Andra slaget om Fallujah 2004 – marinkårens blodigaste strid sedan Vietnam
- Krigshistoriepodden
- 8 okt.
- 10 min läsning
av Magnus Glenning, militärhistorisk skribent
… jag gick inte ut på något uppdrag om det inte var för att slåss.” – anonym insurgent, Fallujah 2004
Det började med ett bakhåll. Våren 2004 dödades fyra amerikaner från ett privat säkerhetsföretag i Fallujah, och deras kroppar hängdes upp på en bro över Eufrat. Bilderna väckte vrede i USA, och marinkåren gick in i staden för att straffa insurgenterna. Det blev det första slaget om Fallujah – en snabb offensiv som snart fastnade i hårt motstånd, växande civila förluster och politiskt tryck hemifrån. Företaget avbröts och insurgenterna fick tid att gräva ner sig.
När marinkåren återvände hösten 2004 var det med ett tydligt mål: att en gång för alla ta tillbaka staden. Över tiotusen amerikanska soldater och marinkårssoldater samlades runt Fallujah i november. Staden stängdes av från omvärlden. Broarna över Eufrat spärrades och infarten från alla väderstreck blockerades. Invånarna uppmanades att lämna staden – de som fanns kvar efter evakueringen räknades som fiender.
Innan anfallet började bombades Fallujah sönder och samman genom artilleri- och flygangrepp. Helikoptrar hovrade över taken och prickskyttar tog positioner i höga byggnader utanför staden. Under några dagar malde flyget och artilleriet långsamt sönder utkanterna, medan amerikanska styrkor skar av alla flyktvägar och tog kontroll över industriområdena i norr.
När rök och damm lade sig var det dags för nästa steg. Marinkårssoldaterna började röra sig inåt, gata för gata. Striderna som blossade upp skulle komma att bli de blodigaste som marinkåren deltagit i sedan Hue City 1968.
Stridspittar och martyrer
En av soldaterna som deltog var Navy SEAL-pricskytten Chris Kyle, förevigad i böcker och filmer som American Sniper. När han inte utförde sitt dödliga hantverk från stadens takvåningar och balkonger, var han med och stormade byggnader tillsammans med marinkårssoldater.
När Kyle och hans stridskamrater bröt sig in i ett hus mötte de plötsligt ett par ”blonda och blåögda individer iförda chocolate chip-uniformer”. Vid första anblick kunde de tas för operatörer ur specialstyrkorna, som ibland fortfarande bar US Armys äldre kamouflage. Men granaterna och AK-karbinerna på bordet – och koranen som låg intill – lämnade inga tvivel om att dessa män inte hade något med amerikanska elitförband att göra.
Det var inte bara irakier som stred mot marinkåren. Kyle och hans grupp hade just stött på två tjetjenska jihadister, långt hemifrån och knappast där på semester. De hade kommit till den tusenåriga staden vid Eufrat för att döda amerikaner. I detta fall gjorde dock Kyles grupp processen kort med sina kamouflagemålade M4:or.
Samtidigt som Kyle och marinkårssoldaterna rensade hus så stötte andra förband på hårt motstånd – och fler utländska jihadister i andra delar av staden. De var beredda att dö – eller kanske rentav räknade med det. En ung irakier som stred mot amerikanerna berättade anonymt i redogörelsen My Life as an Insurgent om sitt möte med några av dem:
”Min brigad bestod av irakier och utländska araber. De utländska araberna utförde sina uppgifter. Deras enda uppdrag var att kämpa och dö i Irak. De såg på döden som en önskan som de ville skulle gå i uppfyllelse så att de kunde komma till himlen. Självmords- eller martyraktioner genomfördes regelbundet. Ibland ville varje krigare köra en bil lastad med sprängämnen.”
Ökenkängor och sandaler
Innan striderna bröt ut hade de haft månader på sig att förvandla den solblekta staden till en veritabel dödslabyrint. De olika islamistiska grupperingarna som befann sig i staden, Al-Qaeda, Islamic Army in Iraq, Ansar Al-Sunnah och de så kallade1920 Revolution Brigades, samarbetade förvånansvärt friktionsfritt. De hade förberett sig minutiöst. Deras arsenal varierade nästan lika mycket som insurgenterna själva. Medan vissa slogs i träningsoverall och flip flops beväpnade med en sliten AK från Saddams gamla förråd, så stred andra iförda kevlarväst, erövrade skodon och en modern automatkarbin med kikarsikte.
Vissa var garvade veteraner från Iraks tidigare krig medan andra knappt gått ur grundskolan. Utöver Tjetjenien så kom även frivilliga jihadister från bland annat Sudan, Libyen och så långt bort som Indonesien – alla med sin egen form av expertis i bagaget. Att några tjetjener dessutom tidigare stridit i bebyggelse mot en materiellt överlägsen fiende var en viktig fördel. Men, oavsett hur deras utrustning såg ut eller var de kom ifrån så var de alla extremt motiverade.
Gatorna som vapen
Flera av irakierna stred dessutom på hemmaplan. Enligt irakiern som bevittnade de utländska arabernas strävan efter martyrskap så ”var amerikanerna bättre beväpnade, men vi kände till gatorna och gränderna bättre.” Stadens gator var smala och kantades av hus omgivna av innergårdar och tegelmurar.
Den unge insurgenten berättade även att deras ”mål var att överraska amerikanska patruller när de rörde sig genom gatorna. Vi placerade improviserade sprängladdningar längs deras rutter och öppnade sedan eld när de var sårbara”.
Vid sidan av sprängladdningar på ställen man minst anar det grävde de tunnlar och skyttevärn, urholkade små gömslen i marken och placerade ut många andra typer av hemmagjorda bomber. På vissa platser fyllde de hus med mängder av gasoltuber och tunnor med bensin och ammunition – allt kopplat till en fjärrutlösare som kunde sprängas när fienden gick in.
Flera attacker ägde dessutom rum efter mörkrets inbrott:
”Vi rörde oss på natten, i små grupper om tre eller fyra män. En bar en RPG-7, de andra hade AK-47:or. Vi utnyttjade mörkret till vår fördel, slog snabbt till och försvann sedan in bland ruinerna.”
De spärrade av gator med betongblock och ställde till och med in block i hus för att skapa skyddade skjutpositioner. De riggade hus och fordon med fällor, till exempel genom att koppla dörrar och fönster till handgranater och andra sprängmedel.
Eftersom de räknade med att de amerikanska soldaterna skulle försöka ta sig upp på taken så murade de igen många trappuppgångar. I stället ledde de soldaterna längs gångar som hamnade rakt i förberedda skottfält, där de hoppades att amerikanerna skulle gå in.
Motstånd på flera plan
En enskild händelse som visar vad som händer när marinkåren möter en beslutsam och väl förberedd motståndare som utnyttjar sin omgivning, och som fångar den brutala essensen av slaget om Fallujah, ägde rum den 13 november 2004.
I en av västra Fallujahs trånga gränder stod ett till synes vanligt tvåvåningshus. Det var inget som skiljde det från hundratals andra byggnader i staden – men den dagen skulle det bli en dödsfälla. Marinkårssoldaterna gav det ett namn som fastnade för alltid för de som överlevde: Hell House.
Vid huset stod korpral R.J. Mitchell och hans män tryckta mot den slarvigt putsade väggen, med vapnen redo. Genom dörröppningen föll smala strålar av ljus in i ett dammigt, till synes övergivet rum. Mitt på golvet låg kroppen av en irakisk man, skjuten av de senaste marinkårssoldaterna som försökt ta sig in. Mitchell visste att det fanns fler fiender i huset – men inte var de gömde sig.
Mitchells uppdrag var att nå de sårade, som satt fast längre in. Han kunde se sovrummet där de väntade, men vägen dit gick rakt över det öppna rummet mitt i huset: ett stort, naket utrymme utan minsta skydd. Mitchell knackade mannen framför sig på axeln – och de kastade sig in.
Mitchell hann över. Men när han började ta hand om en av de sårade bröt häftig skottlossning ut. De marinsoldater som följt honom in träffades omedelbart. Vid en avsats på andra våningen hade insurgenterna väntat. Mitchells grupp blev den tredje vågen som gick rakt in i fällan. Nu var minst åtta man instängda i huset, varav sex sårade.
Kampen om badrummet
Sergeant Brad Kasal och menig Alex Nicoll hade följt efter Mitchell med sina M16-gevär riktade uppåt. Rummet låg i husets mitt med flera dörröppningar som ledde till angränsande rum. En trappa slingrade sig runt en vägg och ledde upp till en avsats på andra våningen och det tvåvåningshöga rummet kröntes av en kupol komplett med takfönster.
Kasal gick sedan fram till en dörröppning under trappan. Han tog sig in i det lilla rummet och från ett angränsande badrum dök en man upp som avfyrade en salva mot honom – och missade. Kasal tryckte geväret mot mannens bröstkorg och sköt. Då bröt skottlossning ut ovanifrån.
Kasal träffades flera gånger i benen och kröp in i det lilla badrummet, där han just oskadliggjort skytten som missat sin chans. Nicoll stod fortfarande i rummet med takfönstren och fick motta flera skott. Kasal sträckte sig genom dörröppningen för att nå honom, men träffades igen. Trots det drog han Nicoll med sig in i badrummet.
Salvor från ovan
Under tiden fortsatte insurgenterna att skjuta ner mot sovrumsdörren. Mitchell, som hade viss sjukvårdsutbildning, vårdade en av de sårade, som hade blivit träffad i låret och förlorade farligt mycket blod. Då hörde Mitchell en annan röst som skrek i smärta. När han kikade tillbaka in i det centrala rummet såg han Nicoll och Kasal i badrummet.
För att ta sig till dem måste Mitchell kliva rakt ut i fiendens skottfält.
”Jag tänker för mig själv att det här är det dummaste jag någonsin gjort i hela mitt liv,”
berättade Mitchell i en intervju efter striderna.
”Min nästa tanke var: ’Det här kommer att göra riktigt, riktigt ont.’ Och sedan rörde jag mig.”
När han sprang exploderade en handgranat plötsligt. Kulor slog in i väggen bakom honom och en rikoschett träffade honom i låret. Men han tog sig fram till badrummet.
Nu befann sig Mitchell, Kasal och Nicoll i badrummet, medan de tre marinkårssoldater som de kommit för att rädda fortfarande var instängda i sovrummet. I ett kök intill det stora rummet gömde sig dessutom två sårade marinkårssoldater som hade försökt en tidigare räddning – de hade också blivit överraskade av insurgenterna.
En insikt – för sent
Medan Mitchell gjorde vad han kunde för att hålla Nicolls och Kasals skador i schack – Nicoll hade träffats i bröstet och under knät sex gånger medan Kasal träffats i låret – började marinkårssoldaternas plutonsbefäl, löjtnant Jesse Grapes, få en bild av den situation hans män hamnat i. Han befann sig några kvarter bort och anlände snart med förstärkning.
Han insåg snart att marinkårens taktik – att ställa upp på led och storma rummet – var precis det som hade fått dem att gå i fällan.
”Vi gjorde det vi var tränade att göra”
sa Grapes vid ett senare tillfälle.
Problemet var att insurgenterna på övervåningen visste det. I My Life as an Insurgent berättar den anonyme irakiern att ”stadsmiljön gav oss många gömställen”. Andra våningen i Hell House var just ett sådant gömställe – ett som de kunde nyttja med dödlig precision.
Eld utan verkan
Det bestämdes att man skulle ta sig an insurgenterna med överlägsen eldkraft – främst från ett närliggande hus. Några marinkårssoldater hade övernattat där och ansåg att de nog kunde pricka Mitchells plågoandar från taket samtidigt som en annan grupp skulle ta sig in i huset för att undsätta de sårade.
Marinkårssoldaterna på taket pepprade glaskupolen mittemot dem – utan resultat. Samtidigt tog sig den andra gruppen, ledd av korpral Francis Wolf, in i huset och rörde sig mot det stora rummet i mitten. I tron om att marinkårssoldaterna mittemot lyckats med sitt uppdrag kikade sergeant Byron Norwood, ett Humvee-befäl som anmält sig som frivillig till uppdraget, in med huvudet före i det stora rummet. Han träffades i pannan och avled omedelbart. Wolf blev skjuten i bröstet – men kulan satte sig i västen.
Från taket mittemot hörde Grapes över radion att Norwood hade dödats. Det slog honom som ett knytnävsslag i magen: Grapes och Norwood var goda vänner. Han hade inte ens vetat att Norwood ingick i räddningsteamet.
En sprängfylld utväg
En skakad, och förbannad, Grapes kallade på mer förstärkning. Det bestämdes att man skulle ta huset med våld. Men var skulle de ta sig in? Den snabbaste vägen, genom det stora rummet, var den farligaste och hade redan resulterat i blodsutgjutelse och död. Grapes och hans män började leta efter en annan väg in och snart fann de ett sidofönster på husets norra sida. Samtidigt som Grapes slog upp fönstret med en slägga tog sig en annan grupp in i huset via ett köksfönster på andra sidan.
Nu befann sig marinkårssoldater i samtliga rum i anslutningen till det stora rummet och Grapes skissade upp en riskfylld plan: om de tog skydd i flera dörröppningar och sköt uppåt samtidigt, fanns det en chans att insurgenterna åtminstone skulle ducka – och då kunde de dra ut de sårade männen.
De räknade ner, sedan öppnade alla eld samtidigt. Två marinkårssoldater sprang sedan genom kulregnet och hämtade Nicoll och Kasal – Mitchell kom efter, lätt haltandes. På andra sidan huset slog marinkårssoldaterna ned en vägg och evakuerade männen som tagit skydd i sovrummet och köket. Sen skickade Grapes in en sprängämnesexpert med en laddning C4. Huset exploderade. ”Betongen blandades med insurgenternas kroppar i en rosa dimma”, som en journalist på plats uttryckte det.
Alla marinkårssoldater var ute ur huset och det hela var äntligen över. Efter några minuter började Grapes plötsligt tänka på inventarielistor. Hur mycket utrustning hade de egentligen lämnat i huset? Med två marinkårssoldater gick han tillbaka till det nu halvt raserade huset. När de kikade in i rasmassorna höjde plötsligt en fastklämd insurgent armen och släppte en granat. Grapes med kompani rusade därifrån.
Efter att granaten exploderat vände de sig om och öppnade eld mot ruinerna. Grapes såg att insurgenten i rasmassorna fortfarande rörde sig. Han beordrade eldupphör, klev in i rasmassorna och tömde halva magasinet i den döende mannens huvud.
Minnen från en förstörd stad
Elva marinkårssoldater sårades och en dödades i Hell House — en tredjedel av Grapes pluton. Den 16 november meddelade den amerikanska militären att de stora striderna i Fallujah var över. Upprensningsoperationer pågick långt in i december.
”Det såg ut som Berlin 1945”
berättade löjtnant John Jacobs, som lett styrkan i huset mittemot Mitchell och hans män, i en intervju. Från baksätet på en Humvee-jeep studerade han staden när han åkte ut ur den för sista gången.
”Det var en märklig känsla,” sade Jacobs, ”att se den sortens förstörelse och — jag vet inte om det låter mörkt eller inte — men att känna en stolthet över att vi hade tagit staden, att vi hade gjort det vi kom dit för att göra”.
Striderna i Fallujah markerade en av de blodigaste och mest kontroversiella kapitlen under Irakkriget. 95 amerikaner stupade, 560 sårades. Uppemot 2 000 insurgenter dödades och över 1 500 togs till fånga. Mellan 500–800 irakiska civila miste livet.
Kommentarer