Panther: andra världskrigets bästa/sämsta stridsvagn

Har du besökt de delar av internet som avhandlar stridsvagnar så har du säkert noterat att få vagnar väcker så starka känslor som tyska Panzerkampfwagen V Panther. Den beskrivs antingen som krigets bästa vagn eller som ett crap-vapen. Så vad stämmer?

Av: Mattis Bergwall

Panther uppstod i grund och botten som ett resultat av den skrämselhicka som tyskarna drabbades av när de fick glädjen att stifta bekantskap med Röda arméns T-34 under operation Barbarossa 1941. T-34 visade sig nämligen vara svår att slå ut på grund av sitt sluttande pansar samtidigt som dess 7,6 cm-kanon kunde perforera det mesta som tyskarna hade i fält. Tyskarnas smala lycka var att Röda arméns taktiska briljans 1941 var tämligen begränsad och att dess vagnsbesättningar sågs som en förbrukningsvara varför man ändå kunde hantera T-34 hjälpligt.

Granaterna studsade bara av

Klart var dock att någonting behövde göras; det var trots allt inte så livat att se granat efter granat studsa från fiendens pansar. Ergo fick man fundera lite. Lösningarna kom i flera former. En var att tyskarna satte igång produktionen av långa 7,5 cm-kanoner (Pak 40 och Pak 97/38 – ett ad hoc-projekt för att täcka upp till produktionen av Pak 40 kommit igång på allvar), en annan att utveckla nya granater i stil med Gr 38 H1/A som gav en (synnerligen otillförlitlig) RSV-effekt. Framför allt uppgraderade man Pzkw IV med en lång 7,5 cm KwK 40-pjäs som kunde slå igenom 91 mm pansar på ca 500 meters avstånd.

Allt detta var dock i praktiken nödlösningar och stop-gaps. Man behövde i grunden någonting nytt och resultatet av detta behov blev Panther.

Panther-vagnar i Ukraina 1944. Bildkälla: Bundesarchiv.

Halvfärdig vagn i världshistoriens största pansarslag

Att behovet var stort skvallrar Pantherns utvecklingstid om. Man började skissa på vagnen redan under det sena 1941 och dess elddop kom att ske vid Kursk sommaren 1943 – inte illa pinkat för att utveckla en helt ny, tung stridsvagn (eller ja, tyskarna kallade den helt utan ironi för en medeltung vagn, men med sina 44 ton skulle den räknas som en tung vagn i alla andra samtida arméer).

Fanns det då några problem med denna utvecklingshastighet? Ja, avgjort. Panther ausf. D. var rakt av ofärdig när den sattes in vid Kursk och kom sålunda med otaliga barnsjukdomar. Orsaken till att man skickade ut en ännu ej färdigtestad vagn i strid var att Hitler ville att Panther skulle fälttestas skarpt; en halvbra idé. Resultaten lät inte vänta på sig. Grossdeutschland-divisionen rapporterade 4 juli 1943 200 Panther-vagnar färdiga för strid. Den 12 juli anmälde divisionen 25 insatsberedda Panthrar.

Panther-vagnar på väg mot fronten 1943. De här exemplaren är att betrakta som halvfärdiga. Bildkälla: Bundesarchiv.

Helt jävla underkänt

Orsaken till detta sanslösa tapp var framför allt strikt mekanisk. Panther ausf. D. hade stora problem med sin transmission vilket ledde till haverier stup i kvarten. Än värre var kanske det faktum att vagnen led av läckande bränslepumpar vilket kunde leda till att en sörja av drivmedel och olja hamnade på vagnsgolvet. Perforerades Panthern i detta tillstånd var resultatet en totalförstörd vagn och en mycket död vagnsbesättning.

Därtill användes vagnarna på ett rätt klumpigt sätt vid Kursk. Ofta sattes de in för att slå upp genombrott vilket var obra. Orsaken till detta var att en T-34/76 rent fysikaliskt inte kunde slå igenom en Panthers 80 mm frontalpansar. Sidorna var dock en helt annan femma och de kunde penetreras av en 7,6 cm-kanon på hyfsade stridsavstånd.

Så elddopet var knappast någon succé för Panthern. Den linkade av Kursks slagfält med en tillförlitlighet på omkring 16 procent – vilket inte är dåligt utan helt jävla underkänt.

En Panther Ausf. D. i strid på östfronten tillsammans med infanteri ur Grossdeutschland-divisionen. Bildkälla: Bundesarchiv.

Internet har fel (som vanligt)

Här någonstans verkar internetdiskussioner ofta stanna. ”Den var inte tillförlitlig vid Kursk, då kan den aldrig ha varit det” tycks resonemanget lyda. Nå, det vore ju nu bra konstigt om så varit fallet och tyskarna ändå bestämt sig för att tillverka ungefär 6 000 exemplar av vagnen. Nu stämmer inte detta utan i stället fixade och donade tyskarna kontinuerligt med Panthern till den under krigsåret 1944 hade en tillförlitlighet på 71–85 procent (i öst var terrängen ofta jävligare vilket tingade siffror på ca 65–75 procent).

Reparationer i fält kan inte varit det roligaste

Vissa problem bestod dock. Exempelvis så fick tyskarna aldrig helt bukt med vagnens transmissionsproblem vilket gjorde att den krävde återkommande omsorg för att fungera som tänkt. En annan sak som kunde ställa till problem var växellådan. Den var utmärkt för sin tid, men krävde att man bytte ut den efter 150 mils körning. Man kunde förvisso köra vidare på en annan växel, men det krävde en skicklig förare.

T-34: en historia av haverier

Allt ovan låter katastrofalt när man tänker på det i moderna termer, men det man bör ha i bakhuvudet är att få av andra världskrigets stridsvagnar uppnådde det vi i dag skulle kalla mekanisk tillförlitlighet. M4 Medium Tank (alias Sherman – amerikanernas arbetshäst under kriget) ses allmänt som sinnebilden av ett mekaniskt välfungerande fordon. Nå, hela 13 procent av alla förlorade M4:or berodde på haverier vilket inte är så mycket bättre än Panthern under sommaren 1944.

Vidare kan vi jämföra med Sovjetunionens T-34/76. Denna påstås återkommande vara andra världskrigets bästa stridsvagn; vilket stämmer utmärkt om man med ”bästa” menar ”en av de vagnar som förstördes i absolut störst omfattning” (av Sovjetunionens 96 600 – HUR?! – totalförstörda stridsvagnar och pansarvärnskanonvagnar så var ganska precis hälften någon form av T-34; detta är något mindre än antalet M4 Medium Tank som USA tillverkade under hela kriget). Det var inte heller bara tysk eld som stod för sovjetiska vagnsförluster. Enligt nyare forskning så berodde upp till hälften av de sovjetiska vagnsförlusterna 1941 på haverier kombinerat med att tyskarna avancerade framåt i så högt tempo att Röda armén inte hann bärga vagnarna. Den höga haverifrekvensen fortsatte även senare under kriget när nästan hela den sovjetiska stridsvagnsarmadan bestod av T-34/76 och berodde bland annat på att man hade dåliga filter vilket innebar att damm blåste in i vagnarnas motorutrymme.

En Panther Ausf. G. i Nordfrankrike 1944. Endast den sovjetiska 8,5 cm-kanonen, den amerikanska 9 cm-pjäsen och brittiska 17 pounder kunde hota Panther frontalt; och då från korta avstånd. Bildkälla: Bundesarchiv.

100 totalförstörda T-34, noll förstörda Panther

Vidare är det även värt att påpeka att Panthern hade flera mekaniska fördelar mot sina fiender. Den hade ett utmärkt sikte med högklassig optik och en aktionsradie på 200 kilometer på vägar (vilket är bättre än M4 Medium Tank). Därtill hade den extremt bra stötdämpare vilket ledde till lägst grad av interna vibrationer i någon stridsvagn innan Leopard 2 kom ut på förband 1979. Detta är dels bra ifall man får för sig att skjuta under gång, dels om man vill motverka att besättningarna somnar under långfärder.

Därtill är någonting man glömmer i all uppståndelsen kring Pantherns förmodade otillförlitlighet att det fanns vissa saker som den gjorde bra. En sådan sak var att bränna ut fientligt pansar – detta var trots allt vad dess 7,5 cm KwK 42 L/70-pjäs var satt till världen för att göra. I extremfallen så kunde en Panther förgöra en T-34/76 på 3 000 meters avstånd och enskilda stridsrapporter anmäler omkring 100 totalförstörda sovjetiska vagnar till priset av noll (0) Pantherförluster. Liknande uppgifter kommer från Hasso von Manteuffel som rapporterade att hans förband (som till hälften bestod av Panthrar) under några dagar i Rumänien 1944 slagit ut 350 sovjetiska vagnar. Priset för detta landade för tyskarnas del på tio egna pansarförluster varav ej samtliga var Panther-vagnar.

Utmärkt vagn (på östfronten)

Vän av internet-ordning invänder nu säkerligen att detta är tyska uppgifter om sovjetiska förluster och att de sålunda bör avfärdas som falsarier. Nå, det finns en rimlighet i detta; och det är även orsaken till att tyskarna själva inte svalde frontförbandens övertända rapporter om fiendeförluster med hull och hår. Tvärtom hade OKH:s underrättelseavdelning Fremde Heere Ost en tumregel om att dra av 30 procent på alla inrapporterade fiendeförluster. Detta tingade i regel en uppskattning som var något lägre än de förluster som Röda armén själv noterade. Om vi gör så med Manteuffel-exemplet ovan så landar vi fortfarande på att tyskarna vid det tillfället förlorade en vagn för varje 24,5 vagnar som Röda armén blev av med. Det är ett helt okej resultat.

Det kan i det här sammanhanget även tilläggas att Panthern på många sätt var byggd för tjänstgöring på östfronten; dvs. den plats där landskriget i Europa utkämpades och avgjordes. Den klarade sig dåligt i Italien på grund av terrängen som visade sig vara för mycket för dess fortsatt skakiga transmission att hantera. I Normandie så var terrängen flackare, men där missgynnades i stället vagnen av närstriderna i Bocage. M4 Medium Tank hade små möjligheter att slå ut en Panther frontalt med sin ganska klena 7,5 cm-kanon, men i det normandiska häcklandskapet så fanns möjligheten för Sherman-vagnarna att pila runt den tyska katten och slå den från sidorna. Därtill hade amerikanerna en betydligt större tillgång till både luft- och sjöstridskrafter oavsett front än vad Sovjetunionen hade vilket gjorde att förlustutbytet blev mer gynnsamt i väst än vad det var i öst.

Brittiska soldater (inklusive en general) tar sig en tur med en erövrad Panther. Bildkälla: IWM

Uppförsbacke m/1945

Med andra ord är Panthern en vagn som man bör försöka se över tid. Den är inte särskilt bra när Panther Ausf. D. (det vill säga de första 850 av totalt 6 000 producerade Panthrar) introduceras vid Kursk, men i och med Ausf. A.- och Ausf. G.-versionerna så blev den så till den milda grad mycket bättre att den nog kan ses som världens bästa vagn under sommaren 1944. Under hösten 1944 och våren 1945 blir den dock återigen sämre och det skulle jag säga beror på det system som den var en del av. Under krigets sista höst och vår hade tyskarna brist på precis allt, men bland annat:

• reservdelar

• drivmedel

• utbildade stridsvagnsbesättningar

• legeringar för att tillverka högkvalitativt pansar

Panthern fungerade utmärkt givet att den hade tillgång till, ja just det, reservdelar, drivmedel, utbildade besättningar och högkvalitativt pansar. Ergo är det under denna period inte nödvändigtvis själva vagnen som det är fel på utan snarare det strategiska läge som tyskarna befann sig i. Då kan det även tilläggas att Panther fortfarande var en livsfarlig motståndare så sent som under slaget om Seelowhöjderna i april 1945.

Tre franska pojkar beskådar en utslagen Panther vid Falaise. Under utbrytningen ur Normandie erövrades hundratals tyska vagnar i sina verkstäder p.g.a. bristerna ovan. Bildkälla: NARA

"ZOMG! BEST/WORST TANK EVAR!!1!1!!"

Så var den då krigets bästa stridsvagn? Nej. Var den då krigets sämsta stridsvagn? Nej. Precis som i fallet M4 Medium Tank eller T-34 så var den varken eller och i alla tre fallen krävs en lite mer nyanserad bild än att man kröner eller avfärdar någonting som särskilt bra eller dåligt.

Snarare så var det en vagn som var bra i vissa lägen och dålig i andra; precis som alla andra av andra världskrigets vagnar. Att den väcker så orimligt mycket känslor beror säkerligen på att internet inte är skapat för nyanser. Se där en parabel för varför det offentliga samtalet gått åt helvete.

(Skrev han. På internet).

/Mattis Bergwall