Sveriges tio främsta fältherrar
- Krigshistoriepodden
- för 1 dag sedan
- 7 min läsning
Vi tänker för en gångs skull göra någonting clickbaitigt på den här sidan: vi tänker lista Sveriges tio främsta fältherrar någonsin. Nedan är den objektiva sanningen.
10. Karl XII (1682–1718)
Ja, Kalle dussin är med för att det är förväntat att han ska vara med. Vi är jättetrötta på Karl XII och ser honom som rätt överhypead. ”Narva” tänker du, jo visst men planen för det slaget var Rehnskiölds. ”Karoliner” tänker du, jo visst men det var ett resultat av Karl XI snarare än Karl XII. En akut skillnad mellan far och son är här även att Karl XI hade vett att sluta kriga, medan Karl XII – efter ryska fredstrevare post segern vid Fraustadt – invaderade Ryssland; bl.a. under en vinter 1708–1709 som fick namnet ”stora frosten”.
Så du läser Karl XII ovan, men egentligen borde det stå Karl XI.
9. Magnus Stenbock (1665–1717)
Amen här har vi ju faktiskt en härförare som man kan ta på allvar. Manges stora gärning är segrarna vid Helsingborg och Gadebusch, där den förstnämnda resulterade i en förödande förlust för Tuborgtrollen och att Skåne fredades från Köpenhamns horder. En grej dock: segern vid Helsingborg stod 1710. Detta innebär att Stenbock inte gick i strid med förstafemman. Orsak: förstafemman hade försvunnit i Ryssland och Ukraina (se: plats 10). Ergo fick han hålla till godo med mer malätna förband än under de tidigare delarna av stora nordiska kriget. Men segrade gjorde han.
8. Olof Bengtsson (1608–1679)
Det finns osannolikt lite information om Bengtsson, men av det lilla som finns går en sak att utläsa: han var en kraftkarl. År 1656 hade han som uppgift att med 100 man och några handfullar random borgare hålla Kexholms stad mot ryssar som kom i OMG-numerär. Åtgärd 1: bränn förstäderna för att förvägra ryssarna skydd och skyl. Åtgärd 2, när ryssarna omgrupperade sitt artilleri för att få bättre skottfält: skicka 80 av 100 man i ekor för att slå ihjäl ryska artillerister (skedde med framgång). Åtgärd 3: ge fan inte upp! Åtgärd 4: fortsätt till avlöst. Åtgärd 5: när avlösning kommer och får pisk, fortsätt hålla i alla fall via ren rage. Åtgärd 6: skräm upp ryssarna via höga ljud och skrämmande danser till att retirera. Åtgärd 7: bli adlad till Granatenburg (namnet!) för sanslöst badassery 1662.
Han får vara med på listan dels för att det här är en klassresa som heter duga, dels för att det här är vad som förväntas av en genomsnittlig svensk officer under stormaktstiden.
7. Carl Gustaf Wrangel (1613–1676)
Wrangel är lite av en känd doldis. Han dyker upp i nästan alla framgångsrika stormaktskrig, men han är inte lika flashig som andra herrar på den här listan. Men notera nu föregående mening ”dyker upp i nästan alla framgångsrika stormaktskrig”. Det du. Karln inledde sin karriär 1632 och avslutade den i skånska kriget vilket utkämpades på 1670-talet. Däremellan hann han delta i trettioåriga kriget, Karl X Gustavs polska, ryska och båda danska krig. I det förstnämnda av de två sistnämnda så var han viktig för att kungen skulle få för sig att gå över Bält, plus att det var han som intog den ointagliga danska fästningen Fredriksodde. Så god jäkla tjänstgöring, får man säga.
6. Johan Banér (1596–1641)
Nu jävlar blir det åka av! Johan Banér är tveklöst en av våra främsta fältherrar ö.h.fakkin.t. Han stod som segerherre vid (bl.a.) Wittstock, Chemnitz, Rain, Wolfenbüttel, m.m. Han deltog i Gustav II Adolfs polska krig, men är mest känd för att han var den som fick hantera den raggiga hop av dålig impulskontroll som var svenska fältarmén under trettioåriga kriget efter GIIA:s död. Medan han chefade över denna otyglade mobb så lyckades han tillfoga papisterna omkring 80 000 förluster och erövra 600 fanor. Det är bra jobbat. Det är ännu bättre jobbat om man betänker att han gjorde allt ovan aspackad. Banér var nämligen omåttlig i allt – från sin sexualdrift till sina matvaror – och befann sig i ett dagligt tillstånd av skrikfylla. Enl. troopsen så var det dock då han var som bäst, vilket någonstans bevisas av att han sällan var nykter och än mer sällan besegrades.
5. Carl Gustaf Rehnskiöld (1651–1722)
Här har du den som du tror att Karl XII var. Carl Gustaf Rehnskiöld är typ antitesen till Johan Banér: stram, korrekt och disciplinerad. De har dock en likhet, och det är att båda var sjuhelvete till fältherrar. Rehnskiöld var den som basade över den svenska segern vid Fraustadt 1706 (notan: över 20 000 sachsare och ryssar mötte hälften så många svenskar; de sistnämnda räknade 1 400–2 000 förluster, av de förstnämnda klarade sig en fjärdedel helskinnade från slaget) och den som lade upp planen för segern vid Narva år 1700 (fånigt små svenska styrkor spöade här på ryska kollegor som kom i Sagan om ringen-numerär).
Visst, han förde även befäl över de svenska styrkorna vid Poltava 1709, men den förlusten berodde mer på det föregående fälttåget än Rehnskiöld. Snarare talar Rysslandsfälttåget gott om Rehnskiöld eftersom han var emot det. Kort och gott: en utmärkt general som återkommande lyckades spöa upp avsevärt större styrkor än han själv förfogade över.
4. Lennart Torstenson (1603–1651)
Lennart var typ det Johan Banér skulle ha varit om han höll sig nykter. Svårt drabbad av gikt förde han ett lysande befäl över svenska armén från en bår efter att Banér gått och dött av skrumplever. Det utmärkande för Lelle var att han gång efter annan tänkte och rörde sig snabbare än alla sina fiender, varför han i ena stunden kunde brandskatta centrala Tyskland, i den nästa bränna ner Jylland.
I linje med GIIA:s tankar om att eldkraft är härligt så donade och fixade han med det svenska artilleriet, och resultatet av detta don och fix höll i sig till åtminstone Karl XI:s dagar. Paradexemplet är segern vid Jankov 1645 då svenska armén, efter att ha drivit bort fiendens kavalleri, helt enkelt nedgjorde det fientliga infanteriet genom att dra fram allt artilleri i Tjeckien och bearbeta lede fi med det. De svenska förlusterna vid Jankov var så få samtidigt som de kejserliga krigsfångarna var så många att Lennart gick plus på slaget via katolska soldater som efter segern bytte flagg.
3. Alla dessa inkompetenta danska kungar (tid och evighet)
Man behöver aldrig vara bättre än sin motståndare, och tur för Sverige då att en av våra mest återkommande motståndare har varit Danmark – the definition of insanity; the country. Från Kristian IV:s politik som provocerade fram ett förhärjat Jylland 1643–1645 till Fredrik III:s krigsförklaring mot en uttråkad Karl X Gustav 1657; från Kristian V:s misslyckade försök att ta tillbaka Skåne 1675–1679 till Fredrik IV:s exakt lika misslyckade försök att göra exakt samma sak så har Tuborg gjort sitt för den svenska krigslyckan. Det danska resonemanget har alltid varit ”nu är Sverige försvagat, nu kör vi” och de har mer eller mindre aldrig undersökt om detta stämt eller om en svensk armé kan tåga in i Danmark (gärna landvägen). Kort och gott: tack, kära Nato-allierade!
2. Karl X Gustav (1622–1660)
Det här är kungen du aldrig hört talas om, så gör det i vår tio timmar långa podd om karln. Bäst sammanfattas han som vår egen Robert Baratheon; en man som hela livet vadade igenom oäktingar, för mycket mat, för mycket tobak och alldeles för mycket alkohol. Det han trängtade efter mest av allt var det vi idag skulle kalla ”hänga med boysen”, vilket man då kallade ”leda kavalleriangrepp genom lätt snöfall till de inledande tonerna av Doom-soundtracket”.
Med ett sånt CV låter det inte som att han borde ha varit bra på att kriga. Detta är ett rimligt, och helt felaktigt, antagande. Karl X Gustav lyckades under sin levnad hamna i krig med Polen, Ryssland, Brandenburg, Danmark, random ryttarhorder, Österrike och Nederländerna – samtidigt. Och det var först när de jävla holländarna gick med som det slutade vara en jämn fight. Under dessa krig lyckades han tåga över Bält 1658, ta sig över San 1656 (kolla upp det här, det är något av det sjukaste svenska armén gjort), vinna i tredagarsslaget vid Warszawa samma år, ta Skånelandskapen i Roskildefreden, bli än fetare trots att han var i fält med boysen, göra Sverige större än det någonsin varit tidigare och nästan dödas i närstrid något dussintal gånger. Han var ingen vidare diplomat, men som taktisk chef var han nästintill oöverträffad.
1. Gustav II Adolf (1594–1632)
Det är tråkigt, men sant: det här är den självklare mannen på förstaplatsen. Karl X Gustavs framgångar beror bl.a. på att han ärvt Gustav II Adolfs (och Banérs, Torstensons och Wrangels) armé; Karl XII:s segrar beror nästan uteslutande på att han ärvt Karl XI:s armé. GIIA ärver inte ett skit. Eller ja, han ärver ett land som ekonomiskt sett är ett skämt och vars krigsinsatser under 1500-talet till pinsamt stor del består av att få pisk av polacker och danskar. Ur detta skapar Gustav II Adolf en krigsmakt som sparkar så mycket röv att den 1648 utses till segrare i trettioåriga kriget och garant för Westfaliska freden. Den andre garanten var fakking Frankrike, vilket typ var tidens motsvarighet till USA (men utan cringe).
Nyckeln till GIIA:s framgångar var god organisation, en syn på logistik som någonting annat än en chipssort, utmärkt artilleri, strålande officerare och att kungen lyckades slå ihop nederländska tankar om att eldkraft är nice med östeuropeiska praktiker om att rörlighet är bra. Resultat: eld och rörelse, vilket säkert bara var en fluga. Denne vår gamle kung har korats till ”det moderna krigets fader” av goda skäl, och en som höll med i det omdömet var Napoleon – alias den kanske skickligaste generalen i världshistorien. Ergo förtjänar GIIA sin förstaplats, för frågan är vem tusan som annars skulle få den?
Kommentarer