• Per Wallin

Det totala krigets krav

Försörjningstrygghet och motståndskraft


Vet du vad – krig är faktiskt rätt tråkigt. Innan den första kulan avlossats så har redan logistiken, planeringen, krigsplanläggningen och tusentals andra förberedelser gjorts (eller inte gjorts) som kommer säkra eller sumpa segern. Skribenten som ska lotsa oss igenom vad som egentligen krävs av ett land för att utkämpa ett krig är Per Andersson – mångårigt aktiv inom försvarssektorn med inriktning försvarslogistik. Take it away Per!


Försvar i folkdjupen

Man skulle kunna börja med att säga att försörjningstrygghet kan beskrivas som vårt ekonomiska försvar. Vilket omfattar Sveriges förmåga att i kris och krig fortfarande kunna fungera, kanske inte helt normalt (alltså som i fredstid) men i alla fall delvis. Alternativt; att kunna producera varor och tjänster, att kunna genomföra import och export, att se till att vi fortfarande på något vis kan betala för det vi köper respektive säljer under såväl kris som i krig.


Civilsamhället är grunden

För det civila samhället betyder det till exempel att sjukvården ska kunna fungera. Mat ska finnas i tillräcklig mängd, rent vatten, sophantering, polis och brandkår, tele, tv och radio samt inte minst i dessa moderna tider internet. Transporter ska vi inte glömma bort. För Försvarsmakten betyder begreppet att militär verksamhet ska kunna utföras. Tänk ammunition, reservdelar samt inte minst transporter och ledning av denna logistikkedja som krävs för militär verksamhet.

Trosslastbil i Försvarsmakten någon gång under 1990-talet. Foto: Lasse Sjögren


Omodernt är slagtåligt

Ämnet är alltså känsligt ur ett totalförsvarsperspektiv då en motståndare med kunskap om vårt lands brister/svagheter/uthållighet/begränsningar skulle kunna bedriva utpressning mot oss genom blockad eller på annat vis störa samhällets funktioner. Allt för att underminera förtroendet för statsmakterna i syfte att så inre splittring och generell oro, vilket i sin tur skulle göra landet mer lättpåverkat. En klassisk strategi som tagen från Sun Tzu. Något krasst utryckt: Ett land av utvecklingsgrad anno år 1900 (skulle det kunna hävdas) är mer uthålligt än ett mer modernt (väst)europeiskt land. Inte minst ur perspektivet förmåga till självförsörjning av mat. Hur har detta påverkat medvetenheten och utvecklingen inom Sverige med avseende på försörjningstrygghet?

Självhushållningen ger samhället en större möjlighet att klara kris och krig. Här några bondpojkar i Skåne på 1930-talet. Foto: Minnenas journal


Att strypa ett land

Låt oss börja med det oinskränkta ubåtskriget som Tyskland drog igång under första världskriget år 1917. Orsaken var att Storbritannien var helt beroende av livsmedelsimport och tyskarna ansåg att britterna skulle svältas till underkastelse om ett oinskränkt ubåtskrig genomfördes. Tyskarna frångick därför principen om att inte anfalla fartyg från neutrala länder. Tyskarna betraktade alltså alla fartyg som fientliga om de inte gick under tysk flagg eller kom från ett land som var vänligt inställt till Tyskland. Detta gjorde att svensk import av livsmedel drabbades. Det fick som följd att de så kallade hungerkravallerna 1917 utbröt. Även misslyckade handelsförhandlingar med ententen (Storbritannien, Frankrike, Italien, Ryssland och USA) bidrog till att göra livsmedelssituationen än mer bekymmersam. I januari 1917 införde Sveriges regering även ransonering av bröd och mjöl och alla förråd av brödsäd, mjöl och hårt bröd togs i beslag. I denna soppa kan man lägga till en dålig skörd år 1916 för råg och potatis samt ökad politisk agitation från den politiska vänstern. Politisk oro kopplad med livsmedelsbrist ledde till demonstrationer varav några urartade till kravaller. Efter några tumultartade månader lade sig det politiska dammet i Sverige.

Typexempel på vad det oinskränkta ubåtskriget skulle leda till. I maj 1915 sänkte en tysk ubåt RMS Lusitania, ett brittisk passagerarfartyg. 1 198 människor gick under med fartyget.


Försök till åtgärder

Som en lärdom från första världskriget påbörjades i Sverige en viss planering för vad vi idag skulle kalla försörjningstrygghet/ekonomiskt försvar under mellankrigstiden. Även om Sverige 1928 inrättade Rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap (RKE). RKE arbetade den första tiden mest med att bygga upp beredskapslager med tanke på den avspärrningssituation som rått under första världskriget.

Brödransonering under andra världskriget.


Andra världskrigets läxor

Trots det kan man nog inte säga att Sverige stod väl rustat för att klara den avspärrning som skedde i och med att Tyskland upprättade den så kallade Skagerracksspärren efter 9 april 1940. Under andra världskriget uppstod det brist på viktiga importvaror och det blev en av regeringens uppgifter att få till stånd en plan för försörjning av landets alla behov, allt från råvaror till livsmedel. Ransonering av livsmedel/varor blev det viktigaste verktyget. Annars gällde blockadbrytare, lejdtrafiken samt olika former av handelsöverenskommelser med Tyskland såväl med de allierade.


Aldrig mer utsatt

Under kalla kriget skedde en omfattande planering och genomförande av det ekonomiska försvaret i Sverige. 1962 ersattes RKE med Överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap (ÖEF), senare kallad Överstyrelsen för ekonomiskt försvar. 1986 övertogs ansvaret för det ekonomiska försvaret av Överstyrelsen för civil beredskap (ÖCB). Det ekonomiska försvaret vid denna tid hade två ansvarsområden, beredskapslagring av viktiga varor samt krigsproduktion av strategiska varor. Strategiska varor var inte bara krigsmateriel, utan även inhemsk produktion av varor som i fredstid importerades. Såväl krigsproduktionen som beredskapslagringen hade även ett syfte att fylla vid en långvarig avspärrning på grund av krig i närområdet, något som Sverige upplevde under båda världskrigen.

Informationsmaterial för Överstyrelsen för ekonomisk beredskap (ÖEF). Foto: Krigsarkivet


Timeout

Efter 1989, Berlinmurens fall, började sakta men säkert det ekonomiska försvaret monteras ner. 2002 lades ÖCB ner och samtliga dess uppgifter övertogs av Krisberedskapsmyndigheten (KBM) som i sin tur lades ner 2009 för att ersättas med Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). Tiden efter 1989 förde med sig ett nytt säkerhetspolitiskt läge vilket ledde till nedrustning, men även internationella insatser för Försvarsmakten. Detta sammantaget med en ekonomisk fredsrationalitet i form av begrepp som leverans i rätt tid till brukaren (JIT: just-in time) gav effekten att lager sågs med onda ögon. Leverans i rätt tid på rätt plats med nya logistiklösningar hämtade från den civila industrin gällde såväl utomlands som i Sverige. Detta gav effekten att lagerhantering centraliserades för att få hög ekonomisk effektivitet- ”most bang for the buck”.

Kanske det mest utskällda exemplet för just in time-strävandet inom Försvarsmakten. Myndighetens centrallager i Arboga. Ett ytterst lätt mål i händelse av krig. Foto: Concent


Ajöss totalförsvaret

Dessa idéer var inte unika för Sverige, samma synsätt präglade (och präglar) de allra flesta länders försvarsmakter i Europa. Idéerna kommer ifrån begreppet New public management (NPM), resultatstyrning eller tidigare programbudgetering, vilket är ett samlingsbegrepp för reformer av den offentliga sektorns organisation och styrning så att den mer liknar det privata näringslivet. NPM lanserades 1991 och har blivit en global trend som har påverkat den offentliga sektorns administration i många länder. I korthet fokuserar NPM på att öka effektiviteten genom administrativa reformer vilka fokuserar på organiseringen av offentlig sektor och har inneburit ökad utvärdering, dokumentation och mätande av prestation och effektivitet. Huvudtanken bakom NPM är dess ideologi, vilket har lett till att offentlig verksamhet ska utsättas för konkurrens. De ska verka på marknaden och ska anpassa sig efter kunderna. I korthet, mindre statligt ägande av till exempel telenät och apotek.

Från medicin till drivmedel, allt ska fram till rätt mottager i krig och kris. Här levereras drivmedel till 192. mekaniserade bataljonen under Arméövning 19. Foto: Josef Björnetun/Försvarsmakten


Upp till företagen?

Hur ska man nu ha beredskap när det gäller viktiga varor när bland annat apoteken numera bedrivs av privata aktörer? Om nu en viss form av beredskapslagring ska ske, vilka avtal behöver tecknas? Hur ska avtalen vara skrivna? Lastbilstransporter är ett annat område som idag kännetecknas av ett stort antal aktörer, varav många inte ens är svenskägda. Försörjning av ammunition, reservdelar till stridsvagnar och radioapparater: listan är lång på system som behöver reservdelar under fred, kris och krig. Syftet med denna artikel var inte att ge svaren, för en lösning passar inte alla problemområden. Verktygen som kommer att användas kommer att vara flera. Men, det är en annan artikel.

Skribent: Per Andersson

76 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla