+++ Skriven av: Vladan Lausevic +++
Drönarnas ökade betydelse för krigföring handlar om teknologisk innovation, utveckling och anpassning genom tiderna ihop med flygplanens utveckling. Obemannade flygfarkoster, formellt kallade UAV:er (Unmanned Aerial Vehicles) har idag blivit centrala för moderna militära organisationer och deras utveckling har gått från bland annat radiostyrda experiment under första världskriget till dagens AI-styrda system under kriget i Ukraina. Drönare fortsätter att utvecklas i allt snabbare tempo och har i praktiken blivit som en “gamechanger” rörande markstrid.
Tidiga experiment och luftvärnsutbildning under första världskriget och mellankrigstiden
Drönarteknologins ursprung kan spåras till början av 1900-talet, en tid präglad av det första flygningen 1903 av bröderna Wights flygplan och när idéer och visioner om obemannade flygfarkoster började skapas. Ett av de första konkreta exemplen var Kettering Bug som utvecklades i USA under första världskriget bland annat med syfte för att hantera skyttegravskrigföring. Detta var en primitiv, gyroskopstyrd "flygande torped" som kunde transportera sprängämnen till ett förutbestämt mål men samtidigt ansågs Kettering Bug för opålitligt och användes aldrig i strid.
Samtidigt på andra sidan Atlanten utvecklades i Storbritannien Aerial Target, en radiostyrd flygmaskin som designades för att utbilda luftvärnet. Tekniken var dock väldigt primitiv med dagens mått och drönarnas potential begränsades av dom samtida teknologiska möjligheterna. Efter det första världskriget och nedskärningar i militära budget präglades mellankrigstiden (1919-1939) av fortsatt experimenterande med radiostyrda flygplan, ofta i syfte att förbättra luftförsvarets träffsäkerhet.
Nya uppgifter och krav under det andra världskriget
Medan 1920- och 1930-talet handlade mer om behov och idéer rörande luftvärn kom utvecklingen under det andra världskriget att leda till nya behov och uppgifter. Ett av de mest kända exemplen från denna tid är Nazitysklands V-1 förprogrammerad kryssningsrobot som användes för att bomba och terrorisera brittiska städer. V-1 kunde radiostyras från bombflygplan och Nazityskland utvecklade även en större missil V-2 som också blev en föregångare till moderna långdistansvapen och illustrerade hur obemannade system kunde användas offensivt, taktiskt och strategiskt.
En utveckling närmare moderna drönare var när amerikanska militären utvecklade dRadioplane OQ-2. Det var som en liten drönare som användes för att träna luftvärnsbesättningar men till skilland från tidigare system blev den produceraded i över 15 000 exemplar blev en av dom första drönarna som tillverkades i stor skala. Radioplane OQ-2 räknas som den första “riktiga” UAVn i amerikanska militären men användes dock aldrig i direkta stridsoperationer, utan tjänade främst som ett träningsverktyg.
Spaning, strid och nya teknologiska framsteg under det Kalla kriget
Efter andra världskriget accelererade utvecklingen av drönare, särskilt i samband med det Kalla krigets ökande behov av spaning, övervakning och underrättelseinhämtning. USA:s militära forskare utvecklade under 1950-talet Ryan Firebee, en jetdriven spaningsdrönare som kunde operera på hög höjd och samla in viktig information om fiendens aktivitet. Firebee användes framgångsrikt under Vietnamkriget för att kartlägga nordvietnamesiska försvarspositioner.
USA:s främsta motståndare Sovjetunionen utvecklade flera typer av drönare och ett av deras tidigaste projekt var spaningsdrönaren Tupolev Tu-141 som introducerades på 1970-talet. Även om den sovjetiska teknologin inte var lika kvalitativ som den amerikanska så kunde Tu-141 flyga i hög hastighet och användes för att samla in hemliga underrättelser i NATO-områden. Sovjetunionen utvecklade också Tu-123, en större spaningsdrönare med längre räckvidd, som kunde täcka enorma avstånd och operera på hög höjd.
En annan militär organisation som satsade mer på utvecklingen av drönarteknologin var Israel. Under Yom Kippur-kriget 1973 använde Israel Scout drönare för att övervaka fientliga styrkor och samla in underrättelser. Dessa drönare bidrog till att ge Israel en strategisk fördel och visade världen hur taktiska drönare kunde förändra slagfältet.
Israeliska framgångar inspirerade andra nationer att investera i liknande teknologi. Samtidigt var fallet att utvecklingen av satellitkommunikation och miniatyrisering av elektronik gjorde det möjligt för drönare att operera på längre avstånd och med större precision. Även om drönare fortfarande primärt användes för spaning, började man också experimentera med beväpnade versioner.
1990-talet, internationella insatser och kriget mot terrorn
Terrorattackerna den 11 september 2001 förändrade hur krigföring bedrivs, och drönare blev snabbt ett av de mest använda verktygen i kampen mot terrorism. USA:s militära styrkor implementerade MQ-1 Predator, en mångsidig drönare som kunde användas för både spaning och precisionsattacker. Predator var utrustad med Hellfire-missiler och kunde eliminera mål med minimal risk för amerikanska soldater.
Den efterföljande MQ-9 Reaper, en större och mer kapabel version, blev snart standard i operationer i Mellanöstern och Nordafrika. Drönare som Predator och Reaper möjliggjorde kontinuerlig övervakning av misstänkta terrorister och gav möjligheten att slå till med precision på kort varsel. Denna teknologi har dock också väckt omfattande kritik, särskilt på grund av civila förluster och bristande insyn i beslutsfattandet kring drönarattacker som i Afghanistan och Pakistan.
Denna period såg också en global spridning av drönarteknologi där nationer som Kina, Turkiet och Iran utvecklade egna beväpnade drönarsyste både för asymmetrisk krigföring som emot terrorgrupper och för att utmana större konventionella militära styrkor som den amerikanska. Ett första moderna krig mellan två nationer som använda drönare emot varandra blev Georgienkriget 2008 där den resussvagare georgiska militären var bättre rustad och mer effektiv tack vare sina israelisktillverkade Hermes 450 spaningsdrönare jämfört med ryska som hade sämre resultat på grund av äldre teknokogi.
Det senaste decenniet och kriget i Ukraina
De senaste åren har drönarteknologin nått nya nivåer, både teknologiskt och strategiskt. Konflikten i Ukraina har visat hur drönare kan förändra moderna slagfält. Ukraina har använt kommersiella drönare som modifierats för militära ändamål, medan Ryssland har implementerat kamikazedrönare som det iranskt tilvlerkade Shahed-136 för långdistansattacker.
Både Ukraina och Ryssland har satsat stora resurser på drönare och Ukrainas militär har blivit först i världen med att införa drönartrupperna som ett truppslag likt infanteri eller artilleri. Ett framstående exempel för Ukrainas framgångar blev Bayraktar TB2, en turkiskt tillverkad drönare som framgångsrikt har använts för att slå ut ryska stridsvagnar, artilleri och luftvärn. Ukraina har också utvecklat egna drönarsystem, inklusive Punisher, en liten drönare kapabel att genomföra mer taktiska attacker bakom fiendens linjer medan Ryssland har mest använt sig av modellen Orlan-10, en mångsidigdrönare som utvecklades efter kriget i Georgien.
Drönare har visat sig vara betydelsefulla att förutom spaning och övervakning också kunna slå ut artilleri, pansarfordon och ledningsplatser. Samtidigt har utvecklingen av drönarsvärmar och AI-baserade styrsystem öppnat upp nya möjligheter och utmaningar. Drönarsvärmar, där flera enheter koordineras av en central AI, kan användas för att överväldiga fiendens försvar och utföra komplexa uppdrag vilket innebär en ny era av autonom krigföring som kräver noggrann etisk och juridisk reglering.
Sverige och drönarteknologin
Även Sverige har gjort vissa framsteg inom drönarteknologi, särskilt genom att SAAB har utvecklat flera avancerade system, inklusive Skeldar V-200, en obemannad helikopter som används för spaning och övervakning. Medan Ugglan var Sveriges första militära drönare som från 1999 användes för spaning och övervakning bland annat i samband med NATO-insatsen i Afghanistan. I början av 2010-talet ersattes Uggland med UAV-03 Örnen, en variant av amerikanska Shadow 200, som också användes under insatser i Afghanistan för spaning och underrättelseinhämtning.
På bataljinsnivå har Försvarsmakten tillgång till RQ-20 Puma handstartade drönare som används för närspaning och taktiska moment. Sverige har också investerat i forskning om hur drönare kan användas tillsammans med artificiell intelligens för att förbättra beslutsfattandet på slagfältet. I samband med kriget i Ukraina inhämas och praktiseras nya erfarenheter för Försvarsmaktens framtida behov.
Framtidens krigföring och utveckling
Drönarnas historia är en berättelse om hur teknologiska framsteg har förändrat krigföringens dynamik. Det handlar mycket om innovation som leder till nya moraliska och teknologiska dilemman angående hanteringen av drönare när dom blir allt mer använda. Från deras tidiga användning som enkla träningsverktyg till deras nuvarande roll som autonoma, AI-styrda system, har drönare blivit oundvikliga och nödvändiga för moderna militära organisationer.
Framtiden för drönarteknologi ser ännu mer avancerad ut, med utvecklingar som drönarsvärmar, energivapen och ökad autonomi. Samtidigt kvarstår viktiga frågor om etik, reglering och ansvar i en tid där teknologi kan avgöra liv och död med ett knapptryck.
Comments