• Mattis Bergwall

Recension: Stig von Bayer

Okej, dags för Stig von Bayer av (bl.a.) Stig von Bayer – en bok om en svensk FN-soldat i krigets Kongo. Vi vill även inleda med att tacka Fredsbaskerförlaget för att vi fick ett recensionsexemplar.


Boken handlar f.f.a. om von Bayers tjänstgöring i Kongo 1960–1964 där han hade en rad befattningar och tjänstgjorde med förband från flera olika nationaliteter. Till så motto är boken intressant. Antalet svenska ögonvittnesskildringar av FN-insatsen i Kongo är inte jättemånga och eftersom von Bayer var i landet länge ger han en rätt fullödig beskrivning av Kongokrisen.


Von Bayer är dessutom rätt intressant som person. Kanske 70 sidor av boken upptas av hans barndom vilket i soldatmemoarer oftast är helt ointressant (man köper i regel en dylik bok p.g.a. att man vill läsa en stridsskildring snarare än en skildring av gamla moster Märtas utsökta pannkakor). I de tyska fallen beskrivs ofta barndomen som den tid då författaren förstod att Hitler var en rövhatt (föga förvånande gäller detta oftast soldatmemoarer skrivna några årtionden efter kriget), i amerikanska den tid då man var fattig vilket gör det än mer mirakulöst hur framgångsrik man är i dag. Von Bayers uppväxt är dock mer relevant för boken i sig eftersom han till stor del växte upp i just Kongo. Detta gjorde att han talade landsbygdsswahili när han sedan återvände till landet 1960.


Majoriteten av boken uppehåller sig dock vid Kongokrisen och denna beskrivs väl till så motto att total anarki skildras. FN-soldaterna blir angripna av än den ena, än den andra (ibland förment vänligt sinnade) fraktionen. Våldet är brutalt och slumpmässigt, nya kriser blossar upp hela tiden och FN-soldaterna lider ständigt av nya mandat och direktiv från ovan. Dessutom uppstår konstanta problem mellan de olika FN-styrkorna som har sinsemellan vitt skild utrustning, utbildning, stridsvärde och motivation (att svenskarna springer runt med Grg innebär i detta lättainfanterikrig att de i praktiken har med sig artilleri). Sålunda är känslan hela tiden att det är lite svårt för FN-soldaterna att upprätthålla och/eller framtvinga freden – inte minst eftersom de själva ofta dras in i ett slags gränsland mellan FN-mission och rent krig. Mängder av dem dödas på brutala och sorgsna sätt, flera blir uppätna av fienden – en fiende som oftare än inte går till anfall med pilbågar.


Just detta med pilbågarna är i sig intressant. Von Bayers skildring av Kongo påminner om att många delar av världen så sent som på 1960-talet var sanslöst underutvecklade. I den mån han beskriver civila kongoleser (vilket tråkigt nog inte är så ofta) så beskrivs de leva i förhållanden som vi skulle kunna kalla enkla. Det är därtill en rätt stor skillnad mellan levnadsstandarden i städerna och på landsbygden. I det förstnämnda fallet finns förvaltning, i det sistnämnda medicinmän.


Von Bayer själv deltar i en rad olika operationer – från rena stridsuppdrag till räddningsaktioner medelst helikopter. Det intressantaste med det här är förmodligen att han är svensk. Jag har läst ett antal veteranskildringar där liknande insatser beskrivs, men sällan eller aldrig när det är en soldat från mitt eget land som genomför dem. Det får en att haja till en smula. I flera av stridsskildringarna gör svenska soldater (och inte minst von Bayer själv) insatser som är både extremt modiga och som framstår som kompetent genomförda. Det är sällan fråga om stillsam patrullering utan oftare om ren och skarp strid.


Finns smolk i bägaren? Japp, f.f.a. på två punkter. Boken är vad jag förstått en översättning av von Bayers engelska utgåva där översättaren sedan har anlagt vad han kallar ett ”friare” sätt att översätta. Han har gjort så utifrån von Bayer själv och dennes privata arkiv, men det gör att det är lite svårt att veta om det är von Bayer eller hans medförfattare (eller är de rentav två – det är faktiskt lite otydligt i förordet) som tycker eller tänker något om missionen eller Kongo. Meningar i stil med ”Stigs ögon smalnade och han sade kallt …” känns inte som någonting man skriver om sig själv utan snarare som att medförfattaren blommat till det lite. När det gäller de olika omdömen om kongoleserna som vi diplomatiskt uttryckt kan kalla för tidstypiska är det dock mer oklart.


Detta leder även till bokens andra problem och det är hur Kongo skildras; eller till viss mån inte skildras. Människorna här verkar i stort sakna politisk agens och man får aldrig riktigt någon förklaring till varför de är så sura på FN-styrkorna och varandra (att de ofta kallar vita som de vill ta död på för ”belgare” oavsett deras faktiska nationalitet har säkert någonting med saken att göra). Eller ja, det skrivs en del om den invecklade stampolitiken; men inte tillräckligt för att jag ska förstå varför folk helt plötsligt börjar hacka ihjäl varandra med kortsvärd. Detsamma gäller beskrivningen av den belgiska kolonialtiden (där den korta biten om Fristaten Kongo hade mått bra av några källhänvisningar). Denna är nämligen rätt solig och fokuserar framför allt på hur mycket bra belgarna gjorde, men detta går illa ihop med att boken återkommande påpekar att Kongo inte var redo för självständighet. Om nu Kongo var en välskött koloni så borde väl detta med självständighet inte ha varit ett problem? Även när det gäller dessa spörsmål är det oklart om det är von Bayers eller hans medförfattares åsikter som luftas.


Samtidigt kanske detta är en del av poängen? För en svensk FN-soldat – även en som såg Kongo som ”sitt andra hem” – var Kongo förmodligen en lätt förvirrande plats och förvirringen p.g.a. både lokala förhållanden och direktiv ovanifrån är genomgående i hela boken.


Sammanfattningsvis skulle jag säga att det här är en bra soldatmemoar av och om en otvetydigt modig man. Man ska nog inte ta sig an boken som en beskrivning av det moderna Kongos historia, men som skildring av en svensk soldat i skarp tjänst är det en bra, välskriven bok.


7/10




798 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla