Kustartilleriets uppgång och fall del 1

Av: Vladan Lausevic

Idag finns det många platser runt om i Sverige som återspeglar kalla krigets period. Lämningar som en gång tillhörde kustartilleriet är bland sådana objekt. Under större delen av 1900-talet var kustartilleriet en självklar, påkostad och viktig del av invasionsförsvaret. Pjäser, minspärrar, bunkrar byggdes upp från norr till syd med syftet att slå tillbaka varje försök till fientlig, bättre sagt sovjetisk, landstigning.

Kustartilleriet var bokstavligen hugget i sten. Anläggningarna som i form av bergrum var skapade för att tåla direktträffar, även i samband med kärnvapenexplosioner. Platser var bemannade av värnpliktiga och officerare som bland annat övade att tillbringa hela veckor instängda och självförsörjande. 

Avfyrning av en av många av kustartilleriets pjäser som var djupt integrerade i berget.

När det kalla kriget tog slut började stora försvarspolitiska förändringar under 1990-talet. Det gamla invasionsförsvaret framstod plötsligt som föråldrat. Ny teknik, förändrade hotbilder och inte minst en tuffare statsbudget var bland alla faktorer som resulterade i en närmast total omställning av Försvarsmakten. 

Det nya sättet att tänka handlade om begrepp som insatsförsvar, rörlighet och internationalisering. I den nya berättelsen som skapades i början av 2000-talet  fanns inte längre plats för kustartilleriet. År 2000 fattade Riksdagen beslutet att kustartilleriet som egen vapengren skulle upphöra. 

En hel försvarsgren, med rötter tillbaka till slutet av 1800-talet och formellt skapad 1902, monterades ned på några år. Det var en politisk och militär brytpunkt samt ett beslut vars effekter, för- och nackdelar, fortfarande kan diskuteras idag. I denna text sammanfattas den omfattande debatten som rådde under 1990-talets omställningar och förändringar. 

Inspektion av kustförsvaret under beredskapsåret 1940.

 Ett system baserat på skärgårdens historia 

Kustartilleriet tillkom delvis som resultat av samtidens syn på geografi, hot och risker. Med tusentals öar, farleder och en av Europas mest komplexa skärgårdsmiljöer ansågs Sverige väldigt sårbart för angrepp från havet. Under slutet av 1800-talet förekom fortfarande diskussioner om “Rysshärjningarna” som ägde rum ett hundra år tidigare under det Stora nordiska kriget. 

Från början skapades kustartilleriet som en blandning av armén och marinen. Pjäserna togs från både det som armén och marinen inte ville ha längre och soldaterna bar sjömanskostymer (uniformer)  men var stationerade på marken.  Under 1800-talet etablerades de första fasta försvarsanläggningarna vid viktiga inlopp som vid Vaxholm. 

Glada gossar från KA 2 i sina sjömanskostymer övar på sin pjäs. Bildkälla: Eget arkiv

Regementen som KA 1 i Vaxholm, KA 2 i Karlskrona, KA 3 på Gotland och KA 4 i Göteborg utgjorde ryggraden i ett nätverk av försvarsanläggningar. I början av 1900-talet växte systemet till ett rikstäckande nätverk av batterier, minstationer, radarstationer och eldledningscentraler. Under andra världskriget förstärktes systemet ytterligare men det var under kalla kriget som kustartilleriet fick mer resurser och kvalitet.

Med moderniserade pjässystem som ERSTA kunde kustartilleriet bekämpa mål på över 20 kilometers avstånd med hög precision. Dessa artilleripjäser placerades ofta djupt inne i urberg och skyddade mot fientlig flygbekämpning. Batterierna kunde också samverka med andra delar av marinen och flyget genom ett sammanhängande eldledningssystem. 

Kustförsvaret var också integrerat med bland annat fjärrstyrda minlinjer som kunde spärras på kommando. Så blev kustartilleriet en mer utvecklad del av samtidens totalförsvarssystem. Tanken var inte bara att slåss eftersom det även handlade om avskräcka motståndaren (Sovjetunionen) att ens försöka landstiga och invadera. 

Sverige hade ett enormt minbestånd och sjöminor var en hörnstenarna i svenska kustförsvaret. Här ser vi minläggning eller mer troligt övning av densamma. Bildkälla: Eget arkiv

Hotbilden som tillkom och försvann  

Kustartilleriet var under större delen av 1900-talet en självklar del av Sveriges invasionsförsvar. Det var överlag inte ifrågasatt och hela tiden fanns tankarna om bättre utrustning och förmågor. Så länge hotet om ett sovjetiskt anfall fanns kvar, fanns också ett starkt skäl att vidmakthålla fasta batterier längs kusten. 

Under 1990-talet förändrades den säkerhetspolitiska kartan snabbt och dramatiskt. När Sovjetunionen kollapsade 1991, bröt inte bara det formella kommunistiska systemet samman. Nästan hela Europa fick ändrade militära system och organisationer när hotet från öst försvann.

Hotet från öst, här i formen av ett landstigningsfartyg av Aist-klassen. Det var en svävare som kunde bära upp till 80 ton last, inkl. stridsvagnar.

Politiker, generaler och andra var plötsligt tvungna att tänka om. I till exempel Försvarsberedningens rapporter och i propositionen Det nya försvaret från 1999 formulerades den nya hållningen. Ett storskaligt invasionshot kunde inte längre ses som troligt och istället talades det om regionala kriser, internationell brottsbekämpning och behovet av insatsförband som kunde agera flexibelt vid olika typer av hot. 

Det gamla invasionsförsvaret, där kustartilleriet hade sin givna plats, beskrevs som förlegat. Medan hotbilden förändrades, uppstod också problem och nya frågor i stilen vad Sverige skulle försvaras emot, om inte invasion? Dels eftersom det fanns inga tydliga konventionella fiender längre, inga konkreta planerade anfall. 

Brigadövning KA3 September 1998. Kanske den sista övningen då Kustartilleriet fick vara med innan det lades ner. Redan här kan man anmärka på att det inte är några fasta bergskanoner som deltar utan moderna haubitsar monterade på en dumper. Bildkälla: Lasse Sjögren

Det nya försvaret och den gamla debatten  

1990-talets utveckling innebar att Sverige formellt stod utan hotet från Ryssland men också utan ett tydligt mål för försvarets struktur. Resultatet blev mer fokus på globalisering, internationell samverkan, snabb rörlighet och teknologisk uppgradering. Kustartilleriet passade inte in i den nya bilden eftersom det bland annat var platsbundet, tungt och byggt för en hotbild som nu betraktades som passé. 

Politiker från flera partier menade att försvaret måste förnyas. Vänsterpartiet och Miljöpartiet drev på för en mer civil prägel på säkerhetspolitiken, medan Folkpartiet Liberalerna, Socialdemokraterna, Moderaterna och Centerpartiet fokuserade på att effektivisera och modernisera. Det var i denna politiska kontext som idén om ett insatsförsvar föddes som ett försvar med rörliga förband, internationell samverkansförmåga och fokus på flexibilitet snarare än numerär.

Det mer rörliga och flexibla försvaret kan inte representeras bättre än med Galten, Det fordon som användes de flesta av de internationella insatser som Sverige deltagit i under 2000-talet. Bildkälla: Eget arkiv

Samtidigt fanns det också kritiker. Flera försvarsexperter och politiker ifrågasatte om hotbilden verkligen hade försvunnit. Det argumenterades i stilen att historien har visat att hot kunde förändras snabbt. Att lägga ned hela försvarsgrenar baserat på antaganden var som ett farligt spel med framtiden. 

I slutändan var det inte en fiende som fällde kustartilleriet, utan frånvaron av en. Men också frånvaron av tron på en framtida fiende. Kustartilleriet försvann delvis eftersom den inte passade in i de nya samhällsberättelserna och fler slutade tro på kustartilleriets egna berättelse. 

Den militärtekniska revolutionen och det nya informationssamhället  

Under 1990-talet fick den svenska försvarsdebatten en ny tonart där teknik, rörlighet och precision började få större betydelse än kvantitet, uthållighet och förankring. I denna nya melodin spelade det så kallade Revolution in Military Affairs (RMA) en central roll. Det var en revolution som påstods förändra allt rörande hur krig fördes, hur förband organiserades, och vilka system som var värda att investera i.

Under Gulfkriget 1991 visade USA:s militär upp sin nya förmåga att bekämpa irakiska mål med kirurgisk precision från luften. Det gällde även underjordiska mål där till exempel bomben GBU-28 även känd som “Bunker Buster” kunde slå ut irakiska bunkrar som befann sig 30 meter under jorden. Fler i Sverige kunde via TV nästan i realtid se vad den senaste tekniken kunde göra på slagfältet. 

En amerikansk F-15 släpper en GBU-28 "Bunker buster" på övningsfält i Utah 2003.

Inom Försvarsmakten började fler tala om RMA genom texter om ett nätverksbaserat försvar. Det handlade bland annat om Internet, cyberspace, sensorer liksom om vikten av rörliga och snabba insatsstyrkor. Statisk krigföring, där fasta anläggningar som kustartilleriets batterier utgjorde navet, ansågs förlegad. 

“RMA vs KA”  

Försvarsmaktens högsta ledning och delar av den militära expertisen började framåt 1995 allt mer ifrågasätta värdet av fasta kustförband. Till exempel, i ÖB:s försvarsplaner från mitten av 1990-talet uttrycktes direkt skepsis mot fortsatt investering rörande kustartilleriet. Istället lyftes rörliga robotsystem, amfibieförband och marina snabbinsatsstyrkor fram som framtidens lösningar.  

På det sättet var det effektivitet, rörlighet och flexibilitet som prioriterades och inte tung granit och stationära eldrör. Men kritiken mot detta skifte lät inte vänta på sig eftersom flera högre kustartilleriofficerare och andra argumenterade om att Sveriges geografi inte var Kuwait eller Irak. Östersjöns klimat och Sveriges långa tradition av territorialförsvar krävde andra lösningar enligt dom. 

Bland argumenten att bevara kustartilleriet var att batterierna var integrerade i urberg, med djupförsvar och kapacitet att verka även vid infrastrukturproblem som elavbrott. Att jämföra dessa platser och anläggningar med ökenbunkrar var både tekniskt och taktiskt felaktigt.

Ett av argumenten mot RMA-teorin var att vi inte var ett fattigt ökenland där en motståndare enkelt kunde ha luftherravälde. lvrbv 701 med sin robot 70 är ett bra exempel på varför.

En annan del av motargumenten var att RMA handlade även om en övertro på teknikens makt. Många i Försvarsmakten menade att det nya system ofta var dyra, underutvecklade eller känsliga för störning. Särskilt i ett läge där Sverige, till skillnad från USA, inte kunde förlita sig på överlägsenhet i alla dimensioner. 

I diskussionerna framgick åsikter i stilen att det var skillnad på att vilja ha en högteknologisk försvarsmakt och att faktiskt kunna upprätthålla en. Även i efterhand har många frågat sig om RMA blev mer löfte än verklighet för Sverige. Kanske var det en teknologisk hägring, ett begrepp som gav politiskt utrymme att skrota det gamla innan det nya riktigt fungerade.

Ekonomin, effektiviteten och entusiasmen  

Det var inte bara säkerhetspolitik och militärteknik som formade besluten på 1990-talet. Det var i allra högsta grad även ekonomin eftersom Sverige befann sig i efterspelen av en allvarlig finanskris, med kraftiga åtstramningar och ett ständigt tryck på att minska offentliga utgifter. Försvaret, som en av statens största kostnader, blev snabbt som en måltavla för besparingskrav. 

Bland alla vapengrenar pekades kustartilleriet ut som särskilt kostsamt och därmed särskilt utsatt. Kustartilleriet krävde stora fasta installationer där urberg ska sprängas, pjäser underhållas, minlinjer kontrolleras, värnpliktiga utbildas, regementen drivas. I ett nytt försvar som skulle bli mindre till styrkan men mer rörligt, föll de fasta anläggningarna utanför ramarna.  

Ekonomiskt ansågs det också att kustartilleripjäser och annat saknade exportvärde. Inga andra militära organisationer stod i kö för att köpa svenska kustartillerisystem.  Däremot kunde nya robotar, flyg- och ledningssystem utvecklas i samverkan med försvarsindustrin.

Den mycket sexigare och dyrare JAS 39 Gripen fick förtur vilket gjorde att Kustförsvaret inte kunde finansieras längre. Bildkälla: Eget arkiv

På det sättet uppstod en spänning mellan vad som var effektivt militärt och vad som var lönsamt ekonomiskt. Kustartilleriet representerade det gamla, det redan betalda, det som inte genererade nya beställningar eller teknikutveckling. JAS-projektet, nya ledningssystem, luftvärnsrobotar och annat representerade framtiden, och sysselsättning, exportmöjligheter, teknikutbyte. 

Så blev på så sätt enklare att skära i det gamla, tysta försvaret, för att rädda det nya, kostsamma och synliga. Oppositionen var inte sen att kritisera detta som när flera borgerliga politiker påpekade att kustartilleriet redan var färdigutvecklat. Eftersom pjäserna stod på plats, underhållet var förhållandevis billigt, och anläggningarna kunde behållas i malpåse för en bråkdel av kostnaden för nya vapensystem. 

Argumentet var även att det var resursslöseri att spränga anläggningarna och skrota pjäserna som i framtiden kunde visa sig ovärderliga. Andra ifrågasatte om det var rimligt att hela försvarsgrenar lades ned för att klara ett besparingsmål. Försvarsbeslutet 2000 innebar en minskning av försvarsanslagen med runt 10 miljarder kronor till 2005, en neddragning som krävde stora strukturella förändringar där kustartilleriet blev en lätt avskrivningspost.