+++ Skriven av: Magnus Glenning +++
Under andra världskriget fanns det två små länder som stod emot övermaktens anfall: Finland och Grekland. Såväl finländarna som grekerna tvingades erkänna sig besegrade vid förhandlingsbordet, men på slagfältet gjorde de sig namn som exceptionella krigare som utnyttjade motståndarens övermod, misstag och det egna landets väder och terräng.
Den 28 oktober 1940 invaderade det fascistiska Italien Grekland. Att invadera ett främmande land under senhösten är aldrig en bra idé, särskilt inte om det handlar om ett bergigt land där oktober månad
är fylld av regn, snö, vind och lera. Lägg till en resolut motståndare, en illa förberedd invasionsstyrka och ren och skär underskattning så har du ett recept för katastrof. Det var exakt det som hände när Mussolinis här drog in över grekiskt territorium på hösten 1940.
En omodern krigsmakt plågad av rivalitet
Efter att under 1930-talet bedrivit krig i Etiopien och hjälpt Francisco Franco till seger under spanska inbördeskriget var den italienska armén en skugga av sitt forna jag. Tiotusentals soldater hade stupat och mängder av krigsmateriel förstörts på slagfältet. Man beräknade att armén inte skulle vara återuppbyggd förrän tidigast 1943. Till råga på allt fanns det inom krigsmakten en stor rivalitet mellan fascister och rojalister
som ofta aktivt motarbetade varandra – med katastrofala resultat för männen i ledet. När Italien gick med i andra världskriget 1940 var landet knappt kapabelt till att föra ett modernt, mekaniserat krig.
Trots detta var det denna armé som Benito Mussolini på hösten 1940 beordrade att anfalla det till synes svaga grannlandet vid Medelhavet. I och med angreppet på Grekland befann sig alltså Italien redan i slutet av 1940 i ett trefrontskrig.
David mot Goliat – grekerna slår tillbaka
I mitten av november var läget allvarligt för den italienska invasionsstyrkan. Soldaterna hade stridigt oavbrutet i tre veckor och var slutkörda. Armén led brist på allt – soldater, hästar, mulåsnor och lastbilar. Av de ursprungliga 1 700 lastbilar som hade öronmärkts för invasionen hade ynka 107 tagit sig till fronten i Grekland. Den logistiska situationen var en mardröm. Italien förfogade över två undermåliga hamnar i Albanien vilka bildade en
flaskhals för de förstärkningar som trots allt anlände. Till råga på allt var flygfälten i Italien upptagna med trafik till de pågående krigen i Nord- och Östafrika. Manskap kunde skickas till Grekland – men knappast tyngre materiel. Nu såg grekerna sin chans och slog till på allvar.
Detta var vad de gjorde morgonen den 14 november. Grekerna visste att de inte kunde ta sig an de italienska stridsvagnarna i öppen strid, så angreppen kom från bergen. Grekerna kände till terrängen och utnyttjade den till fullo. Offensiven, som inte föregicks av ett sedvanligt artilleriangrepp, blev därför en total överraskning för de utmattade italienarna.
Offensiven rullade på och trots en incident där en grekisk division drevs på flykten av ett ursinnigt italienskt motanfall så stod det snabbt klart att grekerna hade övertaget. När 3. bergsjägardivisionen Julia, ett av Italiens bästa förband, omringades och i princip krossades av grekerna var lägets allvar glasklart – den italienska invasionsstyrkan hade sedan länge förlorat initiativet.
Gripen av situationens allvar övervägde Il Duce att föreslå en vapenvila via Tyskland, men på klassiskt diktatormanér tvärvände han och beordrade i stället sin armé att hålla stånd "till varje pris". Någon vapenvila blev det således aldrig frågan om och i början av december stod majoriteten av den grekiska armén på italienskt territorium – i Albanien. Rollerna var plötsligt ombytta.
Ett missat tillfälle
I slutet av december beslutade det grekiska högkvarteret att ställa in samtliga offensiva företag. Försörjningslinjerna var nu farligt utsträckta. Grekerna visste dessutom att vädret skulle bli värre och
bestämde sig nu i stället för att befästa sina positioner. Italiens invasion hade nu definitivt hejdats och grekerna hade lyckats driva tillbaka merparten av den italienska armén till Albanien, så en ytterst liten del av frontlinjen gick nu genom det faktiska Grekland.
Även den sargade italienska armén slickade sina sår och omgrupperade. Kanske skulle italienarna ha kunnat lyckas med en motoffensiv vid denna tid, men vädret, grekernas snabba befästningsarbete och försenade förstärkningar satte stopp för alla offensiva planer. Även italienarna grävde därför ned sig för att möta vintern.
Det hela utvecklades snart till ett klassiskt ställningskrig, men grekerna behöll initiativet och tog varje chans att anfalla de decimerade italienarna. Grekerna kände till terrängen och kunde utnyttja vädret till sin fördel. I januari 1941 intog de det strategiskt viktiga Klisurapasset i södra Albanien och därmed hade Italien förlorat sitt viktigaste brohuvud vid den grekisk-albanska fronten.
Toscanas vargar förvandlas till Toscanas valpar
Grekernas överraskande anfall vid Klisurapasset tog italienarna på sängen och flera av de förband som planerats för en kommande offensiv slängdes i stället in i desperata och illa planerade motanfall. Ett av dessa förband, Toscanas stolthet – den anrika 7. infanteridivisionen, känd som Toscanas vargar, sattes i all hast in
mot grekerna. De välutbildade soldaterna i divisionen klassades som elit, men det spelade ingen roll när de efter att ha marscherat i ett dygn genom snöoväder med undermålig utrustning och utan kartor eller översyn av fronten tvingades på flykt efter en katastrofal strid. Det fanns inget samband mellan divisionens regementen,
understöd av tyngre vapen saknades och trots att de själva anföll grekerna så körde de snabbt fast på de leriga vägarna och blev ett lätt mål för grekernas kulsprutor och artilleri. Efter två dagars ursinniga strider hade divisionen i princip upphört att existera som ett fungerande förband och i grekisk media kallades den hånfullt för "Toscanas valpar".
Efter grekernas motoffensiv och erövring av Klisurapasset återgick striderna under februari månad till ett ställningskrig med få offensiva operationer. Båda sidor förstärkte sina positioner och i Rom började en förödmjukad Il Duce, med Berlin ständigt flåsande i nacken, göra upp planer för hur den italienska stöveln en gång för alla skulle krossa det uppstudsiga lilla Grekland...
Man lär sig av sina misstag – eller?
Den tidiga våren i södra Albanien och norra Grekland är knappast någon torr och frisk årstid med blommande träd och dammiga grusvägar. När vinterns snö smälter i skog och dal förvandlas vägarna till oframkomlig lervälling och vårregnen blandas med vind och blötsnö. Dessutom täcks terrängen denna tid av året fortfarande av ett tjockt snötäcke på flera håll. Det var under dessa förhållanden som Mussolini fick för sig att inleda en ny italiensk storoffensiv som en gång för alla skulle vända kriget till Italiens fördel. Lärdomarna från den misslyckade invasionen föregående höst, som i princip bedrevs under samma väderförhållanden,
verkade vara som bortblåsta.
Mussolini fnyste åt sina generalers varningar och började med att tillkännage att han personligen skulle överse operationen samt förstärka de divisioner som befann sig vid den grekisk-albanska fronten. Utöver ersättningsmanskapet tillkom även tio nya divisioner samt fascistmilis från Italien. Några av Italiens bästa och mest erfarna förband befann sig dock i Nordafrika och de förstärkningar som anlände till den grekisk-albanska fronten bestod till största del av värnpliktiga med bristfällig utbildning och utrustning. Många av de nya värnpliktiga hade dessutom färgats av den antikrigsretorik som nu fördes i många italienska hem. I privata konversationer kallades nämligen kriget mot Grekland ofta för "ett andra och värre Caporetto" efter Italiens största nederlag under första världskriget.
Operation Primavera
Utöver de nya divisionerna och tillkännagivandet av sitt eget deltagande (om än bakom fronten) beordrade även Mussolini i ett fåfängt försök att stärka moralen och fascistpartiets anseende många högt uppsatta fascistledare till fronten. Visserligen hörsammade flera av de mest fanatiska fascisterna Il Duces kall och
flera kom att stupa, men denna order bidrog även till ett groende missnöje inom det egna partiet och många av de ledare som tvingats till den grekisk-albanska fronten 1941 kom att stå bakom Mussolinis avsättande och arrestering knappt två år senare.
Målet med operation Primavera ("vår" på italienska) var att bryta igenom de grekiska linjerna och inta städerna Leskovik och Ioannina och därmed säkra en italiensk seger eller åtminstone ett strategiskt övertag före Wehrmachts ankomst. Ett av nyckelmålen var höjd 731 – vars erövring var avgörande för operation Primaveras utgång.
Mussolinis kohorter kör fast ännu en gång
I två veckor rasade det blodiga slaget om höjd 731, som efter kriget ofta kallats för grekisk-italienska krigets Verdun. Förlusterna var enorma. Hundratusentals granater föll över de grekiska linjerna, italienska divisioner anföll och slogs tillbaka gång på gång av grekiska bajonettanfall följt av mördande kulspruteeld och öronbedövande artilleri. Man mot man stred i den leriga och sönderbombade terrängen. Kullarna i södra Albanien slets sönder och samman när italienarna försökte inta höjd 731 gång på gång bara för att tvingas tillbaka av grekerna som stred ursinnigt. Vid ett tillfälle lyckades italienska Arditi efter ett desperat anfall inta en del av höjd 731, men trycktes snabbt tillbaka av grekiska stormtrupper understödda av välriktat artilleri. Totalt försökte den italienska armén inta höjden 18 gånger – utan resultat. För den som kan sin historia går tankarna snabbt till liknande italienska misslyckade företag under första världskriget och anfallen mot höjd 731 var minst lika blodiga – och resultatlösa.
En ursinnig Mussolini iakttog med illa dold skam striderna från första parkett. Il Duce satsade allt på ett kort – och misslyckades. Att den italienska armén inte lyckades knäcka grekerna under denna sista desperata offensiv kan dels tillskrivas grekernas artilleri som italienarna misslyckades med att neutralisera, dels de grekiska försvararnas hårda och flexibla motstånd. Grekerna utnyttjade varje tillfälle för att gå till motattack och utnyttjade terrängen till sin fördel. En annan orsak var Il Duces allt eller inget-taktik som fick honom att offra tusentals italienska soldater som led av undermålig utrustning och motivation i en sista desperat offensiv mot en välmotiverad och väl befäst motståndare.
En meningslös pyrrhusseger
Trots att axelmakterna till slut besegrade den sargade och utmattade grekiska armén så kvarstår faktum: den italienska invasionen i oktober 1940 var ett katastrofalt misstag. Över 13 000 italienska soldater stupade i detta impopulära krig och de grekiska försvararnas förluster uppgick till liknande siffror. Mängder av oersättlig krigsmateriel och några av Italiens bästa divisioner hade offrats i ett dåligt planerat och uselt genomfört företag där konsekvenserna kom att bli förödande för Mussolinis ambitioner i Nord- och Östafrika, den italienska hemmaopinionen och slutligen för den självutnämnde "imperatorn" själv.
Comments