• Mattis Bergwall

Ostkrieg m/1915: Gorlice, Tarnow, Polen

I mitt förra inlägg så gick jag igenom Österrike-Ungerns ledsamma Karpateroffensiv under inledningen av 1915. Nu är det dags för en av sagda offensivs största konsekvenser: Gorlice-Tarnow; en av första världskrigets minst kända och viktigaste operationer.


Av Mattis Bergwall


"Hans ögon vittnade om arvet från de stäppkrigare som var hans anfäder"

Även Erich von Falkenhayn var en märklig man. Uppväxt i norra Preussen i en familj som räknade sina anor bak till, passande nog får man väl säga, tyska orden var det militära ett självklart val för den unge Falkenhayn. Hans intellekt var skarpt som ett rakblad och ungefär lika kallt. På fotografier ser man flinthårda ögon som utstrålar stenvilja och saknar all värme. Att han skulle komma att bli tyska imperiets generalstabschef var dock ingen självklarhet. Sin bataljon fick han först vid 41 års ålder, men det var vid denna relativt höga ålder som hans karriär tog fart. Som stabschef under den nervige general von Prittwitz fick han snart kaiserns uppmärksamhet och snart även dennes gunst. När kriget bröt ut var Falkenhayn Tysklands krigsminister och när von Moltke d.y. genomgick sin kris efter slaget vid Marne tog han raskt över tyglarna över den tyska hären.


Denna typ av karriär var inte en självklarhet för någon. Innan kriget kunde misstag under övningar leda till att divisionschefer plötsligt fick nöja sig med att anföra ett regemente istället. Denna smått hänsynslösa inställning fostrade generaler av en kvalitet som ententen för det mesta bara kunde drömma om. I exempelvis Ryssland var det vanligare att anor var det som gjorde en person till en generalsperson och Douglas Haig fick sitt ämbete bl.a. p.g.a. sina goda kontakter vid det brittiska hovet.


Falkenhayn skulle komma att stå bakom några av Tysklands största segrar under hela kriget, men med detta sagt så bör man inte inbilla sig att han var en särskilt trevlig person; framgångsrika generaler är sällan det. Exv. var han även helt hänsynslös i hur han brände igenom sina divisioner vid Ypres 1914 och sedermera även vid Verdun 1916. Att Falkenhayn var en skicklig general står dock bortom allt tvivel. Grunden till detta återfanns eventuellt i Preussens jordbruk.


Bland tallar och sand


Ty ibland framhålls den preussiska sandjorden som grunden till varför tyskar, och framförallt preussare, av gammal hävd har varit skickliga på att föra krig. I Preussen består myllan än i dag av sand och tallrötter. Här är det svårt att få grödor att växa och i ett agrart samhälle gör detta att man varken har mycket pengar eller mat. Denna brist var dock eventuellt grunden till preussarnas framgång. De var vana vid att göra mycket med litet vilket enkelt översattes till slagfältet. Preussarna kunde aldrig räkna med att vara de som hade flest soldater varför man fick se till att de få soldater man faktiskt hade var bättre än motståndarens. Resultatet av den sandiga jorden var med detta resonemang enandet av Tyskland samt att alla försvarshögskolor i världen i dag talar sig varma för tyskarna som föregångsfolk när det gäller taktik (om än inte etik, förhoppningsvis).


Ostpreussens landsbygd. Bildkälla: Bundesarchiv


Tyskland anno 1914 var dock inte riktigt det rike av järn som man efter nazismen gärna tänker sig. Omvärlden anklagade ofta landet för att vara militaristiskt, men verkligheten var mer sammansatt än så. Det fanns sällan eller aldrig tillräckligt med pengar öronmärkta för armén för att man som ryssarna skulle kunna ha kårövningar; i stället fick man nöja sig med att låta divisioner eventuellt och regementen sannolikt leka krig under sommarhalvåret. Det rådde i allmänhet en sömnig stämning ute på kasernerna. De flesta generaler drömde om att få sin division som en slags karriärens krona; att nästla sig in i politiken saknade man ork till. Djupaste fred rådde trots allt i Europa och det fanns få som på allvar trodde att de skulle behöva leda sina knektar i strid. I stället såg man framemot att leda sitt förband i någon dammig gränsprovins fram till pensionen då man tänkte sig skriva oläsliga memoarer om kriget som eftertraktades men aldrig kom.


För de vanliga skyttesoldaterna var den tyska militarismen både vag och konkret på samma gång. Man hade värnplikt, javisst, och detta var något som många (men inte alla) tyska unga män genomled. Vid denna tid i historien, efter över 40 år av fred i ett tidigare så oroligt Europa, kom dock värnplikt att bara delvis handla om att skapa en stor armé. I Tyskland var det till stor del en vuxenritual vid denna tid som i folkmun jämställdes med de unga flickornas menstruation och barnafödande. Framförallt var värnplikten i det nybildade Tyskland ett sätt att ena landet. Alla unga män som genomgick värnplikten fick en gemensam upplevelse och berättelse och detta var vitalt i ett land som just hade skapats. Ty även om alla före detta soldater kunde berätta skräckhistorier om särskilt jävliga fältväblar kunde många även se tillbaka på tjänstgöringsåren med en viss nostalgi, ibland rentav stolthet.


Detta gällde i fredstid.


Tyska storpotäter under en förkrigstida manöver. Bildkälla: Bundesarchiv


”Ett sönderslaget instrument”


Det första krigsåret blev liksom för alla andra ock ett elände för Tyskland. Under den första hösten förlorade man 750 000 man och Falkenhayn, som just tagit över hären, liknade den med ett sönderslaget instrument. Dock lyckades han få den på fötter igen genom flit, nitiskhet och hänsynslöshet. Han gav dock ett ganska trött intryck. Orsakerna till detta var tvenne. Den första var firma Hindenburg och Ludendorf som konstant gnällde över att de hade för få resurser i öst och simultant gjorde sitt bästa för att avsätta Falkenhayn.

Den andra orsaken stavades Österrikes Conrad von Hötzendorf. Dennes tendens att förlora hundratusentals soldater i den ena oöverlagda offensiven efter den andra tärde på Falkenhayns nerver. När så Conrads karpatiska eskapader resulterade i ytterligare 800 000 österrikiska förluster fick Falkenhayn nog.


Han noterade att både fransmän och britter bullrade på västfronten, men att detta buller för det mesta resulterade i offensiver som var lika grandiosa som de var misslyckade. Slutsatsen var att västfronten nog gick att hålla med små styrkor medan man räddade österrikarna i öst. Sagt och gjort tog Falkenhayn varje västlig infanteridivisions fjärde regemente, en femtedel av västfrontens totala artilleri och med denna styrka av krigsvant folk skapade han en anfallsgrupp under den eldfängde August von Mackensen med den smått briljante Hans von Seeckt som stabschef. Ludendorf och Hindenburg var rasande över att de inte fick leda och Conrad likaledes upprörd över att hans briljanta planer för världsherravälde ignorerades. Falkenhayn fnös.


Det som följde var Gorlice–Tarnówoffensiven.


Stiltje följd av storm


De arma stackare som höll denna del av fronten var ryska 3. armén. Denna förde en navelskådande existens som blott stördes vid de tillfällen då kollegorna i österrikiska hären gav sig på lite artilleribeskjutning; sporadisk, ineffektiv och gärna på någon äng snarare än på ryska soldater. Detta var vad man vant sig vid. Oroligt frågade den ryska generalstaben om man inte borde ana oråd över den plötsligt koncentration av tungt beväpnade tyska soldater som fanns på andra sidan ingenmansland. 3. arméns stabschef Dobrorolski svarade förstrött att det ”inte fanns några tecken på fara”, att ”försvaret stärkts i tid” och att det vore en bra idé med ytterligare en offensiv i Karpaterna.


På morgonen den 2 maj 1915 svepte så en fruktansvärd eldstorm över de ryska linjerna. Skyttegravar dränktes av jord och krevader. Splitter och tryckvågor smulade sönder de ryska försvararna. Detta var något nytt: artilleribeskjutning som vetenskap, "efter kilo och kvadratdecimeter". Därefter följde det tyska infanteriet med glänsande bajonetter.


Ryska soldater på knä framför tsaren.


I efterhand har det konstaterats att ryssarna hade färre eldrör och gevär vid fronten och detta har anävnts som ursäkt för den katastrof som följde. Man kan dock konstatera att tyskarna mötte betydligt värre odds på västfronten och likväl lyckades hålla samman linjen där utan att ett totalt sammanbrott skedde.


Ty ett totalt sammanbrott var vad som följde. Det trista med moderna krig (utöver de höga dödstalen) är att de i grund och botten avgörs, allt annat lika, av vem som förberett sig bäst. På denna punkt hade ryssarna fallerat kapitalt. Det är nämligen lättare att beskriva vad ryssarna gjorde fel än vad tyskarna gjorde rätt och alla klavertramp hade med dåliga förberedelser att göra på både kort och lång sikt.


”Där fanns granatgropar i granatgroparna …”


Den enklaste kortsiktiga förberedelsen ryssarna hade kunnat göra hade varit att gräva mer än en skyttegrav. Detta hade skyttesoldaterna dock tyckt var ”för jobbigt” och deras härförare ”för ambitiöst”. Eller ja, 10. kåren hade velat gräva några extravärn bakom huvudstridslinjen vilket dock resulterat i att den högre ledningen tagit ifrån kåren ungefär en fjärdedel av sina soldater – detta med motivationen att 10. kåren uppenbarligen hade för många knektar eftersom de kunde avsätta folk till att gräva.


Avsaknaden av bakre försvars- och reservställningar ledde till att de ryska soldaterna inte hade någonstans att fly när tyskarna väl kom sättandes. I stället retirerade de över öppna fält där de massakrerades av förföljande tyska kulspruteskyttar.


Ryskt infanteri med bökiga, vattenkylda kulsprutor.


När de ryska reserverna skulle slussas in för att stänga till det plötsliga hållet i fronten gick detta långsamt, stötvis och lapidariskt. Även detta handlade om dåliga förberedelser, men på längre sikt. Ryssarna envisades nämligen med att förfoga över det största kavallerivapnet i världen (det som sågs som det ”riktiga” truppslaget). Kavalleriet var dock som bekant notoriskt olämpligt för det moderna kriget. Det detta ädla truppslag främst gjorde var att sabotera den ryska logistiken. Ty ryssarna hade till att börja med få och uselt skötta järnvägar som allt för ofta vårdades av analfabeter, alkoholister, eller alkoholiserade analfabeter. Under dessa förutsättningar var det givetvis av central betydelse att järnvägsnätet användes optimalt. Dock visade det sig, till allas förvåning, att hästar äter mycket och att mycket foder avsett för kavalleriet sålunda behövde forslas till fronten. Totalt upptog det ryska kavalleriet dubbelt så mycket av järnvägskapaciteten som infanteriet för en långt mindre effekt på slagfältet.


Vid Gorlice–Tarnów ledde detta till att de ryska reserver som dök upp gjorde det utan koordination vilket ledde till att tyskarna enkelt kunde fokusera all eldkraft på ett mål i taget.


Tyskt infanteri ser Gorlice beskjutas. Bildkälla: Bundesarchiv


”Övermänskliga ansträngningar krävdes för att hålla männen kvar i skyttegravarna …”


Här har vi det tredje felet i ryssarnas planering. Man hade helt enkelt inte lyckats upprätta en industri som var i paritet med den stora armé man skrutit om innan kriget. År 1915 fanns det ett gevär till varannan rysk soldat. Detta var nu i sig en förbättring från det sena 1914 då var fjärde rysk knekt kunde förvänta sig en bössa. Men problemet var att de inte hade så mycket att avfyra; även om de nu råkade ha ett gevär. Artilleriet hade så få granater att de hade stående order om att bara avfyra en per dag och tonvis med granater slösades bort i fästningar där de främst samlade damm och från och till gömdes vid inspektioner. När 3. arméns chef förtvivlat bad om fler granater fick han en sträng utskällning för att hans soldater gjorde sig av med för mycket ammunition.


Detta var att överskatta de ryska infanteristernas eldkraft. Innan kriget hade ryska staten lagt ungefär 2,5 miljarder patroner på lager och man producerade ytterligare 59 miljoner patroner varje månad – vilket låter imponerande. Samtidigt bör man ju nu ha i åtanke att ett enskilt regemente sköt iväg 800 000 patroner under en dags strider. Lägg till detta att ryska armén omfattade 236 regementen samt ovannämnda kavalleriframkallade logistikproblemen och det blir plötsligt förståeligt varför hela divisioner såg sig tvungna att göra bajonettanfall vid Gorlice-Tarnów bara för att slitas ner i den tyska stålstormen.


Sist men inte minst hade ryssarna problem med sitt eget klassamhälle som enkelt översattes till slagfältet. Adeln befann sig i kavalleriet (som var inaktivt) och artilleriet (som ogärna slösade granater på att hjälpa infanteriet utan hellre flydde med sina pjäser). Infanteriet bestod till största del av bönder och sågs på av alla med största möjliga förakt. De potentiellt slagkraftiga skyttedivisionerna ansågs vara tröttsamt boskap som lade sig i frälsefolkets galanta bravader. Detta ledde till att där tyska soldater kände lojalitet till sin division kände ryska knektar lojalitet med sitt truppslag vilket gjorde samordning omöjlig.


Tyskt kavalleri marscherar in i Warszawa. Bildkälla: Bundesarchiv


Vae victis


Gorlice-Tarnówoffensiven var en katastrof för ryssarna. Mackensen sprängde bort alla som försökte göra motstånd och tillfångatog alla som försökte fly. För de meniga ryssarna tycktes dånet av tyskt artilleri bara ända när visselpipor ljöd och order gavs om ytterligare en tjurrusning mot de tyska kulsprutornas vrål. Vissa ryska divisioner förlorade trefjärdedelar av sitt manskap, andra upphörde helt att existera.


Därefter följde en fullskalig tysk offensiv längs nästan hela östfronten, och sedan följde den stora reträtten då ryssarna evakuerade Galicien och Polen (enligt AJP Taylor märkte inte polackerna av någon större skillnad i och med den tyska ockupationen, utöver att styret blivit mindre inkompetent och en smula mindre despotiskt). När saker och ting lugnat ner sig en smula i september 1915 hade ryssarna förlorat omkring 2 400 000 man sedan Gorlice–Tarnówoffensiven inleddes i utbyte mot ungefär en tiondel så många tyska förluster. Moder Ryssland hade förvisso många söner, men till och med för henne var detta svåra förluster att bära. Därtill hade mycket dyrbar materiel gått förlorad.


Falkenhayn var nöjd med detta (Hindenburg/Ludendorf kverulerade att man inte gjort tillräckligt) och ansåg nu att Rysslands offensiva kapacitet helt slagits i spillror. Hans blick började vandra över kartan och på västfronten fann han ett ortsnamn som sedan dess kommit att få en dödens dova klang: Verdun. Men östfronten kunde man nu lämna där hän. Trodde han.


Men samtidigt skedde saker i Ryssland. En man tänkte visa Falkenhayn att han hade fel.


Denne man var Aleksej Brusilov.

228 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla