser från möjliga attacker av OMON och sovjetiska trupper. Förutom bemanningen av barrikaderna kom runt en tredjedel av befolkningen, cirka 600 000 personer att delta i fredliga anti-sovjetiska demonstrationer längs floden Daugava.
Tidslinje för barrikaderna (1991)
1 januari – OMON tar över Presshuset i Riga.
10 januari – Den pro-sovjetiska organisationen Interfront ordnar demonstrationer i Riga och uppmanar den lettiska regeringen att avgå.
12 januari – Mikhail Gorbachev lovar att de väpnade styrkorna inte kommer att användas i Riga.
13 januari – Efter skjutningarna i Vilnius uppmanar lettiska regeringen medborgarna att samlas på Domtorget i Gamla Stan för att bygga barrikader. Den pro-lettiska manifestationen med runt 600 000 deltagare äger rum längs floden Daugava.
16 januari – Civilisten Roberts Mūrnieks skjuts vid Mangali-bron av OMONs personal som attackerar barrikaderna.
20 januari – OMON attackerar inrikesministeriet, vilket leder till fem dödsfall, två milisbefäl, två kameramän och en skolpojke. Samma dag samlas 100 000 människor i Moskva för att uttrycka sitt stöd för Baltikum.
25 januari Offrens begravning äger rum och dom flesta lämnar barrikaderna.
OMON attackerar barrikaderna och lettiska milisen
Första gången OMON gjorde en större insats i Riga var i maj 1990 men ironiskt nog för att skydda regeringsbygganden från en mer hotfull pro-sovjetisk demonstration. Det var i samband med att demonstranter bestående av sovjetiska officerare och främst ryssar i det pro-sovjetiska Interfront organisationen försökte inta byggnaden efter beslutet om Lettlands utträde från Sovjetunionen. Oavsett politiska åsikter tyckte många i Lettland att OMON på det sättet hjälpte självständighetsrörelsen.

Bara en månad senare utbröt konflikten mellan OMON och lettiska republikregeringen när den nye inrikesministern Aliozs Vaznis utfärdade flera order som ogillades av OMON. Det var till exempel att OMON-personal förbjöds att ha deltidsarbete vid det privata säkerhetsföretaget Vikings. En annan order handlade om avpolitiseringen inom inrikesministeriets strukturer, alltså att kommunistiska symboler och litteratur skulle tas bort.
OMONs Rigaavdelning bestod liksom Lettlands republikmilis främst av ryssar samt av belarusier och ukrainare medan runt 15% av anställda var etniska letter. Det sågs som ett stort problem av politiker, samhällsaktivister och andra i Lettland som ville separera från Sovjetunionen. Men i samband med oroligheterna och våldsamheterna valde majoriteten av milismän oavsett etnicitet att vara lojala till Lettland på grund av personliga skäl och politiska värderingar som rörande demokrati och gemenskap.
Utvecklingen under slutet av 1990 resulterade i att OMON vägrade att följa order och beslut av lettiska regeringen samtidigt som flera pro-sovjetiska milismän anslöt sig till OMON vilket ökade enhetens storlek till runt 200 man. För den lettiska regeringen med sina mindre resurser blev OMON ett farligt hot mot medan ledningen i Moskva räknade med att OMON skulle förhindra Lettlands utträde och gav order att attackera barrikaderna. OMON:s övergripande taktik var att genom överraskning, snabbhet och brutalare våldsanvändning agera för att bryta ner motståndet hos de civila försvararna och pro-lettiska milisen.

Inledningsvis började OMON sin operation genom att på nyårsdagen 1 januari inta Presshuset, som OMON hade intagit vid ett par tillfällen under hösten 1990. Den 13 januari, i samband med massakern i Vilnius, OMONs personal attackerade barrikaderna för första gången genom att öppna eld mot civila och beskjuta bilar som passerade Vecimlgravjabron. Under natten den 15 januari invaderade OMON milisakademin i Riga och misshandlade studenter, vandaliserade lokalerna och beslagtog vapen.
Operationen fortsatte när den 16 januari OMON vid ännu en attack mot barrikaderna vid Vecimlgravjabron sköt chauffören Roberts Murnieks. Han avled senare av sina skador och blev självständighetsrörelsens första offer. OMON hoppades att det skulle leda till att fler skulle ge upp och lämna barrikaderna men dödandet av Murnieks fick en motsatt effekt och stärkte beslutsamheten hos försvararna.
Den blodigaste attacken inträffade natten till den 20 januari, när OMON försökte storma byggnaden tillhörande det lettiska inrikesministeriet. Attacken resulterade i fem dödsfall, när två milismän, två kameramän och en pojke dödades. Trots bättre och större resurser lyckades inte OMON eller andra sovjetiska styrkor att ta fullständig kontroll över Riga eller kraftigt försvaga självständighetsrörelsen.

Efter den 25 januari övergavs barrikaderna men i praktiken var det mer OMON än medborgarna som hade misslyckats med sitt uppdrag. En anledning till varför sovjetisk militär inte agerade emot barrikaderna var bland annat eftersom bedömningen var att det skulle leda till för många civila dödsfall. OMON fortsatte att verka emot Lettlands regering och civilsamhället under resten av året men utan att lyckas med sitt huvuduppdrag att förhindra lettisk utträde.
Incidenterna och våldsamheterna efter barrikaderna
Efter barrikaderna i januari 1991 försökte OMON förhindra Lettlands utträde genom sin formella uppdrag att “bekämpa fascismen”. OMON riktade in sig på symboliska och strategiska mål, som att förhindra Leninmonument från att bli nedtagna och förhindra Lettland att utbilda poliser. Ett annat uppdrag var att agera emot “olagliga” lettiska posteringar längs det administrativa gränsen.
Lettland började gradvis upprätta egna tullstationer och gränskontroller som en del av sin självständighetsprocess. Sovjetunionen betraktade dessa som olagliga och OMON skickades bland annat den 23 maj att attackera fyra tullstationer. OMONs personal förstörde anläggningar och misshandlade tullpersonal i flera fall på väldigt grova sätt.

Utvecklingen nådde en höjdpunkt i samband med kuppförsöket mot Gorbachev under augusti organiserad av “det gamla gardet” i det sovjetiska kommunistpartiet inklusive försvarsministern Dmitrij Jazov. Då intensifierade OMON sina aktiviteter i Riga bland annat under 19 augusti när OMON ockuperade Lettlands TV-byggnad och avbröt sändningarna. Samma natt intog OMON inrikesministeriets byggnad, intog en polisbas och vandaliserade huvudkontoret för Lettlands självständighetsrörelse.
En annan viktig datum blev 21 augusti när OMON närmade sig regeringsbyggnaden och attackerade barrikaderna som skyddade den. Då fattade Lettlands regering ett snabbt beslut genom att anta en konstitutionell lag om att Republiken Lettland var återupprättad som demokratisk republik baserad på 1922 års konstitution. Därmed avskaffades den tidigare övergångsperioden från 1990 och bara ett par veckor senare gjordes internationella erkännanden som av nordiska länder, USA, Kanada och slutligen av själva Ryssland vars beslut i praktiken innebar slutet på Sovjetunionen.
Arvet och efterspelet
Efter Sovjetunionens formella upplösning i december 1991 hade OMON inte längre någon mandat att agera i Lettland. De flesta OMON milismän lämnade landet och flyttade till Ryssland, där Rigaavdelningen omorganiserades i Tyumen-regionen. Efter 1991 försökte lettiska myndigheter ställa fler OMON milismän inför rätta för olika brott men Ryssland som från början var samarbetsvillig vägrade utlämna majoriteten. Flera ledande OMON chefer kom att ses som hjältar i det nya Ryssland och involvera sig i krig som i Georgien och Moldavien eller i ultranationalistisk politik ofta blandad med sovjetnostalgi.

Berättelserna om januarihändelserna varierar beroende på vilken sida som skildrar dem. För Lettlands självständighetsrörelse var OMONs handlingar tydliga exempel på repression och brutalitet från ett ont imperium i förfall. Men från Moskvas perspektiv försökte man ofta framställa sina åtgärder som nödvändiga för att bevara "lag och ordning". Sovjetiska media som journalisten Alexander Nevzorov presenterade i sin väldigt politiserade dokumentärfilm “Nashi” (Våra) OMON som hjältemodiga försvarare av Sovjetunionen mot "fascistiska element" i dom baltiska staterna.
Barrikaderna i Riga spelade en avgörande roll i att stärka den lettiska självständighetsrörelsen. Trots våldet förblev pro-lettiska demonstrationer och aktioner i stort sett fredliga. Barrikaderna blev ett lokalt exempel på större global omvandling där Sovjetunionen befann sig i upplösning, och de baltiska staternas kamp för självständighet blev en symbol för motståndet mot totalitära regimer.

Dom dramatiska bilderna från Vilnius och Riga bidrog till att stärka stöd, solidaritet och sympatier globalt. Januarihändelserna i Riga lämnade ett djupt arv i Lettland och blev en symbol för landets utveckling från en sovjetisk republik till demokratisk republik i EU. Varje år hedrar landet de som gav sina liv under barrikaderna och Barrikadmuseet i Riga bevarar minnet av dessa händelser för framtida generationer.
These were strange times, optimistic and yet future defining