Ostkrieg m/1916: två arméers död

I mitt förra inlägg så gick jag igenom den ryska katastrofen vid Gorlice-Tarnow 1915. Nu är det dags för en av de största militära framgångarna i Rysslands historia: Brusilovoffensiven 1916.

"Detta är inte ett anfall utan en slakt. Du vet redan att det har misslyckats … den här attacken har fått mig att tappa all lust att gå vidare. Jag har sett folk riskera tusentals människors liv i hopp om att vinna egna medaljer."

Rysk löjtnant till sin kusin 1916

Aleksej Brusilov

Precis som Conrad och Falkenhayn var Aleksej Brusilov en något annorlunda karl. Han hamnade redan i unga år vid Sankt Petersburgs gardeskår där han fick det prestigefyllda uppdraget att leda blåblodiga kavallerister i krig och fred. Han var intelligent och hade ett sinne för fantasi när det gällde krig, något som visade sig när han ledde ryska 8. armén i det segerrika fälttåget mot österrikarna i Galicien 1914. Till skillnad från mer eller mindre alla andra ryska generaler under första världskriget lärde han sig dessutom av det första blodiga krigsåret; något som skulle drabba Österrike-Ungerns arméer hårt lagom till 1916.

Brusilov har ofta framställts som en mer human general än sina ryska kollegor (vilket i sig inte säger mycket). Hans idéer inbegrep bland annat att det fanns en vits med att inte behandla skyttesoldaterna som djur, tillse att de hade lyx i stil med mat, ammunition och annat som den övriga ryska generalskåren fann ”högst oortodoxt”. Dock bör nog även påpekas att ej heller Brusilov verkar ha haft något större problem med att skicka hundratusentals av sina bondesoldater in i en säker död; skillnaden var att soldaternas död ofta ledde till någon form av resultat. Detta drag var gemensamt för de generaler som 1916 inte avgått, avsatts eller blivit galna. Borta var den tid då en härförare kände sina knektar vid namn och månade om deras väl och ve som personer. I det totala kriget fanns det bara utrymme för män som stålsatt sina hjärtan inför det trista faktum att Segern skulle kräva groteska offer.

Slaget vid Naratj

Att Tsaren behövde en Brusilov var dock uppenbart år 1916. Gorlice-Tarnowoffensiven hade försatt den ryska armén i kris. Förlusterna hade legat på ett par miljoner och mycket av den ryska artilleriparken hade gått förlorad (det sistnämnda sågs som mycket allvarligt). När så Falkenhayn vände sin oblida uppmärksamhet mot fransmännen och Verdun kände sig ryssarna i egenskap av alliansbröder nödtvungna att avlasta Frankrike. Sagt och gjort ställde man till med slaget vid Naratjsjöarna i mars 1916.

Detta slag har av en senare historiker kallats för "en burlesk”, vilket säger en del om hur det gick. Planen saknade både fantasi, ambitioner och medmänsklighet. Två dagars illa siktad artillerield följdes av att tio gånger så många ryssar i mänskliga vågor angrep oskadda och nu upprörda tyskar. Kulsprutan uppfanns för denna typ av scenarion. Det ryska infanteriet fann raskt att artilleriet inte påverkat tyskarna nämnvärt, men att det däremot slitit upp marken till ett moras vilket försvårade anfallet. Medan 18-åriga ryska soldater sköts ihjäl i den tyska taggtråden (varifrån tyskarna plockade omkring 5 000 lik efter slaget) spelade en av deras generaler patiens och kavalleriet skrittade runt i det ryska uppsamlingsområdet och störde logistiken. Denna var dock redan ett under av inkompetens. Sårade fick ligga och vänta på sina panje-kärror i dagar, mat ruttnade i lagren medan soldaterna gick hungriga och som alltid hade frontförbanden brist på ammunition. Totalt kostade slaget vid Naratjsjöarna moder Ryssland ungefär 100 000 man medan moder Tyskland räknade 20 000 av sina söner som förluster.

Ryska kosacker framför kameran. Kosackerna ansågs särskilt trogna tsaren och anfördes under invasionen av Tyskland 1914 av en egen khan.

Den ryska hären i kris och återfödsel

Andra ryska generaler än Brusilov försökte faktiskt tänka till en smula, men även när de gjorde det så blev det fel. En av dem, general Aleksej Kuropatkin, försökte exempelvis vara ambitiös genom att genomföra ett nattanfall mot de tyska linjerna. Detta understöddes av strålkastare som var tänkta att blända tyskarna. Deras faktiska effekt var att de skapade perfekta siluetter av de anfallande ryska infanteristerna. Omkring 7 000 förluster senare hade ryssarna kommit fram till att detta var en dum idé och fortsatte med sina sedvanliga frontalangrepp i dagsljus istället.

I allmänhet fanns det en nästan kriminell orkeslöshet över det ryska sättet att leda män i strid. Först under sommaren 1916 fann man kraft att dela ut en ny manual i infanteritaktik till soldaterna; den tidigare hade varit från tiden innan 1914. Tidigare hade man även delat ut en manual för genombrott som var en illa översatt kopia av ett tyskt verk. Dessa nya idéer lästes av få, förstods av färre. Det gängse var istället att ryssarna anföll genom att varje enhet ställde upp sig i en lång kö. Längst fram i kön återfanns särskilt dumdristiga befäl, längst bak en underofficer som sköt de meniga som sökte fly den kommande slakten. Dessa köer visade sig förödande, för ryssarna, under hela år 1915. Under ett av slagen detta år hade tio divisioner angripit på elva kilometers bredd. Ryska generaler var bestörta över att anfallet inte lyckades, detta då de inte insåg att problemet med att koncentrera så många så mycket var att de anfallande trupperna utgjorde utmärkta mål för tyskt artilleri.

Ryska soldater inspekterar en utslagen tysk stabsbil.

Men något höll på att ske i den ryska hären. De flesta av generalerna förblev de gamla blåblodiga farbröder de alltid varit, men på lägre nivåer skedde något. Förlusterna bland utbildade officerare hade varit så katastrofala att de inte gick att ersätta på annat sätt än att befordra kompetent folk från den vanliga soldatesken. Många fann detta att befordra bönder som inte lärt sig ordentligt bordsskick som kadetter och inte visste hur man förde sig på en bättre middag vara mot både gud och naturen. Men om inte annat visste dessa nya officerare att kulsprutor var farliga, att artilleri var dödligt och att taggtråd utgjorde ett hinder för anfallande infanteri.

I den södra delen av östfronten skulle denna nya ryska armé utföra sin första, största, mest framgångsrika och mest katastrofala vapenbragd: Brusilovoffensiven.

Brusilovs plan

När Brusilov lade fram sin plan för sina kollegor var det många som var nära att svimma och bara timmar innan offensiven satte igång försökte man hejda den. Brusilov sade sig inte behöva mer män och materiel än det han hade till sitt förfogande och med detta planerade han att ta död på Österrike-Ungerns armé. Detta gick i klinch med den gängse uppfattningen att det krävdes överväldigande numerär överlägsenhet för att ta sig igenom en försvarslinje. Brusilov beslöt sig dock för att överrumpla fienden med för mycket information snarare än för många män. Artilleriangreppet skulle vara i fem timmar och skulle sättas in mot fiendens bakre linjer snarare än hans främre. Anfallet skulle därtill göras över en bred front och ifall de anfallande infanteristerna stötte på för hårt motstånd skulle de söka löpa runt snarare än genom detta.

Ryska soldater i östfrontens primitiva skyttegravar under den stora reträtten 1915. Notera att bajonetterna avslöjar var de befinner sig.

Slutligen förövades det ordentligt. Ryssarna grävde enorma jordskansar framför sina linjer bakom vilka de byggde kopior av fiendens försvar. Detta låtsasförsvar fick sedan ryska soldater öva på att inta under flera månader ända tills de kände till fiendens skyttegravar ungefär lika väl som fienden själv.

Det bisarra är att allt ovan var smått revolutionerande för tiden. Innan hade man ägnat sig åt att koncentrera sina krafter på att anfalla fienden där han var som starkast (och det fortsatte man med, se: britterna vid Somme). Artilleri användes företrädesvis för att bekämpa fiendens främre linjer vilket givetvis var tråkigt för de som befann sig i dessa, men påverkade på intet vis fiendens reserver vilka lugnt kunde slussas in för att täppa till eventuella hål i fronten och meja ner de anfallande.

Men revolutionerande var det. De österrikare som skulle möta det ryska anfallet hade dessutom försatts i ”en nästan spansk-habsburgsk serenitet och liknöjdhet”. De hade trott sig funnit det slutgiltiga receptet för defensiv krigföring (vilket inbegrep ”skjut på fienden”) och ansåg efter Gorlice-Tarnow att ryssarna inte längre utgjorde ett hot.

Fel fick de.

Ett österrikiskt förband inspekteras under hösten 1916.

Brusilov skrider till verket

Den 4 juni 1916 angrep Brusilov. Ryska artillerigranater brakade under fem intensiva timmar ner på österrikarnas sambands-, logistik- och förrådscentra. Detta innebar i praktiken att österrikarna inte var kapabla att flytta fram reserver till fronten på ett koordinerat vis och fick det ytterst svårt att förse sina styrkor med ammunition och förnödenheter.

Det ryska infanteriet svepte fram som en våg. Specialister (en slags ryska proto-stosstruppen) utrustade med eldkastare och granater bekämpade österrikiska bunkrar, andra slog på djupet längs hela fronten och de österrikare man inte sköt ihjäl fann sig kringrända och avskurna. Resultatet var att Brusilov tog terräng på ett sätt som ingen rysk armé hade gjort sedan 1914.

Att det var just österrikarna man slogs mot underlättade givetvis. Bland krigsbytet återfanns teserviser och kvinnounderkläder, något som för ryssarna antydde att österrikarna inte genomlidit vintern i disciplinerad ensamhet. När ryssarna pressade sig framåt återfann de vackra ölträdgårdar där österrikarna hade ägnat mycket tid åt att snida bord av björk och furu. Trädgårdarna var sirligt dekorerade och med tillhörande avskilda paviljonger där officerarna kunde ta igen sig under soliga eftermiddagar. I den österrikiska härens lager återfanns även rikligt med champagne som dubbelmonarkins knektar kunde avnjuta under lugnare tider, däremot fanns det få granater.

Den österrikiska hären hade nämligen aldrig riktigt hämtat sig från 1914–1915 års blodbad. Det fanns inte längre något självförtroende i ledningen (man hade bland annat utnämnt en greve till general då han hette Eugen, namnet klingade nämligen av bättre tider). Conrad hade helt tappat sin gnista, och väl var väl i och för sig det för hans meniga. Han hade upphört att besöka fronten och dök aldrig upp på sitt kontor förrän kring elvatiden på förmiddagen. På soldatnivån var moralen usel. När ryssarna anföll skedde det vid ett flertal tillfällen att hela regementen av österrikare gav upp utan att avfyra ett skott, ibland gick de helt enkelt över ingenmansland och kapitulerade utan att ryssarna ens behövde fråga. En brittisk observatör beskrev hur dessa fångar sedan kunde vaktas av en handfull ryssar, där de meniga österrikarna sattes i arbete och officerarna satt och rökte med sina ryska kollegor. Stämningen i fångenskapen var glättig.

Ryskt artilleri på marsch.

Tyskarna kommer

Det ryska anfallet fortsatte. Dock försökte även andra ryska generaler hjälpa till, men utan att ta till Brusilov innovationer och dessutom genom att angripa tyska förband; något som främst resulterade i ryska förluster. Dessa ”hjälpaktioner” ledde i sin tur till att Brusilov var tvungen att avdela trupp för att hjälpa hjälpen. Därtill krävde panikslagna ryska generaler att han i juli skulle fortsätta sin offensiv, men nu utan samma rigorösa förberedelser i juli – återigen för att avlasta ryska förband längre norrut.

Detta var illa nog, men vad som var värre var att tyskarna hade fått nog. De avdelade efter visst internt kivande styrkor söderut för att hejda Brusilov. De tyska förbanden var av en helt annan kaliber än de österrikiska och därtill började tyskarna foga in egna bataljoner i den österrikiska armén (kallade ”korsettstänger”) för att ge denna lite ryggrad. Gradvis började tyskarna ta över ledningen av dubbelmonarkins här. De gamla adliga österrikiska generalerna förpassades till tystnad under planeringsmötena och fick allt mindre att säga till om. Det visade sig under sommaren 1916 att ifall österrikiska soldater bara hade något annat än en fullkomligt inkompetent ledning kunde de mycket riktigt slåss (de uppmuntrades till detta av preussiska underofficerare som med skrik och sparkar slog in lite disciplin i leden).

Brusilovs offensiv gick under juli allt långsammare. Man satte stort hopp till ryska gardesarmén – elitsoldater som anfördes av inavlade vrak – för att få till det eftertraktade genombrottet i början av augusti. Gardesarmén anföll, men nu på det gamla sättet: rakt på, utan tanke genom en skog och mot tyska kulsprutor. Resultatet blev att armén förlorade 54 000 man under några fruktansvärda dagar och i praktiken upphörde att existera. Efteråt vägrade en rasande tysk general rensa skogen från lik, detta då de stupade skulle ha en demoraliserande effekt på nästa anfallsvåg.

Ett ryskt förband framför kameran. Högre officerare sitter, manskap står.

Offensiven bryter samman

Men anfallen fortsatte, återigen utan samma förberedelser som de Brusilov hade månat om i juni. Slutet av Brusilovoffensiven var en ren slakt där tyskarna var tvungna att skotta undan bergen av ryska lik som låg framför deras ställningar för att få bättre skottfält mot nästa våg.

När det hela var över i september 1916 var alla sidor helt utmattade. Brusilov hade lyckats stånga sig fram till Karpaterna, men på kuppen förlorat omkring 1 400 000 man. Österrikarna återhämtade sig aldrig från offensiven. De hade drabbats av 600 000 förluster och tyskarna av ytterligare omkring 150 000. Brusilovoffensiven resulterade i grund och botten i att både den ryska och den österrikiska armén slogs i spillror. Kvar på östfronten fanns de nu utmattade tyskarna, men de hade fullt upp med de katastrofer som kallades Verdun och Somme på västfronten. Intressant nog var det få som tog fasta på Brusilovs sätt att anfalla. Orsaken till detta var enkel: han hade anfallit mot österrikarna och 1916 menade de flesta att en armé anförd av en gunghäst skulle kunna besegra dubbelmonarkins härar. Om någon tog intryck av Brusilovs idéer var det paradoxalt nog tyskarna som nyttjade hans stridssätt under resten av kriget.

I Ryssland var besvikelsen i det närmaste total. Man hade satt enormt hopp till Brusilov och efter de inledande stora framgångarna hade dessa förhoppningar bytts ut mot nästan oändligt långa listor med förluster. Stämningen i armén var likaledes katastrofal. De unga officerarna hade även de satt stort hopp till den nya offensiven och osade nu av missnöje. Den ryska hemliga polisen rapporterade nu allt oftare om revolutionsstämningar, både i armén och på landsbygden. Det man tidigare hade kunnat glädja sig åt – dels Brusilovoffensiven, dels Rumäniens intåg i kriget – hade snabbt förbytts i besvikelse.

Så nästa gång ska vi naturligtvis gå igenom Rumänienfälttåget, käre läsare.