• Per Wallin

Intervju Lubna El-Shanti, krigskorre i Ukraina.

Uppdaterat: 14 okt.

Krigskorrespondenten Lubna El-Shanti har av Mattis ”jag lever och dör för P1” Bergwall fått utlåtandet ”en Cecilia Udén in the making” – vilket är ungefär det finaste någon människa har sagt till någon annan sedan den där scenen i P.S I love you där alla gråter. En intervju var därför given (plus att alltid kul att begå primärkälla).


När jag ringer Lubna har hon precis fusk-joggat ("jag var så otroligt omotiverad, du ringde perfekt så jag hade en ursäkt att bryta!") lite på söder. Hon har varit hemma från Ukraina i ungefär en vecka för att ladda batterierna och ska sedan, lite oklart när, tillbaka igen.

Foto: Privat


Från början:

Jag träffade Lubna första gången när vi jobbade tillsammans på 10. psyopsförbandet på LedR i Enköping. Då hade hon rätt recis innan gjort värnplikt som informationssoldat (de bemannade gamla Värnpliktsnytt, fast nu fanns det ingen tidning längre). Sedan åkte hon på FS22 i Afghanistan i stabsbefattning för psyopsfunktionen – som vi sedan min rotation bytte av. High five på Camp Norhtern Lights alltså.

Efter Afghanistan pluggade hon internationella relationer, jobbade på ambassaden i Moskva (pga. kan ryska) mellan 2013 och 2015 ("fick uppleva majdan och Krim från ryskt perspektiv"), åkte hem, ramlade in på Ekot och är nu deras utpekade Ukrainakorrespondent.

– Det har varit mycket nu. Denna gång skulle jag bara varit nere två veckor i Ukraina, men sedan drog offensiven igång [talande paus] – och jag stannade såklart kvar en vecka till. Rätt mör.


I ditt jobb som korre, hur stor nytta har du av din erfarenhet och utbildning från Försvarsmakten?

– Rätt stor, jag har ju framförallt en förståelse för hur det går till att "föra krig" på det operationella planet då jag suttit med i svenska staben i Afghanistan när operationer planerades. Vad är det som händer först, vilka enheter är det som är först på plats, vilka kommer in sedan och avslutar uppdraget.

Sedan upplever jag att jag känner igen soldater och officerares tankar och känslor, även om jag bara upplevt en bråkdel av de som de är med om. Det gör att jag kan få lite mer kontakt med dem än om jag inte haft någon militär bakgrund alls.


– När jag tittar tillbaka på min tid i uniform så ångrar jag att jag inte var mer möpig när jag hade chansen, och intresserade mig mer – det hade jag haft nytta av nu. Som tur är har vi ändå David Carlqvist på Ekot, den möpigaste av de möpiga, som ser till att vi håller rätt språk och som kan alla korrekta termer.


Vi släppte nyss avsnittet Ukraina Redux där jag har ett och annat att säga om svenska mediers bevakning av kriget. Vad har du att säga till ditt försvar?

– Jag ligger på rätt "låg" nivå, där mitt fokus är att beskriva hur människorna i kriget har det. Sedan har vi på Ekot försökt vara väldigt noggranna med att benämna saker med rätt namn. Men få av mina bekanta har militär erfarenhet, därför måste man göra det så enkelt och begripligt som möjligt – börjar jag bli teknisk kring vapensystemen så sänker det lyssningsbarheten.

Sedan har Ekot fördelen att vara en ganska stor redaktion, vi försöker bjuda in gäster som förklarar skeendet och hur det går i kriget på operationell och strategisk nivå. Allt hänger inte på mig såklart.

Innan kriget bröt ut kallade min chef in gamla korrar för att bulla upp kompetens. Vi försöker täcka allt.


Är du inbäddad? Hur fritt kan du jobba?

– Jag är absolut inte inbäddad: på sin höjd har vi fått militär eskort längs en specifik väg. Ukrainska militärfordon har alltså kört före oss. Jag får ställa vilka frågor jag vill och röra mig som jag vill. MEN vid massgravarna i Izium var det uppstyrt: då bussades vi ut från ett mediecenter, men man var tvungen att hitta sin vinkel. Det fick vi köpa då.

Vi jobbar ju inte med bilder, så för oss är det inte lika viktigt att vara vid frontlinjen hela tiden. Man ska alltid väga riskerna mot vad man kan få ut av att det.


– Vi var två korrespondenter nere fram till juli, jag och Johan Mathias Sommarström. Men efter sommaren så åkte han tillbaka till Mellanöstern, och jag rör mig tillsammans med en säkerhetsfirma i de mer utsatta områdena. Det fungerar så att jag och Sveriges Radios säkerhetsgrupp gör en bedömning om jag behöver skydd om jag till exempel ska åka och jobba nära fronten. Om det finns ett hot så får jag en livvakt tilldelad mig samt en chaufför som kör den bil som vi har köpt just för att kunna jobba i Ukraina.


Du kan ju ryska, men är engelska helt uteslutet i Ukraina?

– Det är blandat. Vissa har någon slags engelska. Men det är svårt i mindre byar och städer.


Något jag vill förstå bättre är de proryska rösterna som finns i Ukraina, men som vi inte kommer åt.

Vad är ditt drömknäck att få göra i kriget?

– Det här låter såklart väldigt klyschigt, men jag är glad att bara vara där och prata med människor. Mitt mål är att vara på så många platser som möjligt, prata med så många som möjligt. Suga i mig alltihopa.

Något jag vill förstå bättre är de proryska rösterna som finns i Ukraina, men som vi inte kommer åt. Jag vet ju att det finns ukrainare som har bytt ”färg” och dem skulle jag vara jätteintresserade att prata med: jag förstår inte vad som driver dem och vad de vill med det.


Skulle du kunna tänka dig att vara krigskorre på andra sidan frontlinjen?

– Att arbeta på den ryska sidan menar du? Nej, det skulle jag inte vilja göra för jag tror inte att det går att göra sitt jobb där på ett tillräckligt fritt sätt. Inte med ryska styrkor. Självklart skulle jag kunna verka i ett ockuperat område, men inte korsa frontlinjen.


Hur ser din egen mediebevakning ut?

– Jag läser allt. Flera ukrainska kanaler, deras public service, sedan också Telegram. Håller koll på vissa ryska medier, men jag försöker inte ha dem uppe på mobilen utifall någon vill kolla min mobil av någon anledning.

Sedan är ju twitter fantastiskt, men det gäller att hitta sina konton.


– Helt ärligt lyssnar jag mest på vad folk pratar om i Ukraina. Och om det handlar om förstahandskällor så var ju jag på plats i Izium och kunde själv prata med åklagare, polis och folk som bodde i närheten av begravningsplatsen.

Hur får du idéer till uppslag?

– Vad gäller Ukraina har jag drivits rätt mycket av min egen nyfikenhet. Typ ”hur funkar posten i krig?” Då går jag in i det och besvarar den frågan. Givetvis kollar jag också vad andra medier har gjort och om jag kan göra en egen vinkel på det, men mest inspiration kommer från lokala nyhetssajter i Ukraina. Samtidigt har jag haft väldigt mycket tur och träffat en massa personer som varit på rätt ställe. Då kommer idéerna och uppslagen automatiskt.


Har du träffat på några svenska frivilliga därnere?

– Nej, bara tyskar och britter. Ett problemet är att de ju är vid fronterna – där jag inte är helt enkelt. Ett annat är att för att kunna publicera intervjuer med dem så måste jag vara säker på att personen har, vad ska man säga, ett "rent förflutet”. Det kan vara kontroversiellt i sig om jag pratar med en person som till exempel har en nazistisk bakgrund.

Vad vill dina chefer att du ska göra?

– De säger inte så mycket. Klart de vill att man ska vara på plats och täcka alla aspekter av kriget såsom ekonomi, energi, moralen bland befolkningen och så vidare.

Har du någon fråga som du ställer till alla du träffar?

– En fråga jag ställer ofta är ”hur sover du om nätterna?” Känns neutral, men förklarar också hur människor känner sig. Jag pratade med en man i Kharkivregionen som bodde i en nyligen befriad by. Han jobbade med att gräva upp ryska soldaters lik ur folks trädgårdar. Han svarade: ”jag dricker en flaska sprit, sedan sätter jag på tv:n jättehögt så att jag inte hör deras röster” Det hade inte jag fått höra om jag inte ställt den frågan.


Han svarade: ”jag dricker en flaska sprit, sedan sätter jag på tv:n jättehögt så att jag inte hör deras röster”

Vad har överraskat dig mest?

– Att jag inte blir lika påverkad som jag trodde jag skulle bli av att se lik. För mig är det inte de döda utan de som överlevt som gör mest avtryck. De som fortsätter med vardagen trots omständigheterna. Men sedan får vi ju se: jag går ju på debriefingsamtal. Men det värsta har ju varit att prata med människor.

Sedan är det också det att man vant sig vid kriget: från början ryckte man till när man hörde ingående eller utgående artilleri, men nu ignorerar man ljud och kan fortsätta intervjun för att man automatiskt bedömer att det inte är tillräckligt nära. En händelse jag kommer ihåg från när jag nyligen kommit ner till Ukraina var att jag och Johan Mathias Sommarström var i Odessa när vi plötsligt hörde en explosion i närheten. Sommarström, som varit hur mycket som helst i krigszoner, reagerade inte överhuvudtaget medan jag hoppade till kraftigt och blev livrädd. Nu har jag blivit lika avtrubbad som honom.

Nu är jag ju tvungen att ställa samma fråga till dig som du ställer till de du intervjuar: hur sover du om nätterna?

– Jättebra, nu sover jag alltid så länge det går för att ta tillvara på sömnen. Men det gjorde jag inte i början. Dock är jag alltid redo att förflytta mig vilket betyder att jag sover med tillräckligt mycket kläder på så att jag bara kan ställa mig upp och springa därifrån. Emellanåt sover man ju inte alls i Ukraina, men det handlar ju snarare om hög arbetsbelastning, att jag måste klippa nätterna igenom eller förflytta mig på natten.


När den här intervjun publiceras så är Lubna hemma, men hon ska snart ner igen. Exakt när vet hon inte.

– Det känns bra, det känns som att jag inte skulle vilja göra något annat än det här. Även om jag såklart inte är glad över att det är ett krig är jag ändå tacksam över att jag går bevaka det.


Ett urval av Lubnas reportage finns att lyssna på här och man kan med fördel följa henne på twitter på @LubnaElShanti


/Per

973 visningar1 kommentar

Senaste inlägg

Visa alla