Befria Leningrad 1942 – Meretskov versus Manstein

+++++

Fråga inte hur, men vi har lyckats övertyga Anders Frankson – en man vars namn återfinns i alla litteraturlistor i seriösa böcker om östfronten – att skriva ett blogginlägg åt oss. Vi bad honom skriva om någonting smalt, och det blev det.

+++++

Av Anders Frankson

Den 27 augusti 1942 öppnar Volchovfrontens artilleri eld och skyttesoldater från sovjetiska 8. armén stormar fram. Första delmålet är Sinjavinohöjderna, cirka 6,5 km bort. Närmaste vägen till floden Neva är så kort som 16 km. Området man anfaller i ligger strax norr om Mga-Volchov järnvägen och har tät skog med inslag av myrmark, ett vattensjukt område där Sinjavinohöjderna är ett dominerade avsnitt.

Varför stred man här och varför var det viktigt att nå fram till Neva? Staden Sinjavino erövras den 7 september 1941 av tyska 20. motoriserade divisionen och Shlisselberg faller slutligen den 8 september. Miljonstaden Leningrad har inte längre några landväga förbindelser med övriga Sovjetunionen. Innanför inringningen finns Leningradfronten med fem arméer. Även den Baltiska flottan är en del av de inringade styrkorna. Försvarslinjen för de inringade sovjetiska styrkorna löpte till Neva och lyckades Volchovfronten nå dit skulle inringningen av Leningrad vara bruten. Och anfallet i augusti 1942 var inte heller första gången man försökte. Tidigare anfall hade dock inte slutat speciellt lyckosamt, snarare hade de slutat i fiasko.

Typisk bild från området som striderna ägde rum. Det fanns tät skog med inslag av myrmark. Ett vattensjukt område. På bilden en sovjetisk 7,6 cm fältkanon under förflyttning. Foto: Wikipedia Commons

Åtta skyttedivisioner anfaller

Det sovjetiska anfallet hade egentligen startat den 19 augusti från Leningradsidan, där de erövrade mindre brohuvuden över Neva i syfte att vara redo när Volchovfrontens soldater anlände. Tyskarna hade inte reagerat speciellt mycket på dessa strider utan de sågs som en del av strider som uppkom på grund av den tyska belägringen. Den sovjetiska frontbefälhavaren, general Kirill Meretskov, har i den första anfallsvågen 8. armén under generalmajor Filipp Starikov och redo bakom den står 4.gardesskyttekåren under generalmajor Nikolaj Gagen och den ny uppsatta 2. stötarmén som generallöjtnant Nikolaj Klykov för befälet över. Starikov förfogar över åtta skyttedivisioner och mot sig har han tyska 227. infanteridivisionen. Strax söder om Mga–Volchov järnvägen finns tyska 223. infanteridivisionen och som reserv i närheten av Mga finns 12. pansardivisionen.

Starikov bröt inledningsvis igenom de tyska försvarsställningarna och hans trupper ryckte fram framgångsrikt. Snart uppstod dock ammunitionsbrist till kulsprutepistolerna, det var första gången Volchovfrontens förband var välutrustade med sådana. Trots förmaningar från fronthögkvarteret att vara sparsamma med ammunition avfyrade många soldater hela magasin utan betänkligheter. Med välutrustade avsågs för övrigt ca 250 till 300 kulsprutepistoler per skytteregemente jämfört med tidigare då de hade haft ca 50 till 100 per regemente.

Här kan vi se hur Röda armén försöker nå fram till Neva. Mansteins motoffensiv i ett senare skede syftar till att knipsa av den stora utbuktningen. Illustration: Samuel Svärd

Tigerstridsvagnar till fronten

Fätmarskalk Georg von Küchler, befälhavare för tyska Armégrupp Nord, genomförde snabbt motåtgärder. De första Tigerstridsvagnarna som hade skickats till östfronten fanns i Pskov och beordrades att fortsätta med järnvägen till Mga för att där lasta ut. På morgonen den 29 augusti lastades fyra Tigerstridsvagnar från 1.kompaniet i 502. tunga pansarbataljonen av i Mga, där både stad och järnvägsområdet snart kom under sovjetisk artillerield. Omedelbart förflyttade sig Tigerförbandet till ett skogsområde norr om Mga för att förbereda sig för aktion. Bataljonschefen Richard Märker, hade fyra Tigrar för sitt anfall. Krigsförvaltningsråd Uebel och Ingenjör Franke följde med i anfallet i VW-Kuebelwagen (en tysk motsvarighet till den amerikanska jeepen) som pansarssoldaten Matten fick köra. Snart fick man stridskontakt och den fientliga artillerielden blev mer intensiv. Uebel och Franke kom i sin jeep under skytteeld och sköt tillbaka med sina pistoler samtidigt som Matten försökte undkomma granatelden. Matten körde fordonet till en lugnare plats där Uebel och Franke såg en Tigerstridsvagn som stod stilla i terrängen. De bestämde sig för att åka dit och undersöka vad som stod på.

Uebel frågade:

- Vad är det som händer? Varför åker ni inte vidare?

Föraren ropade:

- Det går inte. Växellådan har gått sönder.

Ingenjör Franke beslutade att man skulle lämna vagnen för att bärga den under natten. Strax efter dök en ordonnans upp och meddelade att längre för att undersöka den. Efter att de hade tagit sig tillbaka kom major Märker i sin Tiger och meddelande att en tredje Tiger hade gått sönder, styrningen var ur funktion. Under natten lyckade man bärga alla tre Tigrar med hjälp av tre 18-tons dragfordon per vagn medan infanteri säkrade terrängen. I verkstadskompaniet plockades alla defekta delar bort och flögs med Junkers Ju 52 till Henschel-fabriken i Tyskland för reklamation. Arbetet med att reparera Tigrarna satte igång för fullt.

Ett mycket omtalat vapen, den tyska tunga stridsvagnen Tiger. Här på stationen i Mga där tyska soldater svärmar runt vagnen för att ta en närmare titt på 57-ton tunga vagnen med sin långa 8,8 cm kanon. Tidigare hade Tyskland inte haft en vagn som vägde mer än 25 ton. Foto: Waralbum.ru

Gardeskåren in i stålstormen

Efter tre dagars offensiv hade sovjetiska 8. armén fått till stånd ett genombrott som var 5 kilometer brett och man hade nått 7 kilometer på djupet. Men för varje dag minskade arméns anfallskraft så den 31 augusti beordrar Meretskov att 4. gardesskyttekåren med två skyttedivisioner och 4 skyttebrigader ska sättas in. Tyskarna har på sin sida redan satt in 170. infanteridivisionen och 28. jaegerdivisionen. Båda dessa divisioner kommer från tyska 11. armén under fältmarskalk Erich von Manstein. Denna armé har slagits på Krim vid Svarta havet och erövrat Sevastopol. Slaget om Sevastopol hade slutat den 4 juli och var en stor tysk seger. Efter det var tanken att armén skulle avancera in i Kaukasus via Kertsch. Arméns befälhavare Manstein återvänder till Krim efter en kortare ledighet i Rumänien den 12 augusti och finner nya order för sina styrkor att hans armé inte längre ska avancera över Kertsch utan ska sättas in vid Leningrad. Dessutom fick han inte behålla sin armé intakt, två kårer (XXX. och LIV.) och fyra divisioner (24., 132., 170. infanteri och 28. jaeger) följer med norrut. En av hans gamla divisioner, 22. infanteri, kom att skickas till Kreta för att åter utbilda sig till Luftlandsättningsdivision.

Manstein anländer

Den 27 augusti kommer 11. arméns högkvarter fram till fronten vid Leningrad i enlighet med planeringen för en tysk anfallsoperation, operation Nordlicht, mot Leningrad. Det är tänkt att Manstein ska ha tolv divisioner under sitt befäl, däribland den spanska blå, men endast drygt nio är tillgängliga. Men den sovjetiska anfallsoperationen vid Sinjavino tvingar armégrupp Nord att sätta in divisioner från 11. armén i strid där istället för att förbereda för anfallet mot Leningrad.

De två divisionerna som har satts in för att stoppa det sovjetiska anfallet visar sig vara otillräckligt varför 24. infanteri-, 121. infanteri- och 5. bergsdivisionen också förstärker för att hejda den sovjetiska offensiven. Till och med 3. bergsdivisionen som var på väg från Norge till Finland per båt fick en direkt order från Hitler som var uppretad över situationen vid Sinjavino. Divisionen fick istället lasta av i Tallinn för att sättas in vid Leningrad och hindra det sovjetiska anfallet vid Sinjavino. Generalöverste Georg Lindemann, befälhavare över tyska 18.armén, ansåg att den sovjetiska operationen hade nått sitt klimax och att man hade fångat upp anfallet. Men Meretskov hade som sagt inte givit upp.

Hitler blir mer och mer irriterad över den sovjetiska operationen vid Sinjavino där det sovjetiska anfallet fortsätter; dock utan att komma framåt. Hittills hade fyra divisioner (5. bergs, 28. jaeger, 170. infanteri och 24. infanteri) som var tänkta för operation Nordlicht blivit insatta där. Hitler ringer till Manstein den 4 september och beordrar honom att ta befälet och offensivt återställa situationen.

Redan 1925 beslutade Sovjetunionen att utveckla en kulsprutepistol för lägre befäl inom Röda armén. Men motstånd mot kulsprutepistol fanns på hög nivå inom Röda armén. Bland Stalins närmaste fanns de som starkt ogillande k-pisten och i stället ansåg att det var ett polisvapen och inget för Röda armén. Men finska vinterkriget och den finska kulsprutepistol KP-31 ändrade på detta. På bilden PPSj-41 med 71-skottsmagasin, ett mycket populärt vapen. Foto: Wikipedia Commons

2. stötarmén sätts in

Meretskov hade inte räknat med tyska 11.armén under sin planering för sitt anfall. Så insikten om att Manstein och hans divisioner just hade anlänt när Meretskov satte igång sitt anfall var milt sagt ett problem, men trots det gav han inte upp. Meretskov sätter in sin tredje echelon i anfallet, 2. stötarmén, den 5 september i ett försök att få upp momentum i anfallet, men tyska XXVI. kåren håller sina positioner under den 9 och 10 september trots ihärdiga anfallsförsök från 2. stötarmén. Meretskov skriver i sina memoarer att den nya 2. stötarmén inte alls hade den anfallskraft som namnet pådyvlade. Den förra 2. stötarmén gick under i ett tidigare fiaskoartat anfall, den blev inringad och ytterst få lyckades ta sig ut. Varför hade inte den nya 2. stötarmén anfallskraft att bryta en tysk kårs försvar? Jo, det var egentligen inte en amé då den endast hade två divisioner och tre skyttebrigader; i stort sett en styrka av samma storlek som 4. gardesskyttekåren.

Manstein ser sin chans att genomföra en motoffensiv vid basen av genombrottet då Meretskovs trupper fortsatte att anfalla västerut. Manstein bestämmer sig för att anfalla med tre divisioner (24. infanteri, 170. infanteri och 12. pansar) från söder för att försöka skära av de sovjetiska förbanden och skapa en inringning. Den 10 september sätts anfallet igång men anfallet blir liggande och kommer inte framåt på grund av intensiv fientlig artillerield. Manstein ställer in anfallet. Rekognosering tar vid för att mer exakt lokalisera det sovjetiska artilleriet i syfte att bekämpa det med störtbombare och artilleriet inför nästa anfall.

Den sovjetiska frontbefälhavaren general Kirill Meretskov (här mitt i bilden) var en erfaren och rutinerad sovjetiska befälhavare. Han hade tidigare fört befäl över sovjetiska 4. armén med framgång under strider i Leningradområdet. Foto: Wikipedia Commons

Tiger åter till fronten

Manstein organiserar ett nytt anfall. XXVI. kåren med 121. infanteridivisionen anfaller från norr mot byn Gaitolovo medan XXX. kåren med tre divisioner, 24. infanteri, 132. infanteri och 170. infanteri anfaller från söder. Sedan den 15 september är de fyra Tigerstridsvagnarna återigen redo för strid. De ska understödja 170. infanteridivisionen i deras anfall. Dessutom deltar några Panzer III-stridsvagnar. Vid denna tidpunkt hade nämligen de tunga stridsvagnsbataljoner även medeltunga stridsvagnar avsedda för bl.a. recognosering och infanteribekämpning. Anfallsstart planeras till den 18 september men försenades tre dagar på grund av dåligt väder för flyget. Men när väl vädret hade klarnat sattes artilleri och Stukas in för att bana väg för infanteriet.

Röda Armén kämpade frenetiskt för att hålla Gaitolovo och vägen öppen till sina framskjutna enheter. Vad som hände med den gamla 2. stötarmén tidigare under året fanns i färskt minne. Men det hjälpte inte, de tyska infanteristerna kunde med hjälp av flyg- och artilleriunderstöd fortsätta att avancera. 121. infanteridivisionen som anfaller från norr når fram till byn Gaitolovo den 24 september och dagen därpå kommer den södra anfallsvingen från 24. infanteridivisionen fram. Återigen har delar av 2. stötarmén blivit inringad.

Hur gick det för Tigerstridsvagnarna? Inget vidare. Tre körde fast i den dåliga terrängen medan den fjärde slogs ut av sovjetiska pansarvärnskanoner under den 22 september. Tre vagnar kunde bärgas men den fjärde gick inte. Flera försök gjordes under fientlig eld, men man misslyckades och man ville spränga vagnen. Men detta var inte så enkelt då man behövde tillstånd från arméns överkommando (OKH) och Hitler vägrade ge sitt tillstånd. Han hade åsikten att Röda Armén varken skulle få tag i själva vagnen eller vrakdelar, utan den skulle bärgas. Men detta gick helt enkelt inte under rådande förhållanden. Det skulle dröja ända till den 25 november innan ärendet slutligen avgjordes, vagnen sprängdes och det blev den första Tigern som totalförstördes på slagfältet.

Fältmarskalk Erich von Manstein i konferens med Adolf Hilter. Bilden är från hösten 1943. Men kan illustrera ju högre upp en tysk officer kom ju mer tvingades han att få sina beslut godkända av Adolf Hitler, som faktiskt var både tyska krigsmaktens överbefälhavare såväl som chef för armén. Foto:Wikipedia Commons

Slutresultatet blev tunga förluster

Tyskarnas upprensningsaktioner sätts igång mot de inringade sovjetiska förbanden och eftersom att området var väldigt otillgängligt med tät skog valde man att inleda med systematiskt artilleribekämpning av hela området. Till slut hade tyskarna tagit drygt 12 000 krigsfångar. Röda arméns initiala styrka var 190 000 man och operation Sinjavino från 19 augusti till 10 oktober 1942 kostade Röda Armén drygt 113 000 man i förluster, men den försenade den tyska operation Nordlicht. Nu var det oktober och den tyska operationen hade ännu inte startat samtidigt som mer tid behövdes för återhämtning och reorganisering av förband innan operationen kunde inledas. Minst tre veckor skulle krävas för detta, var bedömningen. Tyskarna hade förlorat nästan 40 000 man i de hårda striderna.

Tittar vi på divisionerna som var involverade under dessa 52 dagar så ser vi att vissa sovjetiska skyttedivisioner tog över 6 000 förluster under striderna. De hade haft drygt 9 000 man i rullorna när slaget inleddes. Röda armén hade även flera skyttebrigader insatta som också tog stora förluster, en hade en initial styrka på drygt 5 000 man drabbades av över 3 000 förluster. Andra brigader hade tog lägre förluster – drygt 2 000 man – men detta berodde att de var mindre till sin organisatoriska numerär; 3 500 man. Tyska divisioner såsom 28. Jaegerdivision, 170. infanteridivision och 5. bergsdivisionen led även de stora förluster, men inte i nivå med de sovjetiska.

Även förlusterna av sovjetiska kulsprutepistoler var höga, ca 13 000 stycken, alltså tillräckligt för att utrusta ca 13 skyttedivisioner vid denna tid. Volchovfronten hade satt in 13 skyttedivisioner och 8 skyttebrigader, så fick du en kulsprutepistol så hamnade du tydligen med säkerhet längst främst.

Höstregnen förvandlade området och alla förflyttningar tog längre tid. Det blev allt svårare att genomföra anfallsoperationer. Foto: Krigsarkivet

Manstein umgås med Gero

Eftersom Manstein var uppe i norr tog han sig tid att träffa sin äldsta son, Gero. Han var löjtnant i 51. pansargrenadjärregimentet som tillhörde 18. pansargrenadjärdivisionen i 16. armén, som var grupperad strax söder om 18. armén och 16. armén tillhörde också Armégrupp Nord. Gero var på ett kort besök hos staben i 11. armén under motoffensiven vid Sinjavino. Sedan när Manstein besökte sin vän generalöverste Ernst Busch, befälhavare över 16. armén, den 18 oktober hade denne sett till att Gero var där.

Den 26 oktober flyger Manstein till Hitler för att besöka honom i hans högkvarter i Vinnitsa. Hitler ska tilldela Manstein dennes marskalksstav som han har vunnit för sin seger på Krim. Hitler meddelar Manstein att han har beslutat att 11. armén ska sättas in vid Vitebsk hos armégrupp Mitt istället för att genomföra operation Nordlicht, som skjuts på framtiden. Det förväntas en stor sovjetisk operation just i området kring Vitebsk.

Manstein åker tillbaka till Leningrad-området för att förbereda för omgrupperingen. På morgonen den 30 oktober kommer hans stabschef Friedrich Schulz in och ger beskedet att Gero, Mansteins son, under föregående natt dödats i ett sovjetiskt luftangrepp. Manstein åker under några dagar efter beskedet hem till sin fru. När han återvänder till fronten har hans armé grupperat om till Vitebsk. Den 20 november kommer beskedet att 11.armén ska bli den nya armégruppen Don som ska sättas in vid Stalingrad där kris med stora bokstäver har uppstått. Men det är annan historia.