Magnus Stenbock – karolinernas siste store fältherre
Av: Magnus Glenning
Sommaren 1709 låg en svensk armé i spillror på andra sidan Europa. Vid Poltava hade Karl XII dittills närmast oövervinnerliga krigsmaskin besegrats av Peter den stores ryssar. Det som återstod kapitulerade kort därefter vid Perevolotjna. Tiotusentals svenska soldater var döda eller på väg mot rysk fångenskap, och kungen själv befann sig långt från Sverige, strandsatt i Osmanska riket.
För Sveriges fiender var budskapet tydligt. Stormakten var på fallrepet. Danmark, som tvingats ur det stora nordiska kriget redan 1700, såg sin chans. I november 1709 landsteg en dansk armé vid Råå söder om
Helsingborg. Målet var att återta Skåne.
Situationen kunde knappast ha varit värre. Många av rikets bästa och mest erfarna soldater hade försvunnit i katastrofen i öster. Nu måste nya regementen sättas upp och gamla fyllas med rekryter. Enter: min namne – Magnus Stenbock.
I Skåne fanns han en man som hade ägnat stora delar av sitt vuxna liv åt två saker som nu behövdes mer än någonsin: att organisera arméer och att använda dem.
Mer än en general
Stenbock föddes troligen den 12 maj 1665 i Stockholm och tillhörde en av Sveriges förnämsta adelssläkter. Som son till riksamiralen Gustaf Otto Stenbock fick han en utbildning värdig sin ställning. Han studerade bland annat latin, fysik, matematik och fortifikation och skickades som ung ut i Europa. En ung man med många strängar på sin lyra, alltså.
Precis som många andra svenska officerare skaffade han sig erfarenhet i utländsk tjänst. Det var på modet vid denna tid. Han tjänstgjorde i Nederländerna och deltog senare i krig mot Frankrike. Vid Fleurus 1690 fick han känna på ett av samtidens stora europeiska fältslag. När det stora nordiska kriget bröt ut år 1700 var Stenbock därför redan en erfaren officer. Under Kalle Dussin deltog Mange i flera av krigets tidiga fälttåg och slag, Narva, övergången av Düna och Kliszów, och avancerade snabbt.
Men det som gjorde Stenbock särskilt användbar var att han inte bara kunde föra soldater i strid. Som direktör för generalkrigskommissariatet fick han även ägna sig åt betydligt mindre romantiska (med ack så viktiga) sida: pengar, proviant, transporter och utrustning. En armé marscherar inte särskilt långt på ren ära allena, och Stenbock visade en närmast osviklig förmåga att trolla fram resurser där sådana knappt tycktes finnas. Men betyder inte att han var någon okomplicerad hjälte. Tvärtom.
Stenbock kunde vara charmig, vältalig och oerhört energisk, men också hetlevrad, fåfäng och mån om sin egen ställning. Hans verksamhet inom krigskommissariatet kantades dessutom av ekonomiska förehavanden som knappast framstår som särskilt smickrande med moderna ögon. Samtidigt fanns en helt annan sida.
Han tecknade och målade, skrev poesi och var musikaliskt kunnig. Som sagt, en man med många strängar på sin lyra. Framför allt var han en flitig brevskrivare. I den utgivna korrespondensen mellan honom och hustrun Eva Magdalena Oxenstierna finns hela 515 (!) brev bevarade.
Bakom fältmarskalken och nationalhjälten skymtar därför något betydligt intressantare: en människa. De som känner mig vet att jag går i gång på detta – människan bakom legenden.
Nåväl, Sverige skulle snart behöva allt han kunde erbjuda.
Danskarna kommer!
Stenbock hade utsetts till guvernör i Skåne 1705 och tillträdde posten 1707. När den danska invasionsarmén landsteg hösten 1709 hamnade försvaret av landskapet därför i allra hög grad på hans bord. Arvsfienden avancerade snabbt. De svenska styrkorna var för svaga för att omedelbart bjuda effektivt motstånd och drog sig undan. Helsingborg föll och den danska armén bredde ut sig likt ett rödvitt lapptäcke över delar av Skåne.
Men den danska ledningen hade ett problem. Stenbock hade tiden på sin sida. Från andra delar av Sverige började regementen samlas. Många var nyuppsatta och innehöll gott om oerfarna soldater. Den gamla seglivade berättelsen om att Stenbock skulle ha besegrat danskarna med en armé av illa utrustade bondpojkar i träskor är just en berättelse – men det råder ingen tvekan om att den armé han nu fick till sitt förfogande innehöll betydligt mindre erfarenhet än den som Karl XII hade fört österut. Stenbock måste få den att fungera. Träskor eller ej.
Soldater skulle samlas, förses med mat och utrustning, organiseras och övas. Men minst lika viktigt var något som inte gick att packa på en trossvagn: självförtroende. Poltava hade visat att svenskar kunde besegras. Det var svårt för många att svälja, och till råga på allt stod danskarna plötsligt åter i Skåne. Stenbock lyckades ändå bygga upp stridsmoralen i sin nya armé och började pressa danskarna tillbaka mot Helsingborg. Där skulle frågan avgöras.
Helsingborg
Den 28 februari 1710 stod de båda arméerna mittemot varandra norr om Helsingborg.
Styrkorna var ungefär jämnstora, men inslaget av nyuppsatta regementen var påfallande stort på den svenska sidan.
Slaget utvecklades till en hård och stundtals förvirrad strid där båda sidors förband utsattes för svåra påfrestningar. Men Stenbock lyckades hålla samman sin armé och efter några timmars strid började det danska motståndet falla sönder.
När striden var över hade danskarna förlorat omkring hälften av sin armé i stupade och tillfångatagna. Resterna drog sig tillbaka bakom Helsingborgs befästningar. Men, en vecka senare lämnade den siste danske soldaten Skåne. I vad som man får hoppas var ett sista försök hade Danmark misslyckats med att genom miliärt våld återerövra landskapet.
Det var en anmärkningsvärd prestation av Stenbocks pojkar. Stenbock hade inte fått befälet över Karl XII gamla veteranarmé. Han hade varit med och skapat den armé som nu hade vunnit. Hans operationer före slaget, hans arbete med soldaternas stridsmoral och hans ledning på själva slagfältet gjorde att segern både av samtiden och eftervärlden i hög grad tillskrevs honom. Han hyllades som rikets räddare.
Ständerna lät till och med avskriva hans skuld till banken och den 21 maj 1710 konstituerades han av rådet till fältmarskalk. Karl XII var märkligt långsam med att formellt bekräfta utnämningen. Det skulle dröja nästan tre år.
Segern som inte kunde rädda Sverige
Helsingborg hade räddat Skåne, men Sverige hade fortfarande förlorat Poltava.
Det är den avgörande skillnaden mellan Stenbocks situation och de svenska fältherrarnas under stormaktstidens glansdagar. En seger kunde fortfarande vinnas på slagfältet, men Sveriges strategiska situation blev allt sämre. År 1712 fick Stenbock därför ännu en närmast otacksam uppgift: en ny svensk armé skulle överföras till de svenska besittningarna i norra Tyskland. Men än en gång visade Stenbock att hans kanske största begåvning låg i kombinationen av general och organisatör. När centralmakten hade svårt att få fram pengar använde han sin vältalighet och sina kontakter. Bland annat lyckades han övertala Stockholms borgerskap att bidra.
Till slut kunde ändå omkring 10 000 svenska soldater skeppas över till Pommern. Men knappt hade de kommit dit innan problemen började. En dansk eskader lyckades förstöra en del av svenskarnas förrådsfartyg. Stenbock befann sig plötsligt på tysk mark med en armé vars försörjning var osäker, samtidigt som betydligt starkare fientliga styrkor fanns i området. Kungen ville att han skulle gå till offensiv, men Stenbock såg vad han faktiskt hade framför sig. Han sökte därför i stället en möjlighet att slå en del av fiendens styrkor innan de hann förenas.
Gadebusch
Den 9 december 1712 enligt den dåtida svenska kalendern – den 20 december enligt den gregorianska – mötte Stenbock en dansk-sachsisk armé vid Gadebusch i Mecklenburg. Fienden var numerärt överlägsen. Stenbock anföll ändå.
Men om Helsingborg framför allt blivit hans seger skulle Gadebusch också bli en annan mans stora ögonblick.
Artilleriofficeren Carl Cronstedt hade arbetat med att göra det svenska artilleriet lättare, rörligare och mer lämpat att följa infanteriet i strid. Vid Gadebusch fick han möjlighet att visa vad detta kunde innebära.
Med vad samtida källor beskrev som en ovanlig snabbhet fick Cronstedt fram sina kanoner på en höjd sydost om Wakenstädt. På omkring 700–800 meters avstånd öppnade de eld mot de dansk-sachsiska trupperna medan dessa fortfarande höll på att gruppera sig.Effekten blev betydande. Elden orsakade tunga förluster, störde fiendens uppmarsch och tvingade motståndaren att förändra sin plan samtidigt som den svenska armén kunde utvecklas till strid. Sedan anföll Stenbocks grabbar. Efter hårda strider bröt den dansk-sachsiska armén samman.
Gadebusch blev en av den karolinska arméns sista stora segrar. Stenbock själv var inte sen att erkänna Cronstedts betydelse. Både han och senare även kungen gav artilleriofficeren en mycket stor del av äran för triumfen. Det säger också något viktigt om Stenbock som fältherre: bra generaler behöver bra underordnade och de måste veta hur de ska använda dem.
Den 28 januari 1713 utfärdade Karl XII slutligen den formella fullmakten som bekräftade Stenbock som fältmarskalk. Men samtidigt höll hans största triumf på att förvandlas till en katastrof. Han hade visserligen vunnit slaget, men han hade inte löst någonting.
Altona
Den dansk-sachsiska armén var svisserligen lagen, men i närheten fanns fortfarande sachsiska styrkor – och ryssarna. Stenbocks egen armé var medtagen och försörjningssituationen blev allt värre. Han marscherade in i Holstein. Där inträffade den händelse som mer än någon annan svärtar hans eftermäle.
Natten till den 29 december 1712 enligt svensk tideräkning lät Stenbock bränna Altona utanför Hamburg.
Bakgrunden innehöll både militär logik och vedergällning – danskarna hade tidigare förstört svenska Stade – men konsekvensen var brutal. En till stor del civil stad lades i ruiner och tusentals människor stod utan hem, mitt i vintern. Handlingen väckte kritik redan i samtiden och har varit svår att försvara även för senare beundrare av Stenbock.
Det är också här som bilden av nationalhjälten från Helsingborg spricker.
Samme man som kunde organisera en armé ur katastrofen efter Poltava, inspirera oerfarna soldater och besegra överlägsna fiender kunde också fatta ett beslut som drabbade en civilbefolkning med förödande kraft. Magnus Stenbock var en lysande militär, visst, men han var inte någon riddare ur en saga.
Fällan vid Tönningen
Efter Gadebusch och Altona blev Stenbocks läge alltmer hopplöst.
Underhållsproblemen växte samtidigt som Peter den stores närmade sig med den allierade armén. Stenbock drog sig längre norrut och tog till slut sin tillflykt till halvön Eiderstedt med den holstein-gottorpska fästningen Tönningen som sista stödjepunkt. Där väntade han på hjälp från Sverige, som aldrig kom.
Fienden slöt sig runt svenskarna. De allierade behövde knappast kasta bort soldater på desperata stormningar. Det räckte att vänta. Nu var tiden på deras sida och hungern gjorde jobbet åt dem. I slutet av april inleddes en regelrätt belägring och den 5 maj 1713 (enligt svensk kalender) undertecknade Stenbocks ombud kapitulationsakten.
Armén överlämnades till den danske kungen. På mindre än ett halvår hade Stenbock gått från den lysande triumfen vid Gadebusch till att stå utan armé. Det var inte första gången under stora nordiska kriget som svenska soldater fick erfara att taktisk skicklighet inte kunde trolla bort strategiska realiteter. För Stenbock blev Tönningen slutet på hans militära bana, han skulle aldrig mer leda en armé i fält.
Fången
I november 1713 fördes Magnus Stenbock till Köpenhamn, som krigsfånge. Till en början behandlades den berömde svenske fältmarskalken relativt väl och inkvarterades i ett vanligt bostadshus. Men Stenbock var inte någon man som stillsamt accepterade sitt öde. Han fortsatte att skriva brev till omvärlden och deltog bland annat i planer på att fly. Det var ett misstag.
Danskarna läste hans hemliga korrespondens. I november 1714 fick de nog och Stenbock spärrades in på fästning. Hans hälsa försämrades. Han klagade över dålig mat, fuktiga och osunda rum och över att han nekades frisk luft och motion. Den energiske mannen som några år tidigare hade ridit framför sina soldater vid Helsingborg hade blivit en sjuk och deprimerad fånge. Men mitt i den dystra slutakten inträffade en märklig episod. I augusti 1716 fick Stenbock besök, av ingen mindre än Peter den store.
Tsaren, vars växande ryska stormakt hade krossat Karl XII huvudarmé vid Poltava och vars trupper bidragit till att jaga Stenbock in i fällan vid Tönningen, mötte nu den svenske fältmarskalken som fånge i Köpenhamn. Peter behandlade honom vänligt.
Det måste ha varit ett märkligt möte. Två män som på olika sätt representerade den maktförskjutning som höll på att förändra norra Europa: den ene härskare över den stormakt som växte fram, den andre en av de skickligaste militärerna från den stormakt som höll på att falla samman.
Den 23 februari 1717 dog Magnus Stenbock i fångenskap. Han blev 51 år gammal.
Karolinernas siste store fältherre?
Det är lätt att förstå varför eftervärlden gjort Magnus Stenbock till hjälte.
Vid Helsingborg 1710 stod Sverige inför ett av de farligaste ögonblicken under hela stora nordiska kriget. Huvudarmén var borta, kungen befann sig utomlands och Danmark hade åter landstigit i Skåne. Stenbock organiserade motståndet och besegrade invasionsarmén. Två år senare gjorde han nästan om bedriften vid Gadebusch.
Men kanske blir han mer imponerande om man skrapar bort lite av hjälteglansen. Han var ingen fläckfri nationalikon. Han var fåfäng, hetlevrad och ibland hänsynslös. Hans ekonomiska förehavanden lämnar fortfarande frågetecken och ordern att bränna Altona visar hur brutal han kunde vara.
Samtidigt var han bildad, konstnärligt begåvad och uppenbart kapabel att skapa starka band till människorna omkring sig. Hundratals brev till Eva Magdalena låter oss dessutom komma ovanligt nära mannen bakom den gulblåa uniformen. Militärt var han mer än en general som kunde ställa upp soldater på ett slagfält. Han förstod det som varje framgångsrik befälhavare förr eller senare tvingas inse: krig avgörs inte bara när arméerna möts. Någon måste få fram soldaterna. Någon måste utrusta dem, ge dem mat, skaffa stålar, organisera transporter och få rädda och oerfarna män att tro att de kan besegra fienden. Där var Magnus Stenbock exceptionellt skicklig.
Men hans liv illustrerar också den svenska stormaktstidens sista stora problem:
Ja, han kunde skapa arméer.
Ja, han kunde besegra danskarna vid Helsingborg.
Ja, han kunde besegra en överlägsen fiende vid Gadebusch.
Men, han kunde inte skapa soldater, pengar och proviant ur tomma intet. Och han kunde heller inte förändra det faktum att Sverige efter Poltava kämpade mot en koalition vars samlade resurser var större än rikets egna.
Vid Helsingborg räddade han Skåne. Vid Gadebusch vann han en av karolinernas sista stora segrar. Vid Tönningen kom verkligheten slutligen ifatt honom.
Magnus Stenbock kunde fortfarande vinna slag, men inte ens han kunde rädda det svenska stormaktsväldet.
Kommentarer