• Per Wallin

Smaken av krig

En armé marscherar på sin mage sa Napoleon, och trots att det citatet är extremt uttjatat i alla fall i min filterbubbla så är det inte desto mindre sant. Vi på Krigshistoriepodden tar det ett steg till: nationer krigar på sina befolknings magar...

För det första är det svårt att överskatta just hur satans viktigt mat är. Alla jag känner som är intresserade av att förbättra sina kroppar (en lång omskrivning av "träningsnarkomaner") tänker fruktansvärt mycket på mat. Hela tiden. Och det är inte bara två gram protein per kilo kroppsvikt-crossfitare som bryr sig, det är lika mycket folk som försöker typ gå ner något kilo här eller där eller bara straight upp livstilsvegetarianer.


Så med det i bakhuvudet (glöm bort allt ovan) ska vi prata mat i krig, framför allt det Stor Kriget; det vill säga det andra kriget som drabbade hela världen. För här fanns det skillnader. Vid Conrads konjakskupa vad det fanns skillnader.



Team America, fuck yeah!

Till att börja med kan vi prata om vad de amerikanska pojkarna i uniform åt under kriget. Efter att Onkel Sams industrier kickat igång ordentligt, och flottan lyckats med det här konststycket att sätta nästintill en hel kontinents industriproduktion på köl, så åt de fruktansvärt bra. Jag skulle säga, baserat på mina erfarenheter av att jobba/hänga tillsammans med amerikanska soldater idag, att G.I:s och marinkårssoldater fick bättre mat under andra världskriget än idag. Efter att ha besökt en amerikansk bas och dess matinrättning i Afghanistan flera gånger kan jag konstatera att de är sjukt svårt att få tag i en flaska vanligt vatten. Allt, allt, innehåller socker. Men såklart, i krig vill man ju ha snabba kolisar. Då kan jag berätta att mitt i Stilla Havet, på den oländiga ön Bougainville 1943, så upprättade den helt fenomenala amerikanska logistiken förusättningar för att förse de amerikanska soldaterna med färsk frukt, färska ägg och varm mat; varje dag! "Aha, så de tog ön under brutala strider och befriade den från japanerna."

Nja.


De behövde bara en liten del av ön, och struntade i att ta resten från den japanska garnisonen. Det var lättare att bara svälta ut dem. Detta betyder att det fanns stunder då svältande japanska soldater stod vid djungelkanten och tittade på när amerikanska soldater några hundra meter bort käkade biff och spelade baseball. Amerikanska soldater var under hela kriget de enda soldaterna som kastade sina rations då det 1. fanns många att hämta och 2. de tröttnade på smakerna; något som måste ha varit oerhört provocerande inte bara för fienden utan även för de andra allierade soldaterna.


Det du ska ta med dig från det här är att ska du åka tillbaka i tiden och strida för någon armé så välj amerikanerna (i de flesta fall. Inte om du hamnar på typ Papua Nya Guinea. Galaxens bajsmacka).



Die deutsche soldaten!

Glöm allt vad snäviga mekaniserade formationer heter: färdsättet för den genomsnittliga tyska skyttesoldaten under vk2 var att på sina apostlahästar gå. Och gå. Och gå lite till. Bakom hans förband, förmodligen typ inom hörhåll kunde han dock höra ett tryggt gnäggande och förmodligen ett hemtrevligt slamrande av den hästdragna kokvagnen (gulaschenkanone) som varje skyttekompani hade med sig. Nästan ingen förändring sedan Fredrik den Store alltså, men, som säkert nästan varenda synnerligen blåblodig preussisk officer tänkte: "varför ändra ett vinnande (nåja) koncept?". Hur som haver åt inte tysken egentlig illa. Det var bara betydligt magrare på sånt där som den amerikanska motståndaren glufsade i sig: choklad, nötter, godis, kaffe, glass och cigaretter. Detta gällde särskilt tyskarna motsvarighet till jänkarna fältranson (k-ration) nämligen järnransonen.

Hur som helst. En standardfrukost i fält eller under marsch (jag gillar frukostar, så det blir mitt exempel. Deal with it) kunde bestå av att de tyska knektarna fick ut sin brödranson för dagen, det mörka flerkorniga Kriegsbrot (krigsbröd), en del ost, marmelad (!) och korv med lite mer tuggmotstånd. Lägg till en öl så har man typ vad jag skulle kunna peta i mig under ett fredagsmys med frun. Lunch var riktig mat från gulashkanonen och sedan "middag" såg ungefär ut som frukosten, kanske lite soppa.



Banzai!

Okej, ställ undan chipspåsen, för nu blir det magert. Vi pratar hell week-dåligt. I princip alla krigförande länder under vk2 hade någon form av koktross som följde efter sina skyttekompanier. Hos tyskarna fanns den på kompaninivå, hos amerikaner på bataljonsnivå, etc. Japanerna däremot tyckte att nej, det känns alldeles för vekt, rationellt och västerländsk att ha det på det där sättet. Istället ska varje japansk soldat ha ett litet eget soldatkök och få sin tilldelade mat (läs: ris) som han ska tillaga på det. Alltså det som vi då och nu anser som nödförfarande (far åt helvete ditt skramlande jägarkök som jag hade i vpl och där spriten aldrig någonsin tog eld som det skulle). Det kanske hade funkat ändå om just det kritiska tidigare nämnda ordet "tilldelat" hade fungerat. Självklart gjorde det inte det, pga Japan och dess strategiska situation under kriget. Istället fick soldaterna veta att de skulle vara beredda att "äta gräs", och att de givetvis skulle försvara alla dessa tropiska helvetesöar de ockuperat till döden. Alla skulle bli Ointagliga©️. Detta ledde till sådana här putslustiga situationer som kannibalism (av egna och andras soldater) blindhet pga. B-vitaminbrist – de fick vid Sanananda skjuta efter ljud – samt såklart även att soldaterna i förekommande fall bara blev jordbrukare (på Rabaul till exempel började de odla sniglar).


Osammanhängande slutsats

Det har i snart 80 år kastats idéer med katapult fram och tillbaka om varför vk2 startade. Håller du en Luger eller Colt 1911 mot mitt huvud och avkräver mig en anledning, bara en, så skulle jag nog säga att en av de viktigaste orsakerna var mat. Mat var en central del i doktrinerna och världsbilden hos två av tre axelmakter. Co-East Asia Prosperity Sphere och Lebensraum syftade framförallt till att skapa större möjlighet att helt enkelt få tag i mat. Ibland genom att låta folk odla åt dig, och ibland (som i Östeuropa) genom att först ha ihjäl de som bodde där och sedan ta över deras gårdar.


Tillägg: Till soldatexemplen ovan skulle man kunna lägga till de övriga krigförande nationerna, där, som vanligt, Kina är sämst i klassen (det är en extrem sanning att ingen kan gör Kina så illa som kineserna själva) och ryssarna är LOL – en stor del av Stalins soldaters GU gick åt till att typ odla potatis på det random fält som de fick existera på som "förläggning".


Allt detta låter kanske ytterst grimdark. Men då har vi inte ens nämnt den civila sidans matsituation under kriget.

/Per

1 064 visningar3 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla