”Än plockas inga liljor på Älvsborg”

Av Magnus Glenning

Natten till den 24 juli 1719 måste Nya Älvsborg fästning ha varit en bedrövlig plats att befinna sig på. I flera dygn hade dansk-norska kanoner och mörsare hamrat den lilla fästningen i Göta älvs mynning. Murverk hade raserats, byggnader störtat sönder och samman och som om det inte vore nog så hade ett krutmagasin exploderat. Överallt fanns rasmassor, splitter och krutrök. Mitt i allt detta försökte omkring 350 svenska soldater hålla porten till ”Sveriges framsida”, Göteborg.

Samtida översikt över Tordenskjolds anfall mot "Castellet Nya ElfsBårgh" år 1719. Krigsarkivet via Wikimedia Commons

De som bankade på? Några av Nordens mest berömda, och fräckaste, sjökrigare.

Peter Wessel Tordenskjold, som anförde styrkan, hade dessutom all anledning att känna sig självsäker. Bara sex dagar tidigare hade han lyckats få den mäktiga Carlstens fästning vid Marstrand att kapitulera. Genom en kombination av aggressivt uppträdande, vilseledning och psykologisk krigföring hade han övertygat kommendanten Henrich Danckwardt om att fortsatt motstånd var utsiktslöst.

Nu tänkte han göra om den bedriften. Men på Nya Älvsborg stod överstelöjtnant Jean Abraham Lillie och Lillie tänkte inte ge honom en andra Carlsten.

Stormaktens sista sommar

Sommaren 1719 var det svenska stormaktsväldet inne på upploppet. Karl XII hade stupat vid Fredrikstens fästning året innan och efter nästan två årtionden av krig var Sverige utmattat. De arméer som en gång hade marscherat genom Polen, Sachsen och Ukraina fanns inte längre. Fienden hade däremot knappast förlorat aptiten.

Nya Älvsborg sedd från Stora Aspholmen cirka år 1700. Ur Svecia Antiqua et Hodiern, via Wikimedia Commons

På ostkusten härjade ryssarnas flotta. På västkusten försökte Danmark-Norge utnyttja situationen för att pressa Sverige ytterligare. Under våren hade dansk-norska örlogsfartyg blockerat Göteborgs hamninlopp och sommaren 1719 inleddes större operationer mot den svenska västkusten, och där fanns Tordenskjold.

Den norskfödde sjöofficeren hade under stora nordiska kriget skaffat sig ett närmast legendariskt rykte genom djärva operationer mot svenskarna. Han var aggressiv, initiativrik och inte främmande för att använda bluff och rena fräckheten som vapen.

Det hade svenskarna precis fått erfara vid Marstrand. Efter att själva staden fallit återstod Carlstens fästning. Tordenskjold lyckades få Danckwardt att överskatta angriparnas styrka och den 15 juli kapitulerade fästningen, trots att möjligheterna till fortsatt motstånd knappast var uttömda.

Danckwardt skulle senare ställas inför svensk krigsrätt och betala för beslutet med sitt liv. Men det visste ingen ännu. För Tordenskjold var Carlsten istället en lysande framgång. Nästa mål låg söderut.

Göteborg, låset mot havet

Den som vill angripa Göteborg sjövägen stöter emellertid på ett problem:

Nya Älvsborg fästning.

Fästningen låg på Kyrkogårdsholmen mitt i Göta älvs mynning och hade uppförts under 1600-talet för att ersätta den äldre Älvsborgs fästning (därav namnet). Placeringen var väl vald. Ett fientligt fartyg som ville ta sig uppför älven mot Göteborg kunde knappast ignorera befästningen och dess kanoner. Garnisonen sommaren 1719 var däremot inte imponerande stor. I början av juli fanns sannolikt högst omkring 350 man på fästningen.

Deras tillförordnade kommendant var den 43-årige Jean Abraham Lillie. Han hade vid det här laget hunnit skaffa sig en meritlista som nästan kunde sammanfatta den senare delen av den karolinska epoken. Han hade kämpat vid Helsingborg 1710 och Gadebusch 1712, hamnat i dansk fångenskap efter Tönningens kapitulation året därpå och därefter lyckats rymma. Under Karl XII norska fälttåg 1716 hade han dessutom sårats vid ett bombnedslag. Nu hade kriget kommit till hans egen fästning.

Den 19 och 20 juli samlade fienden styrkorna på Rivöfjorden utanför Göteborg. Där fanns sju linjeskepp, två fregatter, skottpråmar, galärer och olika fartyg avsedda för bombardemang. Tillsammans med transportfartygen omfattade styrkan omkring 6 000 sjömän och soldater. Men det verkligt obehagliga hotet mot Nya Älvsborg skulle snart finnas betydligt närmare.

Danska galärer och mörsarpråmar under eldgivning i skydd bakom Lilla Aspholmen. På ön finns också ett mörsarbatteri (11). Detalj av samtida beskrivning. Krigsarkivet via Wikimedia Commons

Fyrtio mörsare

Den 21 juli började danskarna rekognoscera bland holmarna runt fästningen.

På Stora Aspholmen, nordväst om Nya Älvsborg, placerades 36 mindre mörsare. På Lilla Aspholmen ställdes ytterligare fyra betydligt tyngre pjäser upp. Sammanlagt fyrtio mörsare. Avståndet var kort och placeringen otäck. Medan örlogsfartygen kunde beskjuta befästningarna med sina kanoner kunde mörsarna skicka granater i höga bågar över murarna och låta dem falla ner bland byggnader, artillerister och soldater inne på fästningen. Innan eldgivningen började försökte Tordenskjold emellertid med ett billigare vapen: försök till övertalning. En förhandlare skickades till Lillie med en uppmaning att kapitulera. Lillie vägrade. Skräll.

Då började kanonerna tala.

Från elvatiden på kvällen den 21 juli hamrades fästningen av eld från både fartyg och Aspholmarna. Fästningens artilleri svarade och även de dansk-norska fartygen fick känna på svenskarnas kanoner. För männen innanför murarna följde några dygn som måste ha känts betydligt längre. Bastionen Hummern utsattes för svår beskjutning. Tornet, där fästningens kyrka låg, träffades. Kommendantshuset skadades och delar av murverket slogs sönder. Sedan träffades ett krutmagasin. Explosionen skadade delar av anläggningen ytterligare. Ändå fortsatte svenskarna skjuta.

”Än plockas inga liljor…”

Tordenskjold försökte återigen få Lillie att ge upp.

Det hade trots allt fungerat vid Carlsten mindre än en vecka tidigare. En fästning behövde inte stormas om man kunde övertyga mannen som bestämde där inne om att öppna portarna frivilligt. Men den här gången fungerade det inte.

Enligt traditionen ska Lillie ha svarat att:

”Än plockas inga liljor på Älvsborg.”

Om orden verkligen föll exakt så är svårt att avgöra. Tre århundraden av historieskrivning har haft gott om tid att putsa till repliken. Hans verkliga svar gick däremot inte att misstolka. Tordenskjold fick ingen kapitulation.

Beskjutningen fortsatte och Nya Älvsborg tog allt mer stryk. Under ett kraftigt åskväder på kvällen den 23 juli fick försvararna åtminstone ett kort andrum. Eldgivningen upphörde och inne på fästningen arbetade soldaterna med att provisoriskt reparera bräscherna i murarna. Man förberedde sig också för vad som verkade komma härnäst: en stormning. Samtidigt pågick något på andra sidan vattnet som Tordenskjolds män ännu inte kände till.

Anfallet mot Nya Älvsborg. Målning av Magnus Malmgren (Karolinermålaren)

Kanoner i natten

Från Hisingens södra strand hade soldater ur Skaraborgs regemente haft närmast första parkett till bombardemanget. De kunde se danskarnas ställningar på Aspholmarna.

Problemet var bara att de inte kunde göra särskilt mycket åt dem. Avståndet var för långt för deras musköter.  Regementschefen Georg Bogislaus Staël von Holstein bestämde sig därför för att skaffa något med lite bättre räckvidd, så han tog sig in till Göteborg och begärde artilleri.

De ansvariga var dock inte särskilt förtjusta i idén. Risken fanns trots allt att pjäserna hamnade i danskarnas händer. Först sedan Staël von Holstein lovat att personligen ersätta den materiel som eventuellt gick förlorad fick han med sig fyra kanoner och en mörsare. Pjäserna transporterades över Göta älv till Hisingen, sedan började arbetet.

Under natten mot den 24 juli släpade frivilliga svenska soldater kanonerna och mörsaren över Hisingen mot Arendal. Där byggdes två enkla batterier med hjälp av skanskorgar. Medan männen på Nya Älvsborg gjorde sig redo för ett möjligt danskt stormningsförsök arbetade alltså andra svenska soldater i mörkret med att förbereda en obehaglig överraskning.

När gryningen kom var den färdig.

Eld från ett nytt håll

De svenska kanonerna öppnade eld.

Utsikten från Nya Älvsborg mot Aspholmarna, tagen vid Teschenfesten 2025. Bildkälla: Eget arkiv

För Tordenskjolds män på Aspholmarna måste det ha varit en högst frustrerande upptäckt.

Framför dem låg fortfarande Nya Älvsborg. Trots flera dygns bombardemang sköt fästningen tillbaka. Nu började svenska projektiler dessutom komma från Hisingen.

De dansk-norska batterierna hade byggts för att beskjuta Nya Älvsborg, inte för att försvara sig mot artilleri från norr. När kulorna började slå ner saknade manskapet ordentligt skydd från det nya hållet. Plötsligt var det inte längre Lillie som satt i den mest utsatta positionen. Danskarna började utrymma Aspholmarna och de närliggande fartygen flyttades utom räckhåll. Då kom nästa svenska drag.

Från Nya Varvet löpte galärerna Carolus, Wrede och Lucretia ut mot Lilla Aspholmen.

De dansk-norska soldaterna hann lämna ön innan galärerna nådde fram, men vid det laget spelade det mindre roll. Tordenskjolds anfall hade brutit samman. Någon stormning blev det aldrig. Fartygen drog sig tillbaka och återsamlades på Rivöfjorden. Efter flera dygns bombardemang tystnade kanonerna. Kvar på sin lilla klippö stod Nya Älvsborg. Sönderskjuten, men fortfarande i svenska händer.

En liten seger i ett förlorat krig

Ett trettiotal svenska försvarare hade dödats. På dansk-norsk sida hade människor också stupat och flera fartyg skadats.

Men det viktigaste resultatet var enkelt: Göteborgs lås mot havet hade hållit.

För Sverige förändrade segern egentligen väldigt lite i det stora perspektivet. Några hundra soldater utanför Göteborg kunde såklart inte rädda stormaktsväldet. De baltiska provinserna skulle inte återerövras och de arméer som en gång hade marscherat från Narva till Sachsen var sedan länge borta.

Men det är också ett ganska orättvist sätt att betrakta slaget. För männen inne på Nya Älvsborg var stormaktspolitiken förmodligen ganska avlägsen medan granaterna föll omkring dem. Deras värld hade krympt till några bastioner, sönderskjutna byggnader, krutrök och kamrater som försökte hålla kanonerna i eldgivning. Och i den världen höll de stånd.

Lillie belönades för sin insats. Samma år utnämndes han till överste och upphöjdes i friherrligt stånd. Försvaret av Nya Älvsborgs fästning blev den händelse hans namn framför allt kom att förknippas med.

Tordenskjold var däremot långt ifrån färdig med Göteborg. Redan samma höst skulle han återvända och genomföra ännu ett djärvt anfall, denna gång mot den svenska flottbasen vid Nya Varvet. Men Nya Älvsborg lyckades han aldrig ta.

Tordenskjolds anfall blev Nya Älvsborgs stora prövning. Fästningen hade byggts för att skydda Göteborg från ett anfall från havet och när prövningen väl kom gjorde den sitt jobb. Nya Älvsborg fästning kom aldrig att erövras av en fiende i strid.