Krigets civila hjältar i Ukrainas motstånd
- Krigshistoriepodden
- för 6 dagar sedan
- 11 min läsning
Uppdaterat: för 5 dagar sedan
+++Skriven av Vladan Lausevic+++
Vardagen i krigets Ukraina kan se ut på följande sätt. I en källarlokal i Kiev monterar volontärer ihop improviserade drönare. Några kvarter bort utbildar en grupp sjukvårdare sina grannar i första hjälpen. Samtidigt sitter unga programmerare i Charkiv och bryter sig in på ryska myndigheters webbservrar. På landsbygden nära fronten bakar en pensionerad lärare bröd och samlar in varma kläder till soldaterna vid frontlinjen. Denna mobilisering av “vanliga människor” är stor i Ukraina och skapar inspiration hos militära och civila organisationer runt om i Europa. När Ryssland inledde sin andra och mer fullskaliga invasion av Ukraina i februari 2022 var det ukrainska civilförsvaret och övergripande motståndet i samhället mycket mer organiserat och utvecklat jämfört med 2014. Alla från pensionärer och studenter till ingenjörer och sjuksköterskor började göra olika insatser för att försvara landet och bidra med viktiga uppgifter i samband med striderna. Genom att bland annat bygga drönare, agera i cyberrymden, rädda liv, köra lastbilar och bekämpa desinformation har miljoner civila personer och grupper visat sig avgörande för Ukrainas motståndskraft och uthållighet i kriget.
Icke-stridande som krigsviktiga - historiska exempel
Genom historien har militära organisationer ofta varit beroende av människor som själva inte burit vapen eller stridit direkt. Under till exempel det trettioåriga kriget på 1600-talet följde ett stort antal civila med i arméerna, i många fall fler än själva soldaterna. Dom bestod av bland andra marketenterskor, hantverkare, kokerskor, tvätterskor, sjukvårdare, skräddare och andra som såg till att trupperna fick mat, kläder, sjukvård och reparationer av utrustning. När Gustaf II Adolf tågade genom dåvarande Tyskland hade han i praktiken fler icke-stridande än soldater under sitt förfogande.

Ett annat känt exempel är det amerikanska inbördeskriget när tusentals kvinnor organiserades som sjuksköterskor. Att så många män blev mobiliserade, dödade och skadade gjorde det lättare för fler att acceptera att kvinnor kunde agera i krigssjukvården. Först kom kvinnorna främst från överklassen, men snart från bredare delar av samhället. Kunskapen som fanns hos flera medicinskt kunniga kvinnor gjorde att dom bidrog till att förbättra vården, hygienrutiner och omhändertagandet av sårade. Vilket i sin tur minskade dödligheten främst hos nordstaternas soldater.
Under båda världskrigen blev civila personers insatser viktigare än tidigare med tanke på att dessa krig kom att utkämpas av fler nationer som hade förändrats till industriella samhällen. Eftersom miljontals män mobiliserades, skadades och dog fick fler kvinnor jobba i fabrikerna, bland annat med ammunitionstillverkning. Under det första världskriget rekryterades över 140 000 män från Kina till det brittiska och franska Chinese Labour Corps. Arbetarna från Kina byggde skyttegravar, reparerade vägar och järnvägar, lastade ammunition ofta nära fronten och under farliga förhållanden. Under det andra världskriget var till exempel USA:s seger mycket beroende av hemmafrontens industriella insatser. Kvinnor, symboliserade av Rosie the Riveter, och miljontals afroamerikanska arbetare fyllde fabrikerna och tillverkade flygplan, stridsvagnar och ammunition. Trots köns- och rasdiskriminering och sociala fördomar var deras insats avgörande för kriget.
Drönarbyggare och tekniska innovatörer
Utvecklingen i Ukraina visar på många sätt hur civila personer som formellt kategoriseras som icke-stridande är viktiga för den militära verksamheten. En av dom mest omskrivna rollerna som civila har tagit på sig är användningen och tillverkningen av drönare. Många som är modellflygentusiaster och IT-entreprenörer har engagerat sig genom att skaffa eller tillverka drönare åt militären. Redan under dom första månaderna efter invasionen organiserades bland annat stora insamlingar för att köpa in drönare, värmekameror och annan utrustning som behövdes för striderna. Samverkan mellan staten och privata sektorn som genom småföretag och entreprenörer har visat sig vara mycket viktig. Många småföretag kunde antigen startas eller anpassa tidigare verksamhet för att tillverka drönare av olika modeller.
Kända ukrainska initiativ som stiftelsen Come Back Alive och programmet Army of Drones samlade in enorma summor, och privatpersoner bidrog med allt från pengar till egna drönare. Resultatet blev att tusentals drönare, från små kvadrokoptrar för spaning till större beväpnade obemannade flygfarkoster, snabbt sattes in mot ryska trupper. Ukrainska volontärer och ingenjörer började också experimentera med att själva bygga enkla drönare eller modifiera civila modeller för militära ändamål. Flera gräsrotsprojekt uppstod där man 3D-printade delar, konverterade hobbydrönare till att kunna fälla granater eller skapade helt nya billiga ”FPV”-drönare.

Dessa drönare kunde offras som attackerande kamikazedrönare och slå ut många ryska stridsvagnar och andra pansarfordon genom att bland annat fälla ned handgranater genom öppningarna på tornen.
Ukrainas drönarbyggare har visat att ett modernt storskaligt krig kan utspelas med kretskort och joystick i händerna på frivilliga genom motstånd baserat på enskilda medborgares kreativitet och engagemang. Där frivilliga från olika delar av samhället bidrar med sina kunskaper. Alla från tonåringar som snabbt lärt sig att montera och programmera drönare, liksom äldre tekniker och pensionerade ingenjörer som bidrar med erfarenhet av radio- och fjärrstyrning. Personer som agerar i provisoriska verkstäder, källare eller garage för att på det sättet ge sitt bidrag till landets försvar.
Hacktivister på den digitala fronten
Parallellt med slagfältet på marken pågår en digital kamp i cyberrymden. Även här är civila ukrainare i främsta linjen rörande cyberspace. Invasionen 2022 följdes omedelbart av en uppmaning från regeringen till IT-specialister och hackare att ansluta sig till en ”IT-armé”. Tiotusentals volontärer, både inom Ukraina och från vänligt sinnade länder utomlands, organiserade sig via kanaler som Telegram för att utföra cyberattacker mot ryska mål. Ett nätverk av hacktivister gav sig på ryska myndighets- och mediesajter med överbelastningsattacker, bröt sig in i databaser och läckte ut känslig information som kunde skada den ryska krigsmaskinen. Till exempel slog hacktivister ut flera ryska statliga webbplatser under krigets första veckor, och man lyckades även publicera data som exponerade identiteten på ryska soldater och underrättelseofficerare som deltog i invasionen.

Denna “digitala gerillakrigföring” bedrevs i en juridisk och rättslig gråzon eftersom hackare var sällan formellt en del av Ukrainas försvarsmakt, men agerade i praktiken för myndigheterna. Ukrainas IT-volontärer använde sina program och system på ett liknande sätt som radioamatörer och kodknäckare bidrog under tidigare krig fast med dåtidens teknik. Frivilliga IT-experter och andra kunniga kom att samarbeta med staten med syfte att försvara Ukrainas elnät, banksystem och annan samhällsviktig infrastruktur. Det är en insats sedan 2022 som i praktiken blivit ett av historiens första storskaliga mobiliserade cyberförsvar under krig.
Ukrainas privata IT-sektor, som annars anses vara en av landets mest utvecklade branscher, ställde om från fredstida jobb och projekt till krigstida uppdrag. Företag och kodare skapade nya appar för varningsmeddelanden vid flyganfall, säkra kommunikationsplattformar för militären, och verktyg som hjälper medborgarna att rapportera fiendens rörelser via sina smartphones. Det “digitala folkförsvaret” i Ukraina bryter ny mark eftersom i framtiden kan hackerattacker utförda av frivilliga visa sig lika strategiskt betydelsefulla som konventionella stridsinsatser. Något som militära organisationer runt om i världen analyserar och tar till sig.
Medicinsk personal vid frontlinjen och på hemmafronten
Medan soldaterna kämpar vid fronten har en annan grupp icke-stridande, utöver militära sjukvårdare och stridssjukvårdare, blivit livlinan som håller soldaterna vid liv. Det handlar om tusentals frivilliga läkare, sjuksköterskor och sjukvårdare som bidrar med tourniquet, förbandslådor och sprutor. Redan under de första veckorna efter invasionen anmälde sig ett stort antal medicinstudenter, vårdarbetare och andra volontärer till Ukrainas militär. I samband med striderna kunde dessa göra allt från att evakuera sårade från slagfältet till att bistå vid kirurgiska operationer. Många frivilliga sjukvårdare bemannar fortfarande ambulanser trots risker för beskjutning. Medan många pensionerade läkare bidrar frivilligt på bland annat provisoriska fältsjukhus nära frontlinjen.
Många ukrainare har genom sina insatser skapat ett slags “medicinskt hemvärn”. Ett exempel är historien om ett ukrainskt team av bergsklättrare som vid krigsutbrottet fann att deras erfarenhet av första hjälpen i vildmarken kunde komma till nytta. Inom dagar efter invasionen bildade de organisationen ”Tactical Medicine North” med syftet att lära ut taktisk sjukvård till både soldater och civila. Gruppen som bestod av allt från IT-konsulter till klättringsinstruktörer insåg att många ute på fronten saknade grundläggande kunskap i att stoppa blödningar eller behandla splitterskador. Dom tog kontakt med Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) i Sverige som i sin tur bidrog med utbildning för instruktörerna.

Under krigets första år spreds på detta sätt livsviktig kunskap till tusentals frivilliga, territorialförsvarssoldater och befolkningen i städerna liksom på landsbygden. Denna gräsrotsmobilisering på vårdområdet anses i praktiken ha sänkt dödligheten bland skadade och ökat chanserna att fler kunde överleva under och efter striderna. Det berodde bland annat på att många soldater nådde fältsjukhus med stoppade blödningar och kunde bli räddade.
Även på dom civila sjukhusen och klinikerna märktes civila insatserna som till exempel genom olika nätverk av läkare och psykologer. Dessa personer organiserade sig fysiskt och online för att erbjuda gratis vård och kristerapi till krigsdrabbade familjer. Till och med apotekare och veterinärer fann roller där apotekspersonal varsamt delade ut medicinska förnödenheter som civila donerat. Medan veterinärer bidrog med kunskap om sårvård som ibland kunde tillämpas även på människor i brist på läkare.
Logistiska nätverk och försörjningens hjältar
Ingen armé kan strida utan en fungerande försörjningskedja och i Ukraina har civilsamhället i mångt och mycket tagit på sig rollen att vara denna kedja. För att stötta arméns stridande enheter tog civila också initiativ till kreativa logistiklösningar. Redan 2014, under det inledande kriget i öst, hade ukrainska volontärer lärt sig att fylla ut statens brister genom att samla in pengar så att bataljonerna kunde köpa mat, bränsle och uniformer, och genom att inrätta frivilliga stabskontor i städer som Charkiv och Odessa för att samordna hjälpleveranser. Dessa kontor blev tyvärr också måltavlor för proryska grupper som utförde bombdåd mot volontärbaser, vilket visade att civil hjälpverksamhet sågs som ett hot av fienden. Lärdomarna från 2014 togs tillvara 2022. Denna gång skalades insatserna upp nationellt. Plattformar på internet kopplade samman givare och behövande: på ett dygn kunde ett upprop för skyddsvästar i sociala medier resultera i hundratals leveranser.
Under krigets inledande kaotiska och påfrestande veckor skapades hundratals spontana frivilliggrupper för att i praktiken kunna hålla hela landet igång. Lokala företagare, kommunanställda, lastbilschaufförer och andra började samarbeta för att skaffa fram mat, bränsle, kläder och skyddsutrustning dit det behövdes. I städer som Lviv och Dnipro förvandlades kulturhus och skolor till nav för insamling och distribution av förnödenheter. På sociala medier spreds upprop: ”Vi behöver sovsäckar till bataljon X”, ”Vem kan köra mediciner till sjukhuset i Mykolajiv?” och svaren blev ofta olika former av medborgarinitiativ.

Under dom första sex veckorna av invasionen organiserades praktiskt taget nästan all humanitär hjälp inom Ukraina av lokala aktörer som bestod av över 100 inhemska frivilligorganisationer som redan fanns och runt 1 700 nybildade lokala hjälpgrupper. Det växte fram en sorts “underhållshemvärn” och informell hjälpsektor där många slog ihop sina resurser, svarade på rop om hjälp från militära förband och civila myndigheter och utökade verksamheten allteftersom de fick mer att röra sig med.
"Underhållshemvärnet" i Ukraina inkluderar alla från små lokala företag och ideella organisationer till studenter och bönder. Järnvägsanställda håller tågen rullande för att både trupper och civila ska kunna förflyttas i trygghet. Dessa gräsrotsnätverk var dom första att hjälpa till vid krigets början, långt innan de stora internationella organisationerna hunnit agera mer. En internationell utvärdering noterade att många stora globala och regionala hjälporganisationer var sena i starten och koncentrerade till säkrare områden, medan det var dom lokala ukrainska hjälpgrupperna som faktiskt levererade hjälpen på marken i de mest utsatta områdena.
Det var just lokala frivilliga som fyllde sandsäckar för att bygga skyddsrum, som lagade mat i provisoriska fältkök åt soldater, och som ordnade sovplatser åt internflyktingar i skolor och kyrkor. Inklusive farliga uppdrag med att köra långa sträckor genom krigszoner för att leverera allt från mediciner till generatorer. Även ukrainska medborgare utomlands spelade en viktig roll genom bland annat lastbilar fullastade med frivilligt insamlade förnödenheter anlände från polska, tjeckiska och baltiska samarbetspartners. Dessa lokala och utlandsbaserade frivilliga nätverk kunde agera snabbt, flexibelt och utan för mycket byråkrati. Något som visade sig avgörande särskilt under invasionens första kaotiska månader. På det sättet har civilsamhället i Ukraina byggt upp ett robust, decentraliserat försörjningsnätverk som når ut ofta snabbare och effektivare än vad en centralstyrd struktur hade mäktat med.
Informationsarbete och psykologiskt motstånd
Det sägs att krigets första offer är sanningen och kriget i Ukraina är inget undantag rörande propaganda, berättelser och därmed också informationskrigföring. När ryska statliga trollfabriker och propagandakanaler spred desinformation om kriget, svarade ukrainska journalister, aktivister och vanliga nätanvändare med en enastående gräsrotskampanj. Information spreds blixtsnabbt från fronten via sociala medier som genom bilder och vittnesmål på ryska krigsförbrytelser spreds av vanliga ögonvittnen och gjorde det svårare för omvärlden att blunda. Frivilliga faktagranskare och nätaktivister ägnade sina dagar åt att dementera falska rykten och plocka isär den ryska regimens mytologiska propaganda och politiserade narrativ. Myndigheterna upprättade visserligen officiella kanaler, men mycket av informationskriget utkämpades spontant av frivilliga grupper och till exempel enskilda bloggare.
En opinionsundersökning i april 2022 visade att nära en femtedel av Ukrainas befolkning deltog aktivt i ”informationsmotstånd” genom att sprida pålitlig information och bekämpa falsk propaganda för att stärka det nationella försvaret. Det kunde handla om enkla handlingar som att vidarebefordra officiella säkerhetsvarningar i lokala Facebook-grupper. Eller göra mer organiserade insatser som att driva bloggar och YouTube-kanaler på engelska för att vinna internationellt stöd för Ukrainas sak. Frivilliga startade också kreativa kampanjer som i form av informationsplattformar uppmanade ryska medborgare att ifrågasätta Kremls version av kriget. Bland annat genom att sprida instruktioner på ryska om hur soldater kunde kapitulera och som uppmanade ryska mödrar att hämta hem sina söner från fronten.

En annan viktig uppgift blev att upprätthålla moralen och sammanhållningen på hemmaplan trots det fruktansvärda trycket. Här spelade civilbefolkningens informationsarbete en avgörande roll. Kulturarbetare och historiker skrev artiklar om Ukrainas historia och identitet som spreds för att ena folket i motståndet. Psykologer delade råd i radio och TV om hur man hanterar rädsla och stress. Många små initiativ bidrog till att ge befolkningen i stort en känsla av mening, gemenskap och existens genom exempelvis lokala nyhetsbrev av frivilliga i belägrade städer som delade praktisk information om var man kunde hämta vatten och hur man kände igen och kunde desarmera minor, samtidigt som de förmedlade hopp och kamratskap i krigets vardagsliv.
Det civila informationskriget är både offensivt och defensivt beroende på behov, utveckling och anpassning till mer strategiska krav. Offensivt genom att undergräva fiendens narrativ och vilja att slåss, defensivt genom att stärka motståndskraft och moralen hos befolkningen. I dagens Ukraina sker sådana insatser via Twitter, Telegram och TikTok. Genom civilsamhällets informationsarbete har Ukraina i mångt och mycket vunnit “opinionskriget” gentemot Ryssland. Landets kamp har framstått tydlig och rättfärdig i omvärldens ögon, där miljarder runt om i världen anser i stilen att Ryssland som en större aktör har agerat orättvist och brutalt mot Ukraina. Det är tack vare att civila aktivister och andra såg till att bilder och berättelser om krigets brutalitet blev synliga för fler och genom att förmedla budskap om att Ukraina är ett samhälle med medborgare som kämpar emot aggressioner och för en framtid med demokratiska institutioner och värderingar.
Kriget som omformar synen på civila i krig
Nästan hela det ukrainska samhället deltar i insatserna på ett eller annat sätt. Redan under 2014 års konflikt i Donbas fick frivilliga bataljonerna och volontärnätverken erkänt status för att dom ”räddade Ukraina” undan kollaps. År 2022–2025 har en liknande men ännu bredare rörelse skapats och utvecklas där miljontals medborgare bidrar efter sin förmåga. Denna utveckling utmanar äldre föreställningar om civila i krig som passiva offer vid sidan av den riktiga striden. Istället bekräftas tidigare kunskap om att civilbefolkningen kan vara en avgörande strategisk resurs i modern krigföring.
Civilbefolkningen i Ukraina har också fått utstå enormt lidande med tiotusentals som har dödats, miljontals drivits på flykt och otaliga har suttit fängslade eller deporteras. Men nästan varje rysk attack tycks bara ha stärkt ukrainarnas beslutsamhet att hjälpa varandra och fortsätta kämpa. Kvinnor och män, unga som gamla, har axlat ansvar för varandras säkerhet och välfärd. För omvärlden innebär Ukrainas erfarenheter viktiga lärdomar som rörande totalförsvarets principer som diskuteras mer i Europa än innan kriget. Kriget pressar även fler att diskutera och förändra synen på var gränsen går mellan civil och kombattant. Samtidigt väcker det obehagliga frågor som om alla civila hjälper försvaret, kommer då en angripare att betrakta alla civila som legitima mål?

För Ukrainas del har civilsamhällets kämparinsats bidragit till att omforma den globala berättelsen om landet. Från att ha setts som en svag, ineffektiv och korrumperad post-kommunistisk stat och samhälle framstår Ukraina idag som ett enat samhälle med bättre fungerande institutioner. Där många trots krigets fasor och faror ändå har mycket att kämpa för och bidrar med till att utforma en bättre framtid. Eftersom styrkan hos ett samhälle i kris, och viljan som finns hos miljoner individer, är ytterst avgörande i fredstid och framför allt i krigstid.
Kommentarer