Det blodigaste kriget sedan 1945: Andra Kongokriget

Vet du vilket som var det blodigaste kriget sedan andra världskriget? Andra Kongokriget är svaret. Nedan kommer jag lägga ut texten om denna minst pedagogiska av alla militära konflikter.

Av: Mattis Bergwall

Kan ett krig som kostade upp till 5,4 miljoner människor livet vara bortglömd? Jag tror faktiskt det. Eller ja, jag menar ju nu inte "helt och fullt borglömd"; för då skulle jag ju inte gärna kunna skriva om dem. Men däremot så skulle man nog kunna säga att vissa krig faller i skymundan och inte blir en del av det allmänna medvetandet (jämför bara hur mycket som skrivs om första respektive andra världskriget för ett exempel på vad jag menar).

Andra Kongokriget är ett sådant krig, och det var det åtminstone delvis medan det utkämpades. Detta trots att det avslutades relativt nyligen. Jag minns det själv som någonting som mest malde på i bakgrunden och som kallades ”de fortsatta oroligheterna i Kongo” på radion. Ibland var det någon trött Afrikakorrespondent som rapporterade om någon särskilt grotesk våldshandling i Norra eller Södra Kivu, och sedan föll det bort.

Eländet är inte heller helt slut. Här ses MONUSCO-soldater under M 23-krisen, 13 juli 2012. Från och till så blossar våldet upp igen. Bildkälla: MONUSCO Photos

Detta berodde nog delvis på att Afrika sällan är en kontinent som det rapporteras särskilt mycket om (vi har ju fullt upp med viktigheter i stil med amerikanska skandaler), men någonstans handlar det även tror jag om att andra Kongokriget är en av de mest opedagogiska konflikterna i världshistorien.

Låt mig förklara.

Grunden för konflikten återfinns som alltid i linjalfäktandet och cognacsdrickandet under Berlinkonferensen 1884, men så långt bak i historien orkar vi inte i dag. Vi börjar i stället med Rwandiska revolutionen 1962. Den ledde till att en mängd tutsier slogs ihjäl av hutuer, att hutuerna blev den styrande folkgruppen i Rwanda och att tutsier flydde en masse till grannländerna; bl.a. Uganda, Zambia osv.

Så här långt är alla med.

Berlinkonferensen 1884. Jag tror att de började bli lite trötta när de kom till Nordafrika och Sahel. Titta på en karta om du inte tror mig. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Den tutsiska diasporan i framför allt Uganda ville hem till Rwanda igen och upprättade sålunda en armé – RPF (eller FPR beroende på om vi slänger oss med engelska eller franska och senare RPA) – med vilken man tänkte sig sjösätta detta projekt. RPF hjälpte Yoweri Museveni att avsätta Obote II i Uganda och fick sedan stöd att ifrån Uganda angripa regimen i Rwanda som styrdes av MRND.

Nu kanske vi tappar någon.

MRND tog inte det här alltför väl. Tvärtom faktiskt. När de började förlora i fält, ty RPF är utan tvekan en av de mer effektiva arméerna i Centralafrika, bestämde de sig för att få slut på "Tutsi-problemet". År 1994 (synkat med fotbolls-VM i ett utslag av total cynism) genomförde ungdomsgrenen av MRND, Interahamwe – eller ”de som anfaller tillsammans”, folkmordet i Rwanda. Det hejdades av att RPF invaderade norrifrån, men inte innan ungefär 800 000 män, kvinnor och barn mördats i kallt blod. MRND:s armé, FAR, flydde hals över huvud västerut in i Zaire där Mobutu Sese Seko glatt tog emot dem som flyktingar. FAR vallade därtill med sig ungefär en miljon civila hutuer som allesammans placerades i enorma flyktingläger. Omvärlden missuppfattade situationen en smula och pumpade in bistånd i dessa läger eftersom vi trodde att de som utsatts för snarare än genomfört folkmordet befann sig i östra Zaire.

Enorma förenklingar gjordes ovan.

Rwandiska soldater i väntan på transport. Notera den uniforma uniformeringen och jämför med de kongolesiska kollegorna nedan. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Lägren var ett sannskyldigt elände. FAR och Interahamwe styrde dem med järnhand och gjorde ett halvbra jobb med att fördela det västerländska biståndet till de nödställda. Det ansågs nämligen viktigare att skaffa vapen från Östeuropa inför den tänkta invasionen av Rwanda. Medan man smidde planer för detta gjorde man från och till små anfall in i Rwanda och fortsatte att mörda tutsier. RPF (som just gjort om Rwanda till en förkrossande auktoritär stat och själva mördat något tiotusental presumtiva politiska motståndare) tog inte det här alltför väl. Tvärtom faktiskt. År 1996 invaderade en koalition bestående av Rwanda, Uganda, Burundi, Angola och den av rwandierna bildade gruppen AFDL (som bestod av kongoleser) Zaire påhejade av Zimbabwe och Tanzania. Det här gick inte alls bra för Zaire. Dess diktator hade slutat betala ut löner till sina knektar (med den odödliga motivationen ”ni behöver inga löner, ni har vapen”) och hela Zaire var ett samhälle satt i förfall (jag har för mig att t.ex. inflationen låg på 9 500 % per år). Första Kongokriget (vi kommer snart till det andra) blev sålunda en promenadseger för de allierade och AFDL:s ledare Laurent-Désiré Kabila sattes på tronen i Kinshasa, tänkt som en rwandisk nickedocka.

(Jag tror inte jag glömde eller blandade ihop någonting där …)

Kongolesiska soldater efter andra Kongokriget. Notera den totala bristen på uniform uniformering. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Dock fann sig Kabila inte i sin roll särskilt länge. Hans stat var försatt i ett katastrofalt armod (när Kinshasas riksbank öppnades vid regimskiftet återfanns en 20-francssedel). RPF ägnade sig åt att rensa ut flyktinglägren i östra Zaire (eller Demokratiska republiken Kongo som det nu hette) vilket ledde till att flyktingarna antingen repatrierades till Rwanda eller drevs ut i Kongos djungler där ungefär 200 000 av dem, enligt FN:s lakoniska rapportering, ”försvann”. Detta var en eufemism för att Rwandiska styrkor mördade flyktingarna där de kom över dem och de som inte dödades flydde istället ut i Kongos träsk och djungler där mycket få av dem överlevde. Kongo var i största allmänhet en mycket kaotisk plats med ett flertal trätande beväpnade grupper som ibland slogs mot och ibland med centralmakten. Kabila tyckte dessutom inte alls om att vara Rwandas marionett. Sålunda höll han ett ödesdigert tal i juli 1998 i vilket han tackade Rwanda och Uganda för deras stöd och det kongolesiska folket ”för deras tålamod” med utlänningarna. Därefter bad han sina forna allierade att gå hem.

Rwanda tog inte det här alltför väl. Tvärtom faktiskt. Den 2 augusti gjorde ett flertal milisgrupper (varav en del var stödda av Rwanda) myteri mot Kabila och ungefär samtidigt invaderade Rwanda, Burundi och Uganda Kongo igen. Det här kunde nu blivit ytterligare en promenadseger, men rebellerna och Rwandierna hejdades av att Angola – något oväntat – dök upp på Kabilas sida. Kabila var nämligen behjälplig i Angolas eget krig mot Jonas Savimbis UNITA och sålunda fann president Dos Santos det viktigt att stödja regimen i Kinshasa. Eftersom Angola var i Kongo kände sig Namibia nödtvunget att haka på. Därtill hade Zimbabwe ekonomiska intressen i Kongo vilket gjorde att även Mugabe skickade knektar för att stödja Kabila. Uppe i Nordafrika tyckte överste Gaddafi att det var en s.k. ”skön idé” att delta i den eskalerande konflikten och Tchad (av skäl som vad jag förstått kretsade kring det ädla ”varför inte?” motivet) skickade sina egna hårdföra soldater. Eventuellt var även Sudan med på ett hörn.

Det är här någonstans det börjar bli komplicerat på allvar.

Rwandiska soldater i fält. Rwandas armé (RPA) är disciplinerad, hårdhudad, initiativrik och oerhört brutal. Stridsvärdesmässigt hör den till Centralafrikas främsta. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Ty fronten stelnade ganska raskt. Rwandierna var för få för att slå sig igenom till Kinshasa och på tok för skickliga soldater för att bli utdrivna. I stället uppstod ett ställningskrig mellan de nu tio inblandade staterna. Eller ja, ställningskrig indikerar att det fanns en front – vilket det knappt gjorde och det i sig är ytterligare ett skäl till att andra Kongokriget är en svårbegriplig konflikt. Några egentliga slag förekom inte heller, det närmsta är det som brukar kallas ”the fight for Kisangani” (notera ”fight”, ej ”battle”) mellan Uganda och Rwanda när deras allians bröt ihop efter några år (en fight rwandierna vann ”by pure balls” enligt en kroatisk journalist). I stället var alla statliga aktörer nöjda med att leva av landet (med katastrofala konsekvenser för civilbefolkningen) och plundra Kongo på dess omfattande naturresurser (med fantastiska konsekvenser för de stridandes ekonomier). Detta sistnämnda ledde till att Uganda kom att exportera mer guld per år än vad som fanns i hela Uganda och att Rwanda hade ett särskilt departement för hanteringen av Kongolesiska råvaror. Guld, diamanter, ädelträ och koltan plundrades och såldes till utlandet. Det sistnämnda används i produktionen av elektronik vilket kunde få groteska konsekvenser. Exempelvis ledde lanseringen av Playstation 2 till en uppgång i efterfrågan på koltan och sålunda till en rwandisk offensiv för att erövra koltangruvor samt därmed en uppsjö av våld och lidande.

Ugandiska soldater på FN-uppdrag. Ugandiska krigsmakten är någon form av medelspelare i regionen. Inte lika bra som den rwandiska, inte lika dålig som den kongolesiska och med ordentliga korruptionsproblem. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Men det som gör andra Kongokriget riktigt svårt att greppa är inte de statliga aktörerna utan de icke-statliga dito. Ty bara i östra Kongo fanns det ett tjog större och ett fyrtiotal mindre milis- och gerillagrupper med grumliga mål, men desto mer rättframma medel. En del av dem började som självförsvarsgrupper, såsom de skissartade ”Mai-mai”-rebellerna, som sedan blev så våldsamma och oförutsägbara att de raskt förvandlades till ytterligare en samling banditer. Andra som RCD var rwandiska proxykrigare och ytterligare andra, såsom slöddret i LRA, var glada fribrytare som såg Kongo som ett bra sätta att bekämpa sina egna fiender (i LRA:s fall var detta framförallt Uganda). Grupperna hade dock en tendens att splittra upp sig i allt mindre enheter. Så kom exempelvis RCD att splittras upp i RCD-A, RCD-C, RCD-G, RCD-O, RCD-K/ML och RCD-N vilket givetvis bidrog till att omvärlden förvirrades, förfasades och ignorerade.

Kriget malde på 1998–2003 och i östra Kongo fortsätter det delvis än i dag. Under de åren hann Kabila mördas, hans son efterträda honom, våld av en obscenitet som inte setts denna sidan ostfront utövas mot civila och ungefär 4,6–5,4 miljoner människor dödas (ungefär 10 % dödades av våld, resten av svält och sjukdomar). Det hela slutade med fredsfördraget i Sun City. Någon klar segrare fanns inte. Rwandierna drog sig tillbaka efter några sista plundringståg och de andra staterna hade redan gjort detsamma. De icke-statliga aktörerna avväpnades, förintades eller blev kvar och fortsatte kämpa – ofta med allt mer oklara mål.

Zimbabwiska spaningssoldater under övning. Zimbabwe har faktiskt egna SAS-förband som är ett slags arv från den rhodesiska tiden. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Kriget har ibland kallats ”Afrikas världskrig”. En mer rimlig liknelse framstår som ”Afrikas trettioåriga krig” om man ser till de plundrande soldathopparna, mängderna med döda civila, de relativt få döda soldaterna och den allmänna villervallan. Dock var det inte helt resultatlöst. Ty det exceptionella med kriget (utöver att det var det blodigaste kriget i världen sedan 1945) var att det är en av de första stora afrikanska konflikter som började på grund av afrikanska angelägenheter och slutade på grund av afrikansk politik. Under kalla kriget tenderade konflikter i Afrika att börja och sluta när super- eller kolonialmakter kände för det. Så icke Kongokrigen. Om detta är av godo eller ondo är fortsatt oklart, men klart är att någonting faktiskt förändrades i Afrikas relation till omvärlden.

Så varför är det i dag så sällan omskrivet? Delvis handlar det säkerligen om distans; vi i Sverige tenderar som sagt att intressera oss mer för Kim Kardashian än för kontinenten Afrika. Främst tror jag dock att det handlar om komplexitet. Ty jag tror det är så att om vi ska komma ihåg en historisk händelse, och kanske särskilt ett krig, vill vi att det ska vara lättbegripligt, tydligt och helst svart-vit. Andra Kongokriget är inget av detta. Det är en förvirrande häxkittel av våld och förkortningar

.

Detta gör det till en av de minst pedagogiska konflikterna i världshistorien.

Och när vi inte förstår, då glömmer vi.

/Mattis Bergwall