Kustartilleriets uppgång och fall del 2

Av: Vladan Lausevic

Motståndet som inte räckte till 

Avvecklingen av kustartilleriet väckte den en våg av protester från officerare, politiker, invånare i de berörda orterna. Många såg nedläggningen inte bara som en förlust av försvarsförmåga utan som förlust av gemenskap och lokala intressen. Det var inte bara pjäser och bunkrar som skrotades utan hela förband med anställda och påverkan på kommunernas ekonomier. 

Flera officerare från kustartilleriet och andra delar av Försvarsmakten gick ut i debattartiklar och remissvar för att försvara vapengrenens existens. De pekade på att fasta anläggningar fortfarande hade militär betydelse, särskilt i den svenska skärgårdsmiljön. Många ansåg dessutom att det var förhastat att skrota allt detta innan det nya systemet med amfibiekåren ens hunnit byggas upp.

Även bland riksdagspartierna fanns röster som protesterade. Moderaterna var mest högljudda i sin kritik och anklagade regeringen för att nedmontera försvaret för att blidka Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Folkpartiet delade oron och ansåg att regeringen prioriterade fel genom att skära ned på operativ förmåga istället för att se över kostsamma materielprojekt. Både Miljöpartiet och Vänsterpartiet ville minska det militära fotavtrycket, men var samtidigt oeniga om var resurser borde sparas som genom förslaget att lägga ned Vaxholm men behålla Karlskrona, genom hänvisning till ekologi och miljöhänsyn.

Två soldater från andra amfibiebataljonen under övningen BALTOPS 2016. Bildkälla: Wikimedia Commons

Flera militärhistoriker och debattörer varnade också för att man i all hast höll på att förlora inte bara hårdvara, utan även mjukvara. Eftersom det även handlade om kunskap, erfarenhet, struktur och arbetskultur. Kustartilleriet hade under decennier utvecklat metoder, övningssystem och doktriner som inte enkelt kunde föras över till amfibieförband. 

Ett annat viktigt argument var att omvärldsläget kunde förändras igen och då skulle det vara dyrt eller omöjligt, att snabbt återta förmågan. Men motståndet räckte inte och i slutändan vägde de ekonomiska och strategiska argumenten tyngre i beslutsfattarnas ögon. Kustartilleriet betraktades som en del av det gamla invasionsförsvaret och hela den modellen var på väg bort.

 Amfibiekåren – arvtagare eller ersättning? 

När kustartilleriet avvecklades som vapengren år 2000 var det inte slutet på allt kustnära försvar i Sverige. En lärdom var att det inte alltid är det starkaste systemet som överlever, utan det mest samtidsanpassade. Det som formellt tog Kustartilleriets plats var den nybildade amfibiekåren som en del av marinen med mer fokus på landbaserad verksamhet. 

Officiellt beskrevs övergången som en modernisering och anpassning till framtidens behov. Amfibiekåren skulle vara rörlig, flexibel, teknologiskt uppdaterad och i högre grad användbar även i internationella insatser. Som möjliga scenarier ansågs det att amfibiekårens personal skulle kunna verka i olika vattenleder som i Afrika vid fredsinsatser. 

Till sin struktur skiljde sig amfibiekåren på flera viktiga sätt från kustartilleriet. Istället för fasta installationer, tunga pjäser och bergsförlagda system, byggde amfibieförbanden på lättare enheter. Där ingick rörliga kustrobotplutoner, amfibiesoldater, minröjningskapacitet och snabbt transporterbara vapensystem. Det var förband utformade för att kunna sättas in i olika typer av konflikter, både nationellt och globalt, till exempel i FN- eller EU-operationer.

Snabba och rörliga förband från amfibiekåren, här i formen av Stridsbåt 90, skulle ersätta det tunga kustartilleriet. Bildkälla: Wikimedia Commons

Ur ett strategiskt perspektiv låg fördelen i att dessa förband kunde flyttas snabbt och användas brett. Samtidigt tappade Försvarsmakten mycket av den uthållighet, skyddsnivå och eldkraft som kustartilleriet inneburit. En fast pjässtation i berget kunde verka under dagar av strid utan yttre stöd medan en amfibiepluton behövde logistik, ledning, skydd och luftöverlägsenhet för att kunna upprätthålla samma tryck. 

Många av dem som varit en del av kustartilleriet såg inte på saken på det sättet. För dem var övergången inte ett nytt steg framåt, utan mer som ett steg bakåt. En nedmontering av ett försvar som faktiskt fungerade och ersatt av något vars faktiska verkan ännu var oprövad. Många av kustartilleriets veteraner hamnade i amfibieförbanden, men deras erfarenheter av bergsanläggningar, eldrörssystem och minspärrar föll delvis i glömska.

Politik, ideologi och konsten att kompromissa  

Bakom varje försvarsbeslut finns ju också politik. Nedläggningen av kustartilleriet var därmed i högsta grad ett resultat av politiska förhandlingar, ideologiskt drivna intressen men också av vad som ansågs som pragmatiska kompromisser. Beslutet 2000 handlade inte bara om en säkerhetsbedömning, utan en större berättelse om vilket framtida samhälle skulle formas. 

Under 1990-talet förändrades den politiska kartan i Sverige. Efter kalla krigets slut uppstod en ny optimism angående freden i Europa och om möjligheten att omfördela resurser från militären till andra samhällsområden. För partier som Vänsterpartiet och Miljöpartiet blev detta ett tillfälle att konkretisera gamla idéer om nedrustning, miljöhänsyn och minskat militärt fotavtryck. För dem handlade det inte bara om pengar, utan om värderingar och tankarna om att bygga ett tryggare samhälle genom civila investeringar snarare än genom vapenmakt.

Socialdemokraterna, som ledde regeringen, befann sig i ett svårare och mer känsligt läge. På flera sätt ville partiet hålla ihop det gamla försvaret men också genomföra nödvändiga besparingar och få politiskt stöd från vänsterväljare. Lösningen blev en kompromiss: ett mindre, mer rörligt försvar där bland andra kustartilleriet representerade det gamla invasionsförsvaret. I efterhand går det att säga att kustartilleriet upplevdes som ett logiskt offer i byteshandeln mellan bevarande och förnyelse. 

Svensk amfibiesoldat på övningen TYR 22 i Grekland 2022. Tillsammans med NATO förband övade man samverkan i främmande miljö vilket var en delanledning till varför kustförsvaret ersattes av just amfibiekåren. Bildkälla: Wikimedia Commons

Centerpartiet, som också deltog i försvarsuppgörelsen, drev framför allt regionala intressen. För dem var det viktigt att militära förband skulle finnas kvar i olika delar av landet. Det bidrog till att vissa orter som Vaxholm och Göteborg blev kvar som baser för den nya amfibiekåren, medan andra som Karlskrona och Gotland förlorade sina kustartilleriregementen. Att dessa val inte helt och hållet följde militär logik har i efterhand kritiserats, men de speglar det politiska spelet och kompromissens konst. 

Moderaterna beskrev nedläggningen av kustartilleriet som en förhastad utveckling och som ett farligt experiment där försvarsförmåga offrades för politisk vinning. I deras ögon handlade inte utvecklingen om  modernisering, utan om nedrustning. Det sågs som ett svek mot territorialförsvarets kärna och riksdagsdebatten blev stundvis hätsk, där moderata företrädare varnade för att Sverige spelade ett högt spel med sin egen säkerhet i jakten på politisk enighet.

Samtidigt var försvarspolitik också en balansakt mellan realpolitik och vision. Att lägga ned hela vapengrenar är ett stort steg symboliskt, praktiskt och känslomässigt. Det var ett tydligt avsteg från den breda försvarstanke som tidigare präglat Sverige. 

Det är viktigt att nämna att samtliga politiska partier i Riksdagen var överens om att försvaret behövde omorganiseras, förändras och effektiviseras. Skillnaderna låg i hur, var och när där framför allt Moderaterna var mer emot nedskärningarnas omfattning och storlek. Men det skedde utan folkomröstning och utan större medborgerlig debatt. Beslutet togs i en tid där de flesta trodde att krig i närområdet var något som tillhörde historien.

Det som försvann  

När kustartilleriet lades ned försvann också mycket kunskap, personal och förmåga som tagit decennier att bygga upp. I stort sett försvann ju Sverige fasta kustförsvarsförmåga. Därtill försvann den finmaskiga strukturen av radarstationer, ledningsplatser, sensorer och minstationer som hade byggts upp kring kustartilleriet. 

Gamla kustartilleriets bunkrar och kanoner på Landsort i Stockholms skärgård. Sett från fyren på samma ö. Bildkälla: Wikimedia Commons

Många av kustartilleriets byggnader revs eller såldes, materielen skrotades, personalen omplacerades eller försvann ur organisationen. Den kompetens som fanns kring fjärrstyrda minlinjer, långdistanspjäsers eldledning och kustförsvarstaktik blev snabbt för gammal och den efterfrågades inte längre. En hel vapengren med egna traditioner, övningsmönster och med starkare regional förankringar blev en del av Försvarsmaktens historia. 

Regementen som KA 1 i Vaxholm och KA 2 i Karlskrona hade i generationer tränat soldater och officerare i att skydda Sveriges kust, ofta i samverkan med lokalsamhällen. När dessa lades ned försvann inte bara arbetsplatser det försvann också identiteter, historia och tidigare kontinuitet. Kustartilleriets avveckling blev som en signal till omvärlden att Sverige höll på att förändras ekonomiskt, sociokulturellt och teknologiskt. 

Beslutet att avveckla kustartilleriet vilade på antagandet att ett stormaktskrig i närområdet var osannolikt, att Sveriges militära utmaningar i första hand låg utanför det egna territoriet. Liksom att ett flexibelt, mindre försvar var bättre rustat för 2000-talets hot. Det var en berättelse om avspänning, om fredens logik och om att lämna det gamla bakom sig men det är också en berättelse som med tiden kommit att ifrågasättas.

När behovet av territoriellt försvar åter aktualiserades efter 2014, saknades mycket av den infrastruktur som en gång funnits. Flera debattörer och försvarsexperter har pekat på kustartilleriets nedläggning som ett exempel på strategisk kortsiktighet. Det fanns inga kustbatterier kvar att rusta upp. Berganläggningarna var tömda, sensornätverken nedmonterade, minsystemen skrotade för gott. 

En av flera pjäser vid femörefortet. Bildkälla Wikimedia Commons

Flera lämningar av det tidigare kustartilleriet finns än i dag längs Sveriges kuster från Femörefortet i Oxelösund till Arholma Batteri i Stockholms norra skärgård. På platser som Siaröfortet och det bevarade KA-batteriet på Aspö utanför Karlskrona erbjuds guidade turer, där allmänheten kan uppleva den underjordiska verklighet som en gång utgjorde ryggraden i landets kustförsvar. Även om systemen avvecklades, lever delar av arvet kvar som påminnelser om en tid då graniten längs kusten bar på både eld och avskräckning.

Något som återstår och som kan återskapas? 

Graniten vid Vaxholm, Fårösund, Karlskrona och Göteborg är kvar men de system som en gång dolde sig i klipporna är överlag borta. I takt med att säkerhetsläget i Östersjöregionen försämrats, har diskussionen om territoriellt försvar, fasta installationer och kustnära förmåga fått nytt liv. Det är ingen slump att Sverige återigen investerar i kustrobotar, marinsamarbete och förhandslagring av materiel på Gotland. 

Amfibiesoldater övar med robot 17 utanför Göteborg. Bildkälla: Svensk media

Den militära återuppbyggnaden av Gotland där kustartilleriet tidigare haft stark närvaro är ett exempel på hur gamla behov återvänder, men utan gamla verktyg. Nya kustrobotförband har införts, men de är inte längre bergsförlagda. Nya sensorsystem placeras ut, men de måste byggas från grunden. Historien går inte i repris, men den påminner och den kräver ibland att förmågor återuppstår i ny form, till högre kostnad.

Det finns insikter hos många idag som i Riskdagen att besluten under 1990-talet togs i en annan värld. Det var inte naivitet, utan ett försök att anpassa sig till en verklighet där militära hot bedömdes ha förändrats. Men det som brast var kanske inte omvärldsanalysen i sig, utan beredskapen för att den kunde slå fel. 

Vad som dock inte enkelt kan återskapas är den helhet kustartilleriet representerade. Det var inte bara vapensystem, utan en helhet bestående av utbildning, kultur, kunskap och samverkan med geografin. Det var ett system som visste var det var, varför det var där, och hur det skulle agera när krisen kom. Kustartilleriet kommer inte tillbaka men militär förmåga längs kusterna kan komma att bli större framåt 2030-talet.