Hipsterförband på västfronten - “kulturkrigare” på riktigt

+++ Av: Vladan Lausevic +++ 

När det talas om det första världskriget är det lätt att fastna i stora siffror: tusentals döda under slaget vid Somme, miljoner mobiliserade och frivilliga, miljarder av gevärskulor och artillerigranater. Fokus blir bland annat att förstå kriget som ett "industriellt" krig med större användng av maskiner, produkter och teknologi jämfört med tidigare. Kriget karaktäriseras av storskalig brutalitet och avhumanisering, men samtidigt fanns det också människor vars främsta verktyg inte var geväret eller kanonerna utan pennan, kameran eller cykeln.  

Många som stred och dog under kriget var socialt något annat än dom stora etablerade klasserna som arbetare, bönder och tjänstemän.  Idag kan en skämtsamt tala om “hipsterförband” men inte i den moderna ironiska bemärkelsen. Istället handlar det om soldater och enheter ur den “kreativa klassen” där konstnärliga uttryck, kreativa aktiviteter och teknisk innovation stod i centrum.  

I den här texten beskrivs tre sådana förband. Storbritannien representeras av The Artists’ Rifles, ett regemente där poeter och konstnärer tog värvning. Franska arméns representanter är kameramän och filmskapare som dokumenterade krigets landskap. Det tyska exemplet är cykeltrupperna där tekniskt och sportsligt sinnade soldater tog sig fram på två hjul som i tävlingar.  

Minnesplakat över stupade i Artists Rifles i London. Bildkälla: Wikimedia Commons

The Artists’ Rifles – ett “kreativt” förband och officersskola  

Cigarettkort som visar en medlem i Artists Rifles i deras nya fältuniform. Bildkälla: Wikimedia Commons

Regementet The Artists’ Rifles var redan före kriget ett “ovanligt” förband som grundades 1859 av brittiska konstnärer som ville försvara landet vid eventuellt invasion som från Frankrike. När kriget bröt ut 1914 blev förbandet en samlingspunkt för Storbritanniens unga artister, kreatörer och intellektuella. I regementet fanns det bland andra poeter, målare och skådespelare som tog värvning från konstskolor, redaktionsrum och teatrar.  

The Artists’ Rifles hade sin bas i Hare Hall Camp i Essex och bidrog aktivt till striderna  främst vid frontdelarna nära Belgien och nordöstra Frankrike. Bland de mest kända medlemmarna fanns poeterna Wilfred Owen och Edward Thomas som efter kriget blev symboler för “den förlorade generationen”. Deras verk hade mycket kritiska syn på kriget: det var något hemskt och omänskligt, och den bilden gick emot den formella propagandan.  

Under kriget blev Artists’ Rifles även känd som en utbildningsplattform och elitskola samtidigt som många officerare från regementet överfördes till andra förband och fortsatte bära med sig förbandets “kreativa” identitet. Till exempel: Edward Thomas stupade i slaget vid Arras 1917, medan Wilfred Owen dog i slaget vid Sambre–Oise-kanalen, tragiskt nog bara en vecka före vapenstilleståndet. Genom deras närvaro i dom mest intensiva striderna på västfronten blev det tydligt att detta var ett “kulturförband” vars officerare deltog i flera av dom stora slagen och offensiverna.  

Filmskaparna i franska republikens tjänst  

I franska armén blev konstnärer och andra kreativa personer mer prioriterade vid fronten för insatser med bland annat filmkameror och fotoapparater. 1915 grundades Section Cinématographique de l’Armée (SCA - Armen’s Kinematografiska Sektion), som en officiell filmsektion inom armén. Syftet var att dokumentera kriget, “stärka moralen” och skapa arkiv för framtiden och samtidigt ge hemmapubliken en propagandistisk bild av hur kriget såg ut.  

Männen som tjänstgjorde i SCA var i många fall erfarna, pionjärer och aktiva i Paris blomstrande filmindustri som regissörer, tekniker och kameramän. Med tunga och otympliga filmkameror, ibland monterade på vagnar, följde dom soldaternas vardag vid fronten. “Kamerasoldaterna” filmade allt från skyttegravar och artilleribeskjutningar till döda kroppar och skadade där många av scenerna var iscensatta, särskilt bilder på dödade tyska soldater. 

Medlemmar i SCA fullt upptagna med att framkalla foton. Kan vara arrangerad. Bildkälla: Wikimedia Commons

Framför allt fotografier och filmer som togs under farliga förhållanden redigerades snabbare och visades i franska biografer i propaganda syfte. Bland annat filmades delar av slaget vid Verdun (1916) och Nivelleoffensiven (1917) medan filmen Les Batailles de la Somme blev en av krigets mest sedda och spridda som gjorde starkt intryck både hemma och internationellt. Dessa filmskapare tog hundratusentals bilder och filmer som senare blev en del av det kollektiva minnet av kriget. 

Cykelentusiaster och idrottsmän med pickelhuva och stålhjälm  

Radfahrtruppen (cykeltrupperna) var en “innovativ” del av den kejserliga tyska armén som tidigt integrerade den urbana cykelkulturen i sin krigsorganisation. I sig var cykeltrupper vanliga hos nästan alla samtida krigande arméer men det som gjorde dom tyska cykelsoldaterna mer speciella var organiseringen i jägarförband och särskilda bataljoner. Vid krigsutbrottet fanns över 30 cykelkompanier specialiserade på spaning och snabb rörlighet för anfallsstrid. 

Cykeltrupperna lockade ofta stadsbor, tekniskt sinnade och fysiskt vältränade män som hade cykelvana både privat och på elitidrottsnivå. Beväpnade och utrustade kunde dom röra sig mellan förband, leverera meddelanden, observera fiendens rörelser och ingripa direkt i strid. Det fanns dom som drömde vid krigets början att cykla hela vägen till Paris och cykeltrupperna visade sig vara effektiva i samband med dom inledande striderna i Belgien.  

Illustration av tyskt cykelskytte i Pikelhaube. Bildkälla: Wikimedia Commons

Trupperna användes bland annat under slaget vid Marne (1914) och våroffensiven 1918. De utgjorde viktiga komponenter i snabbförflyttningar och underrättelsearbete, särskilt när fredstida transportvägar var blockerade. I vissa fall utförde sådana trupper även bakhåll och stödde infanteriet vid snabba framryckningar i en armé som under krigets sista år kämpade med logistik- och underhållsproblem.  

50 nyanser av kultur i krig 

När vi idag talar om "hipsterförband" i relation till det första världskriget gör vi det skämtsamt eftersom det fanns personer och förband som var “annorlunda”. De som inte bara stred, sprang och sköt utan även dikterade, dokumenterande och distansåkte. Många som blev mobiliserade eller tog värvning under kriget var samtidens “kulturelit” eller vardagshipsters sett med dagens ögon. 

Brittiska konstnärer, franska filmskapare och tyska cyklister skilde sig mycket rörande sina militära uppgifter men hade också flera likheter rörande livsstilar, socialt status och intressen. De var i många fall personer som idag skulle kallas för “kreativa klassen”. Paradoxalt och tråkigt nog var det personer som genom sina livsstilar och identiteter var transnationella, men valde på grund av samtida nationalistiska idéer i stilen “vi och dom” att delta i kriget. 

Genom sina handlingar visade många direkt och indirekt att kriget inte kunde radera kreativitet, nyfikenhet eller kritiskt tänkande. Särskilt i fallet med personal från The Artists Rifles blev skrivande av poesi och böcker metoder att hantera likgiltigheten och avhumaniseringen samt att kritisera den formella bilden av kriget som något romantiskt och ärofyllt. Deras insatser blev viktiga källor och vittnesmål om hur moderna människor idag förstår det första världskriget som en mänsklig erfarenhet fylld med fasor och förstörelse.