• Per Wallin

De italienska "brandenburgarna"

+++++


Vår italieninbitne vän, reenactor och allmänt driftige skribent Magnus Glenning tycker det talas alldeles för om Italienska elitförband (ja, jag tar det fula ordet i mun – bara denna gång) under vk2. Vi kan bara hålla med såklart.


+++++


Av Magnus Glenning


Benito Mussolini hade suttit fängslad i en dryg månad när den nya italienska regeringen tillkännagav vapenstilleståndet med de allierade den åttonde september 1943. Kaoset blev totalt när de italienska soldaterna plötsligt stod utan order.


Medaljceremoni i Rom 1942. Vad gjorde dessa legionärer den 8 september 1943?


Några av dessa var legionärer tillhörande en så kallad "M-bataljon" posterad i Toulon på franska rivieran och de bestämde sig för att fortsätta kriget på tysk sida redan dagen därpå. Varför?


Med diktatorn och döden på kragen

Tillåt mig först att backa bandet och berätta historien om M-bataljonerna och deras legionärer – Italiens svar på Waffen SS primära förband, likt till exempel Leibstandarte SS Adolf Hitler. Vid vapenstilleståndet uppgick de till över tjugo stycken välutrustade bataljoner och de var autonoma formationer inom den italienska fascistmilisen. Åren 1941–1943 kom de att sättas in som ett slags brandkår vid de mest kritiska frontavsnitten – mycket likt sin tyska förlaga.


Överst: En legionär beväpnad med eldkastare "röjer upp" runt ett par utslagna sovjetiska stridsvagnar. Nederst: en sergeant ur en M-bataljon poserar vid en utslagen T-34.


Il Duces svarta garde

M-bataljonerna bestod av de bästa (eller värsta, beroende på synsätt) soldaterna inom de italienska markstridskrafterna. Samtliga var frivilliga och handplockade från de italienska armé- och milisförbanden. Vid sidan av minst ett halvårs fronttjänst var en brinnande tro på fascismen och Mussolini ett krav. Detta återspeglades på soldaternas uniform vars krage pryddes av ett spöknippe (fascismens symbol) och ett stiliserat rött M som inte bara stod för diktatorn utan var en direkt kopia av dennes handstil.


Tärda legionärer i främsta linjen på vårvintern 1943.


Som av en "lycklig" slump sammanföll det dessutom med den första bokstaven av det italienska ordet för döden: morte. För att förstärka denna dödskult antog man även uniformsdetaljer som första världskrigets dödsföraktande arditi hade burit – en svart fez och en trettio centimeter lång stridsdolk.


Ja, du förstår, likt sina motsvarigheter i Waffen SS var detta råbarkade politiska soldater som var villiga att gå i döden för sin övertygelse, vilket skulle att komma få förödande konsekvenser för både dem själva och deras motståndare. Det var alltså inte tal om några mandolinspelande värnpliktiga som ville att kriget skulle ta slut – M-bataljonerna levde för det. En textrad ur deras marsch lyder till och med "Per la morte" – för döden.


Östfrontens verklighet. Ett enkelt träkors pryder graven för denne kapten – centurione Angelo Oriani. Lägg även märke till att sjukvårdaren är beväpnad med både karbin och stridsdolk.


Oitalienska gåssteg

Soldaterna i en M-bataljon kallades legionärer och befälens grader var till och med romerska: en kapten var en centurion, och så vidare. Efter att ha valts ut skickades potentiella legionärer till ett träningsläger som trots legionärernas tidigare fronterfarenhet kom att vara en mycket hård upplevelse för dem. Den potentielle legionären fick dessutom här bekanta sig med typer av vapen som en italiensk värnpliktig bara kunde drömma om – till exempel moderna kulsprutepistoler, eldsprutor och effektivt (!) pansarvärn. Även utbildningen i sig var ljusår från den som den reguljära italienska armén tillämpade.


Efter avslutad utbildning bär det raka vägen till östfronten. Texten på skylten vid ingången till kasernen betyder, grovt översatt "Vi ska segra".


Som kronan på verket lärde sig legionärerna dessutom att marschera på tyskt vis – något italienska veteraner från första världskriget skakade på huvudet åt när M-bataljonerna marscherade ned för den lokala piazzan. "Så oitalienskt", kunde man höra gubbar mumla i folkvimlet som kantade trottoarerna.


Efter färdig utbildning skickades sedan legionärerna till den front där de behövdes och fram till vapenstilleståndet den 8 september 1943 kom de att strida med framgång på samtliga fronter som den italienska armén befann sig på.


Pansar i rött

Även tyskarna insåg M-bataljonernas stridsvärde och potential och under våren 1943 kom man överens med Mussolini att släppa på ett antal stridsvagnar och artilleripjäser för att utbilda den första M-pansardivisionen utanför Rom. Flera av de bästa M-bataljonerna som kallats hem från östfronten slogs samman för att bilda en ny italiensk pansardivision och man övade med bland annat Panzer IV och StuG III – samtliga givetvis prydda med ett rött M på sidorna. Några av de andra M-bataljonerna posterades i stället på den franska rivierian där de bildade det första M-amfibieförbandet, som var tänkt att delta i den framtida invasionen av det av fascisterna så åtråvärda och strategiskt viktiga Malta.


Legionärer övar med en tysk stridsvagn på sommaren 1943. Detta var någonting annat än de Fiat-vagnar med bultat pansar som de var vana vid!


Ett republikanskt garde?

Vapenstilleståndet grusade dock alla planer för en invasion av Malta och tyskarna tog rätt och slätt tillbaka sina vagnar. Den så lovande pansardivisionen upplöstes och soldaterna skickades hem. På den franska rivieran nåddes amfibieförbandet av nyheten om vapenstilleståndet samt att de omgående skulle avlägsna sina röda M från kragen och i stället ersatta dessa med den reguljära arméns kungliga stjärna.


I stället tvärvände de och dagen därpå – den 9 september 1943, erbjöd de i stället tyskarna sina tjänster samt döpte om sitt förband till "IX Settembre" vilket på italienska betyder just den 9 september. Legionärerna stormade dessutom förbandets förråd, där de beslagtog metervis med medaljband för tioårstjänst i fascistmilisen. Varför? Jo, detta band kom att utgöra basen för legionärernas nya förbandtecken – med "IX Settembre" broderat under det översta knapphålet. Och sina röda M, de behöll de på kragen.


Förbandstecknen i fråga. Texten på bandet broderades för hand, antagligen av legionärerna själva – eller kanske av de händigaste av dem.


Tänkvärt är dock att det skulle dröja till den 12 september innan Mussolini fritogs och en ytterligare vecka innan diktatorns nya "republikanska" marionettregim i norra Italien utropades. IX Settembre kom således att bli det allra första italienska förbandet som fortsätte kriget på tysk sida och Mussolini själv kom senare att kalla förbandet för "den republikanska arméns fader" – trots att hans nya republik knappt ens var påtänkt när förbandet i fråga grundades. Med det sagt kom en ny fascistmilis med nya M-bataljoner i spetsen att sättas upp i republikansk regi och Mussolinis livvakt, som tillsammans med SS-vakter höll ett vakande öga över både diktator och residens vid Gardasjön, var en M-bataljon – som omvandlats till livgarde.


Dessa två pressbilder på legionärer ur IX Settembre är hämtade ur tyska propagandamagasinet Signal. Notera hjälmdoket på översta bilden – "vi ska segra".


Utan skrupler med örnen på bröstet

För återigen slå några slag på den ironiska trumman var dock IX Settembre inte ens en del av den nya republikanska armén. Förbandets soldater må ha svurit sin ed till Mussolini och de må ha stridit i italienska uniformer, men beväpningen var till största del tysk och de stod under tyskt befäl. Tyskarna som insåg förbandets flexibilitet tillät dock IX Settembre att operera relativt fritt inom norra och mellersta Italien och för att underlätta detta ställdes de officiellt under Brandenburger-divisionens befäl som var ett slags paraplydivision fylld av förband som opererade inom en "oreguljär sfär".


För att på något sätt styrka detta tilläts legionärerna att sy dit den tyska riksörnen på högra sidan av bröstet – likt sina kollegor i Wehrmacht. Tyska medaljer delades också ut till legionärerna – och de delades ut, vilket vi ska se senare då de skickas till Ostpreussen i slutet av 1944.


En ung legionär som nyligen förlänats tyska järnkorset av andra klass, vars band kan ses i knapphålet. Under detta ses IX Settembres förbandstecken, komplett med den tyska riksörnen på höger bröst.


Skuggan av svarta skjortor

I början av 1944 var inbördeskriget i Italien ett blodigt faktum och medan majoriteten av de reguljära republikanska förbanden drog sig för att strida mot andra italienare och mer eller mindre krävde fronttjänst mot de allierade så drog sig inte den nya republikanska milisen, eller legionärerna ur IX Settembre, att möta vad som i deras ögon var "folkförrädare". Enligt dem var hämndens timme slagen och de skulle befria Italien från dem som "huggit Mussolini i ryggen och deras kommunistiska banditer till allierade".


Två unga legionärer rengör en tysk kulspruta av modell MG42.


Carlo Mazzantini, övertygad fascist och 17-årig frivillig legionär beskriver synen de mötte när de (i deras ögon) marscherade in som befriare i en italiensk by som partisanerna tidigare befäst:

När vi sjungande marscherade in i staden stängde folk snabbt sina fönsterluckor omkring sig. Knappt ett år tidigare skulle samma människor säkerligen ha hälsat med högerarmen uppsträckt och jublat åt oss – nu försvann de undan och det var som att vi utgjorde och personifierade deras dåliga samvete.

Barska legionärer uppsuttna i en lastbil susar igenom en italiensk by. "M är tillbaka" tillkännager graffitin på väggen. Den här gången stod inga mumlande gubbar längs med trottoaren och inga jublande folkmassor för den delen heller.


Befriare eller erövrare?

Sagt och gjort så kom IX Settembreunder större delen av 1944 att vara inbegripet i hårda strider mot de italienska partisanerna, många av dem även de veteraner från östfronten. Med sin erfarenhet från de "riktiga" fronterna och med en gedigen utbildning i bagaget samt en farlig politisk motivering kom IX Settembre att bli en kraft att räkna med i det partisankrig som rasade. Legionärerna uppvisade gång på gång en oerhörd skicklighet i strid men på grund av sin hämndlystnad och sin politiska övertygelse led de ofta onödiga förluster samt begick krigsbrott mot både tillfångatagna partisaner och oskyldiga civila. Med det sagt kunde legionärerna knappast förvänta sig någon nåd om de föll i partisanernas händer.


Flera av dem föll också offer för sin egen naivitet, eftersom många av dem verkligen trodde hårt på att de befriade Italien från "folkförrädarna". I stället möttes de i bästa fall av stängda fönsterluckor och i värsta fall av pipan från ett av partisanernas gevär.


Bandet i knapphålet över förbandstecknet vittnar om att denne legionär är en veteran från striderna i Sovjetunionen vintern 1941. I november 1944 skulle han tillbaka.


Ostpreussen tur och retur

Legionärer ur IX Settembre utförde även en del polisiära uppgifter bakom linjerna vid Anzio 1944 och när de allierade ryckte fram hamnade vissa förband i strid med legionärerna. IX Settembre slog även tillbaka en lokal brittisk kommandoräd – och tillfångatog överlevarna. Värt att nämna är att dessa fångar fick en långt mer human behandling än vad legionärernas italienska fiender, verkliga eller misstänkta, någonsin fick.


Mussolini besöker sina legionärer ur IX Settembre under en regnig dag i juli 1944.


Efter en turbulent och blodig vår i ett Italien som bevisligen inte såg legionärerna som några befriare beslutades det i slutet av november 1944 att hela bataljonen som nu bestod av drygt 300 man skulle följa med Brandenburg-divisionen till Ostpreussen. I och med detta beslut skulle IX Settembre komma att bli det enda italienska förband på östfronten sedan den italienska 8. arméns tillbakadragande i 1943. Om striderna i Italien hade varit hårda var de ingenting mot vad som väntade dem på en östfront som nu nått Tysklands tröskel – vilket förbandets östfrontsveteraner var smärtsamt medvetna om medan godsvagnarna ännu en gång rullade in på perrongen.


Legionärer, varav nåra pressar fram ett leende, på väg mot Ostpreussen i november 1944.


Pansarjägare till fronten

Eftersom det sovjetiska trycket på tyskarnas front i Ostpreussen var hårt så kom legionärerna i princip att rulla fram med tågen direkt till fronten. De fick visserligen en välbehövlig lektion i det nya tyska engångsvapnet Panzerfaust, men sedan var det raka vägen till främsta linjen.


Under de hårda striderna kom legionärerna att göra sig kända som skickliga pansarjägare och de utmärkte sig särskilt under det hårdnackade försvaret av Angerburg (i dag Węgorzewo). Men även i Ostpreussen gjorde sig legionärernas dödsförakt, som många gånger gränsade mot dumdristighet, påmint och av de drygt 300 legionärer som transporterats med tåg till östfronten kom 42 att återvända till Italien i kistor insvepta i trikoloren. Ytterligare sex legionärer försvann under striderna och över sextio av dem sårades. När överlevarna återvände till Italien i början av 1944 förlänades ett tjugotal av dem med det tyska järnkorset – men de jublande folkmassorna uteblev.


"Alltid redo". En tärd legionär i sitt värn med en Panzerfaust vid sin sida.


På scen när ridån går ned

När legionärerna återvände, i början av 1944, var läget nämliget desperat för Mussolinis rumphuggna lydrike i norra Italien. Man höll visserligen kontrollen över ett antal större städer som Turin och Milano samt därtill flera viktiga motorvägar, broar och vattendrag, men de allierade hade brutit igenom Gotiska linjen. Luftwaffe hade dragit sig tillbaka för att försvara Tyskland, vilket medförde att det redan hårt ansträngda fascistrepublikanska flygvapnet stod ensamt och de italienska partisanerna blev starkare och allt mer djärva för var dag som gick. De allierades våroffensiv gick inte att stoppa. Mitt i detta kaos fortsatte dock IX Settembre att jaga partisaner.


Våren 1945. Moralen bland legionärerna föreföll fortfarande vara hög och de var fortfarande välutrustade och tungt beväpnade, men spelet skulle snart vara över.


De sista striderna under våren kom att bli kaotiska och legionärerna kom att spridas under det kaos som rådde. Några av dem lyckades retirera över Alperna tillsammans med de tyska styrkorna, andra lyckades "försvinna". Majoriteten tillfångatogs och fick betala ett högt pris för den sida de valt att strida på, vilket den nu desillusionerade legionären Carlo Mazzantini vittnar om:

Vi hade tagit vår tillflykt till en vindsvåning när partisanerna utanför ropade att vi var omringade och att vi skulle ge upp. Jag och min närmaste kamrat, som vi kallade för Blondie, tog fort av oss våra uniformer och bytte om till ett par civila paltor som vi hittat tidigare. En av våra äldre soldater, som bland annat stridit på östfronten, vägrade dock: "Jag har haft på mig den här svarta skjortan i sex år och jag tänker inte ta av den nu." Han blev skjuten på fläcken. Jag och Blondie ställdes upp mot en vägg där partisanerna skenavrättade oss. De skrattade ..."

Alla hade inte samma tur som Mazzantini. Här förs en tillfångatagen legionär iväg av partisanerna för omedelbar arkebusering.


"La guerra è finita"

Mazzantini och hans civilklädde kamrat skickades senare till ett allierat krigsfångeläger där de tillbringade ett år innan de släpptes på sommaren 1946. Det Italien de återvände till var något helt annat än det land som de gått i strid för några år tidigare och under efterkrigstiden kom Mazzantini, och de tusentals andra italienare som stridit i M-bataljonerna, verkligen att utgöra "Italiens dåliga samvete".


Magnus Glenning - Retrointresserad charkuterist, militariasamlare och skribent med det obskyra i fokus

164 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla