"Dä va’ strid, dä" - Värmlands fältjägarkår och strid i bebyggelse á la 1813

+++ Av Magnus Glenning, militärhistorisk skribent +++

Musköteld. Granatsplitter. Skott som ekar mellan de sönderskjutna husen. Grönklädda jägarsoldater rör sig framåt i små grupper. De smyger längs med husväggarna. De kastar sig igenom fönsterkarmar och nedför trappor. Kvarter för kvarter måste fransmännen drivas bort – med kulor, bajonetter och knytnävsslag, om så krävs. Varje trädgård förvandlas till ett blodigt fältslag i miniatyr. Svordomar på bred värmländska blandas med stridslarm och krigets kakafoni när fältjägarkåren rycker fram längs Leipzigs kullerstensgator.  

I mitten av oktober 1813 har trupper från hela Europa samlats kring Leipzig i östra Tyskland. Napoleon har dragit samman sina arméer i Sachsen i ett sista försök att återta initiativet efter sommarens strategiska bakslag. Mot honom står den sjätte koalitionen: Preussen och Österrike med Sverige – och Ryssland, på samma sida (!).

Napoleon utanför staden. Målning av January Suchodolski, via Wikimedia Commons. 

Den franske kejsaren var hårt pressad. Mot honom stod dessutom en av hans gamla befälhavare. Kronprins Karl Johan, som förde befälet över nordarmén, var väl bevandrad med hur Bonaparte förde krig. Han visste när kejsaren sökte ett avgörande – och när han själv gjorde bäst i att undvika det. Därför hade han hållit tillbaka de svenska trupperna. Hans blågula garde skulle bevaras, inte förbrukas.

En grön droppe i ett blågult hav 

Bland de förband som ingick i nordarmén återfanns Värmlands fältjägarkår, knappt trehundra man stark. Till skillnad från infanteriet som bar blå uniformer stred jägarsoldaterna i grönt, med svarta detaljer. De bar höga shakos med plymer i grönt och gult. Några av veteranerna bar dock fortfarande de gamla hattarna, med en sliten grön plym som fladdrade i vinden – en slags symbol som vittnade om att de ”varit med förr”. Läderutrustningen gick i svart och de var beväpnade med räfflade karbiner. Många hade en dolk nedkörd i bältet. Nästan alla bar mustasch.

Jägarna tillhörde general Johan August Sandels division, underställd överste Lennart Reuterskiölds brigad. De var avsedda att agera i ”krigets ytterkanter”: spaning, förposttjänst och rörlig infanteristrid.  De stred sällan i slutna led och förväntades agera självständigt. Ett uppdrag som sällan gav ära – men ofta kostade blod.

Sommaren hade slitit hårt på kåren. Långa marscher, bristfällig försörjning och inte minst sjukdomar tog ut sin rätt innan någon fransman ens hade skådats. När det så väl brakade loss i oktober var det en märkbart tärd styrka som tog sig an fienden. 

Svenska styrkor rycker in i Leipzig. Via Wikimedia Commons.

Striderna inleds 

De första skotten föll den 16 oktober. Under två dagar rasade de stora striderna öster och söder om staden, där hundratusentals man drabbade samman. Men nordarmén rörde sig inte en millimeter. Först den 18 oktober kom ordern. 

Sandels division ryckte fram mot Leipzigs norra utkanter. Där mötte de snart franska trupper under marskalk Auguste de Marmont. Marmonts fjärde kår var redan hårt ansatta. Många av soldaterna var unga rekryter i hastigt sammansatta regementen som uppförts efter katastrofen i Ryssland knappt ett år tidigare. Även terrängen arbetade mot Marmont: förstäder, byar och trädgårdar – genomkorsade av murar, höga plank och smala grusvägar. Här fanns inget utrymme för stora formationer.  

Den stora striden ebbade snart ut i flera, mindre sammanstötningar.

Svenska jägarsoldater på stadens gator. Grafik av Magnus Glenning.

Kullersten i rött 

Värmlands fältjägare gick i täten. De rörde sig framåt i mindre grupper, tog skydd bakom murar och staket. De besvarade eld från fönster, trädgårdar – och utedass. Fransmännen hade förskansat sig. Hastigt hade de barrikaderat gränder, hus och gårdar. Voltigeurs, fransmännen motsvarighet till jägarna, låg utspridda och öppnade eld från kort avstånd. Skottlossningen blev intensiv men osammanhängande, sikten begränsades av rök och träsplitter som flög igenom luften.

Flera gånger tvingades jägarna storma byggnader som försvarades av franska skyttar. Dörrar slogs in, trappuppgångar rensades och försvararna drevs ut med bajonett och muskötkolv. Det här var den sorts krigföring som jägarna var tränade för, men här, i Leipzigs norra utkanter, blev den ovanligt blodig och svår att leda. Befälen hade svårt att få en klar överblick av läget och order gavs ofta muntligt och lokalt.

Striden rasar. Via Wikimedia Commons.

Fransmännen drar sig tillbaka 

På den franska sidan upplevdes striderna som en lång och utdragen rörlig reträtt. Marmonts rapporter vittnar om förband som långsamt pressades tillbaka, utan att egentligen ha blivit slagna. Fienden syntes sällan i större styrka, men mördande eld kom från oväntat håll: från fönster, bakom murar, ur äppellundar. Hus förlorades ett efter ett, sambandet mellan förband bröts och när mörkret föll ökade förvirringen.

Förlusterna steg snabbt på båda sidor. För Värmlands fältjägarkår blev dagen förödande. Enligt Svenska armén i Tyskland 1813–1814 förlorade de svenska jägarförbanden sammanlagt 121 man i döda, sårade och saknade. För en kår på knappt trehundra man innebar det att nästan varannan man sattes ur stridbart skick. Sett till förluster kontra förbandens styrka var det en av de blodigaste dagarna för svenska trupper under hela kriget.

I överste Reuterskiölds rapporter nämns flera svenska officerare för sina insatser. Kapten Carl Fredrik von Platen framhölls för sitt ledarskap under de utdragna förpost- och gatustriderna. Löjtnant Nils Lilliehöök sårades svårt i benet under framryckningen men stannade vid sitt förband så länge striden tillät. Notiserna från striderna är korta och sakliga – men bakom dem döljer sig ett företag där ledarskap på låg nivå var avgörande för dess framgång. 

När kvällen föll den 18 oktober började det franska motståndet norr om Leipzig att vackla. Samtidigt tvingades Napoleon inse på andra avsnitt att slaget höll på att gå honom ur händerna. Under natten fattades beslutet om reträtt.

Reträtten den 19 oktober. I bakgrunden ses broarna explodera. Via Wikimedia Commons.

Kort och koncist 

Den 19 oktober inleddes tillbakadragandet över Elsterfloden. Reträtten urartade delvis i kaos när broar sprängdes för tidigt och tusentals franska soldater med allierade blev instängda i staden. För jägarna innebar detta nya uppgifter. De bevakade övergivna ställningar, säkrade vägar, samlade ihop franska eftersläntrare och rapporterade fiendens rörelser till Sandels stab. Medan Leipzig fylldes av sårade och krigsfångar låg jägarna kvar i stadens utkanter – där de höll en slags ordning i oordningen. 

När krutröken lättade stod de klart att Napoleon hade lidit ett stort nederlag. Slaget vid Leipzig hade brutit kejsarens grepp om Tyskland. Den svenska armén hade klarat sig, hårt prövad men i stort sett intakt. Karl Johan hade även visat sin allierade att han inte bara gillade att prata, när det väl gällde gav han sig även in i striden. 

Det finns få svenska ögonvittnesskildringar från Leipzig. De flesta soldater skrev aldrig ned vad de varit med om. I en bevarad anteckning, en kort sådan från en värmländsk underofficer, sammanfattas ändå upplevelsen – utan stora ord eller efterklokhet:

”Vi sågo hela världen slåss. Vi höllo oss väl.”