Svenska krigsmakten under kalla kriget – en papperstiger?

TRIGGERVARNING: Texten innehåller kritik mot något vi alla har valt att minnas med enbart rosenskimrande glasögon – svenska krigsmakten under kalla kriget.

Det här är en nedkokning av min (Per, tjena) prata från Avsnitt 6: Överskattade förband. Min narcissism tvingar mig att få fler att ta del av den – går inte att kontrollera. Först en brasklapp: det finns en viss risk att jag kommer kliva vissa människor på tårna med den här artikeln – men det är inte meningen. Det är bara det att i och med att försvaret av idag aldrig verkar få tillräckligt med finansiering så finns det många som påstår att "förr minsann, förr var det ordning på torpet!"

De verkar se för sitt inre öga hundratals motiverade brigader som med toppmodern utrustning skulle ha gett ryssen på pälsen. Så var det inte riktigt. Med denna lilla lista tar vi ner den förhärskande bilden av Sveriges försvar under kalla kriget på jorden igen.

Att göra tvärtemot krigstestad erfarenhet

En av de saker som forskare efter kriget pekade på för att förklara Nazitysklands konsekventa skicklighet på slagfältet var dess system med nära sammanflätade freds- och krigstida regementen. De utbildades (kompletta) på samma ställe, tränade tillsammans, och sedan sattes de in växelvis. Detta system hade Sverige också – fram till 1948. Då blev fältregementena infanteribrigader och det sedan 1901 existerande nära sambandet mellan infanteriregementenas freds- och krigsorganisation upplöstes.

Flera olika fredsförband från olika truppslag fick nu i uppgift att utbilda komponenter till samma brigad. Vilket gjorde att samhörigheten (med bygden, och med enheterna inom förbandet) minskade. Det så viktiga unit cohesion gick om intet.

Eldställning med kulspruta 1948. Foto: Krigsarkivet.

Pansarbrigaderna – en papperstiger?

Luftvärn till arméförband har varit en dålig svensk gren generellt, och särskilt när det gäller pansarförbanden. En stor svaghet med organisationen PB 63 var att den saknade modernt luftskydd. Pansarbrigaden, som förutsattes strida i öppen terräng, utrustades med 20 mm lvakan vars verkan mot andra luftmål än mot helikoptrar, måste anses ha varit mycket ringa. Materielen var dessutom i så dåligt skick att förbandet under lång tid var vakantsatt. Någon förbättring av luftskyddet genomfördes inte förrän i mitten av 1980-talet, trots att både Luftvärnsrobot 69 (lvrb), kallad ”Red Eye” och Lvrb 70 tidigare införts vid infanteri- och norrlandsbrigaderna.

Stridsvagn 103 i samverkan med Pansarbandvagn 302. En brigad hade 72 stridsvagnar fördelade på tre pansarbataljoner.

Mobiliseringssystemet – ett underverk av komplexitet

Varje förband, ofta ner till kompanis storlek, hade sitt eget mobiliseringsförråd någonstans i Sverige och förbanden var indelade i olika prioriteringsnivåer, beroende på vilken betydelse de hade. Detta framgick av den tid som förbandet avsågs mobilisera under. Vanligast var ”48- eller 72-timmarsförband”. Som exempel fanns i mitten av 1980-talet fler än 111 separata mobiliseringsförråd i Kronobergs län(!).

Hemvärnssoldat rustar på i ett mobiliseringsförråd någon gång under kalla kriget. Foto: Krigsarkivet.

Hemvärnssoldat rustar på i ett mobiliseringsförråd någon gång under kalla kriget. Foto: Krigsarkivet.

Aldrig tillräckligt med utrustning

Ett paradexempel är Pbv 302. År 1970 började Pbv 301 skrotas för att 1972 helt utgå ur krigsorganisationen, detta trots att Pbv 302 helt enkelt inte räckte till i den utsträckning som behövdes. Detta ledde i sin tur till att man tvangs att utrusta flera pansarskyttekompanier i krigsorganisationen med terränglastbilar istället för med pansarskyddade fordon. Detta märktes dock knappast i fredsutbildningen eller under krigsförbandsövningarna, eftersom man vid dessa tillfällen lånade materiel från andra krigsförband (känns i högsta grad igen från min tid i försvaret). Sådana åtgärder vad gällde organisationsbestämmande materiel tvingades man för övrigt tillgripa inom många typer av förband, varför man utan vidare kan slå fast att arméns krigsorganisation både materiellt och personellt ständigt innehöll ett varierande antal vakanser och luckor. De förrådsställda krigsförbanden såg alltså i verkligheten sällan ut som de gjorde i personaltabeller och materielplaner.

Uppsutten strid med en Pansarbandvagn 302. Nästan 650 kom att levereras, men vagnen visade sig ändå vara en bristvara under stor del av kalla kriget. Foto: Krigsarkivet

Samövning och närvaro

Nja. Av en utredning som gjordes av Värnpliktsverket framgick att två brigadskyttebataljoner och en haubitsbataljon ur en prioriterad brigad hade 20 procent vakanser på grund av beviljade anstånd. Befälsvakanserna var 20 procent. Det säger sig självt att förband med sådana vakanser knappast kan anses vara fullt användbara efter en mobilisering.

Pansarbrigad tillhörande P 10. Stryk en femtedel så får du en rättvis bild av hur många som skulle dyka upp i skarpt läge.

Tre korta...

• Få officerare – yrkesbefäl av alla grader under 1970-talet uppgick till knappt tre procent (!). Under 1960-talet var det cirka 17 man på 1 000 soldater. Då föll allt på PB och KB vilka hade kort utbildningstid och i många fall alldeles för begränsad truppföringsförmåga. (Idag: 9 100 YO på 22 000 anställda.)

• Från 1970-talet framåt satsade man i armén på “större antal mindre tekniskt högstående system” – Köttmur helt enkelt. Detta är precis tvärt emot vad som visat sig fungera i industriell krigföring. Värnpliktiga hade i praktiska hänseenden 6 månaders GU under denna tid.

• Krigsmakten var utpräglad utbildningsorganisation. Detta kunde leda till parodiska brister på här och nu gripbara förband. Så kallade “täcktrupper” under 1960-talet fick låna materiel från krigsförband. Under skarp insats på Almö 1984 fick värnpliktiga från Växjö åka då KA-förbanden (en halv kilometer därifrån) låg fel i utbildningscykeln.

Sådärja, har jag gjort dig bara upprörd? Eller känner du rentav igen dig? När gud vill och vädret tillåter ska jag nysta vidare i krigsmakten under kalla kriget, väldigt fascinerande.