+++ Skriven av: Magnus Glenning +++
Det var i Odžak, en sömnig bosnisk landsort av Katrineholms storlek, som den hatade Ustasja- regimen utkämpade sin sista strid. Slaget vid den lilla staden kom att utvecklas till ett regelrätt blodbad – både under själva striderna och de efterföljande hämndaktionerna.
En förtryckarregims dödsryck
I slutet av april 1945 var spelet över för de rumphuggna resterna av axelmakterna i Jugoslavien och det var bara en tidsfråga innan de jugoslaviska partisanerna skulle gå segrande ur detta förfärliga "krig i kriget" som rasat på Balkan ända sedan 1941. Tanken var att Zagreb, den kroatiska marionettregeringens huvudsäte, skulle försvaras till "sista blodsdroppen" – ett Berlin på Balkan om man så vill, men efter mycket om och men retirerade de kroatiska styrkorna i stället tillsammans med sina tyska beskyddare mot Österrike.
Ett tusental soldater, åtföljda av flyktingar, vägrade dock att retirera och grävde i stället ned sig runt Odžak vid den kroat-bosniska gränsen och inväntade partisanerna – som snabbt omringade den lilla staden.
Resterna av en diktatur
De kroatiska soldaterna som befann i Odžak var en brokig skara – reguljära infanterister, bergsjägare, muslimska milismän, ustasja- milis, SS-frivilliga, lägervakter och folk som helt enkelt befann sig på fel plats vid fel tillfälle. Uppgifterna varierar men beroende på källa, men allt som allt ska det ha rört sig om en styrka på max 4 000 man. Denna ad-hoc styrka leddes av Petar Rajkovačić –befäl i den kroatiska armén och hemmahörande i just Odžak. Rajkovačić var hemma och han tänkte knappast lämna staden nu – om ens någonsin.
De som anföll – de jugoslaviska partisanerna, nu omdöpta till den jugoslaviska folkarmén – var motiverade, välutrustade och förfogade över stridsvagnar, artilleri och flygunderstöd. Trots att de på pappret underlägsna och inneslutna kroatiska styrkorna led brist på det mesta så kom striderna att vara i över en månad – och de
upphörde inte förrän två veckor efter andra världskrigets slut i Europa!
Slagets kombattanter:
Den kroatiska armén
Hrvatske oružane snage (HOS) bildades i slutet av 1944 genom att slå samman Ustasja-milisen och det kroatiska hemvärnet till en armé. När axelmakterna invaderade Jugoslavien 1941 styckades landet upp och Kroatien, under strikt tysk och italiensk kontroll, utropades som en "självständig" stat med Ante Pavelić, den ultranationalistiska Ustasja-rörelsens grundare, som ledare.
Ustasja-milisen kom att bli ökända för flera förbrytelser under kriget, kanske främst vid dödslägret Jasenovac där nära 100 000 människor mördades. Det kroatiska hemvärnet, förutom dess bergsjägarbrigader och frivilligförband, brottades med låg moral och massdesertering (främst till partisanerna som skämtsamt kallade hemvärnet för sin rekryteringspool). Det var spillrorna av dessa två rörelser som mötte de segerrusiga
partisanerna vid Odžak 1945.
Jugoslaviska folkarmén
De jugoslaviska partisanerna, officiellt kända som den Jugoslaviska befrielsearmén (omdöpt till Jugoslaviska
folkarmén i mars 1945), var en av de första och största motståndsrörelserna i det ockuperade Europa. Understödda av de västallierade och Sovjetunionen bedrev de ett framgångsrikt gerillakrig mot axelmakterna och den kroatiska marionettregeringen 1941–1945 till priset av enorma förluster. Inte bara män sökte sig till den jugoslaviska motståndsrörelsen – var sjätte partisan var kvinna.
Likt andra motståndsrörelser använde de jugoslaviska partisanerna även de mestadels erövrade uniformer och erövrad materiel men deras kännetecken kom att bli den karakteristiskatitovkan – en båtmössa prydd med en enkel röd tygstjärna och döpt efter rörelsens obestridde ledare – Jozip Broz Tito.
De kroatiska styrkorna hade dock en fördel på sin sida – nämligen tid. Partisanerna hade ignorerat den lilla staden under vårens framryckning och detta medförde att försvararna vann ovärderlig tid. Under våren hade Rajkovačić haft tid för att förbereda sina positioner och stärka stadens försvar och kroaterna hade dessutom
kommit över en större mängd ammunition till sina vapen. Detta kombinerat med att de nu "slogs med ryggen mot väggen" skulle vara en av de bidragande orsakerna till att slaget blev så långvarigt – och blodigt.
Helvetet bryter ut!
Föga förvånande så blev striderna ursinniga. Partisanerna hade hoppas att Rajkovačić och hans fanatiska försvarare skulle ge upp i och med den tyska kapitulationen den 8 maj men när så inte skedde så valde man att anfalla staden på bred front följande dag – med förödande resultat. Partisanernas förluster blev höga när de rusade rakt mot kroaternas bunkrar, minfält, taggtråd och kulspruteeld. Kroaterna hade grävt ner sig rejält och de hade gott om ammunition.
När den kroatiska armén gav upp i resten av landet den 15 maj anföll partisanerna ännu en gång – men Odžaks försvarare vägrade fortfarande att ge upp. De följande dagarna satte partisanerna in tungt artilleri och förlusterna steg på båda sidor då slaget förvandlades till ett ställningskrig i stadens värn och skyttegravar på
ett sätt som kontinenten knappt skådat sedan första världskrigets dagar – och då hade ändå andra världskriget precis avslutats!
Utnötningskriget var ett faktum och partisanerna satte in några av sina bästa förband, bland annat 16. muslimska stormbrigaden som tidigare intagit Sarajevo – men förlusterna var enorma och kroaterna vägrade att ge vika. Det var inte förrän den 23 maj som partisanerna fick nog och på allvar satte in sitt flygvapen – två
divisioner från det unga jugoslaviska flygvapnet skickades in för att pulverisera det sista av det kroatiska motståndet i Odžak.
Slutet
Den 25 maj kom slutet. Efter en dryg månad av ursinniga strider, ofta man mot man, där desperata kroatiska motståndsnästen gång på gång tvingades till underkastelse av handgranater, eldkastare, mördande kulspruteeld, artillerield och flyg –var slaget över. Flygdivisionernas insats hade inneburit nådastöten. Trots upprepade utbrytningsförsök lyckades inte de kroatiska styrkorna slå sig ut ur partisanernas inringning runt Odžak. Rajkovačić, som själv sårats svårt under upprepade flyganfall, tog sitt eget liv medan resterna av
hans sargade styrkor kapitulerade.
"Korsfararnas" sista strid
Ett fåtal individer lyckades dock med nöd och näppe ta sig igenom folkarméns linjer och fly upp i skogarna och bergen. Några av dem kom att utgöra grunden för de så kallade "korsfararna" som bedrev ett lågintensivt gerillakrig mot Titos nya regim fram till 1950-talets början då de sista "korsfararna", varav flera ironiskt nog var
muslimer, dödades. Resten av Odžaks försvarare stupade, togs tillfånga eller avrättades på plats av hämndlystna partisaner som sett sina kamrater stupa i drivor. Även civila och flyktingar som befann sig i Odžak med omnejd föll offer för de hämndlystna och segerrusiga partisanerna – som nu, två veckor efter det egentliga
krigsslutet, stod som definitiva segrare på Balkan.