top of page
  • Skribentens bildKrigshistoriepodden

Titos dolda tunnlar


+++ Skriven av: Thomas Wedérus +++


Strax efter andra världskriget investerade Jugoslaviens flotta i att bygga ett flertal tunnlar in i berget längs kusten mot Adriatiska havet. De utgjorde skydd och gömställen för ytattackfartyg och var i bruk fram till 2002, året innan Jugoslaviens upplösning. I Kotorbukten, Montenegro besöker vi några av dem.


En minut före 15.00 närmar sig en motorbåt den lilla bryggan intill Waikiki beach i Tivat, Montenegro. Skepparen Stefan är där vid precis utsatt tid för att ta oss till tunnlarna i Kotorbukten. Han är inte mer än 20 år men har växt upp i området och berättar att han brukade leka vid tunnlarna när han var liten.


Det är inte första gången han kör utlänningar dit. Han jobbar för ett företag som specialiserar sig på båtturer i bukten. Till små öar, grottor och andra sevärdheter. Och förstås de så kallade ubåtstunnlarna.


”Det finns tre stycken här omkring”, berättar han, ”och alla går ganska snabbt att ta sig till med båt. Men de sägs vara bara en bråkdel av alla som finns utspridda längs forna Jugoslaviens kust”.


När vi efter en kvarts båtfärd når den första tunneln syns den tydligt utifrån vattnet. Det kamouflage av frigolitstenar som en gång täckt tunnelns öppningsbara yttre har sedan länge förfallit. Nu är det bara en öppning in i berget. Själva tunneln är en återvändsgränd – precis som de andra två – vilket innebär att vi kör in och vänder igen. Det finns ett par dörrar i stenväggarna, men de har förseglats permanent enligt Stefan. Mycket mer information kan han inte ge, tunnlarnas historia känner han inte till utöver att de byggts på 50/60-talet.


Utsidan av tunneln med en turist båt utanför
Frigoliten som en gång var en del av kamoflaget gör det idag lättare att hitta tunneln
Utsidan av tunneln sedd framifrån
Öppningsbara metallarmar täckta med frigolitstenar användes för att kamouflera ingången

Den andra tunneln ligger i närheten och ser ungefär likadan ut – cirka 50 meter lång och med ett antal förtöjningsplatser på vardera sida. På väg in i tunneln kommer en annan båt ut, full med turister. Uppenbarligen är det fler som är intresserade av den jugoslaviska militärhistoria.



Bild på första tunneln
Både första och andra tunneln är för små för att rymma ubåtar




Efter ytterligare tio minuters båtfärd kommer vi till den tredje. Här börjar det bli intressant. Tunneln är både längre och bredare, öppningen i berget är högre. Ovanpå tunnelmynningen står ett gäng killar i badbyxor och väntar på att vi ska köra förbi.


Mynningen på tredje tunneln
”Det är en bra plats att hoppa från”, säger Stefan, ”ungefär 10 meter högt”.

Här föreslår Stefan att vi förtöjer och går i land. Det finns fortfarande öppna passager och utrymmen att utforska. Vi går in i en av dörrarna som leder in i ytterligare bergsutrymmen från tunneln. Golvet är täckt med skräp och tomflaskor. Tydligen kommer ungdomarna från trakten hit för att festa. ”Det är bra akustik här”, inflikar Stefan, som om det vore det och inte den isolerade platsen i sig som lockar dit ungdomarna.

Tredje tunneln i berget
Tunneln är knappt 60 meter lång

Rum och passager i komplexet
Flera små rum, passager och utrymmen går fortfarande att nå

Stefan berättar att det finns en stege som leder upp till en utgång högre upp på berget. ”Jag klättrade upp för den en gång, men det gör jag aldrig om”, säger han. ”Det tog kanske tio minuter, men det var det mest klaustrofobiska jag varit med om”. Han vill ändå visa var stegen är. Vi irrar runt i de mörka utrymmena, genom små passager och rum vars syften en gång i tiden inte går att avgöra – allt är förfallet och utrensat. Ett par stora bränsletankar står kvar i ett av rummen, men utöver det är det svårt att föreställa sig hur detta komplex sett ut när det faktiskt var bemannat och i användning senast 2002.


Två stora bränsletankar
En av få saker som inte är utrensade ur gångarna är två stora bränsletankar

Vi hamnar i en passage som leder oss ut ur berget. Stefan är vilsen, stegen han pratar om går inte att hitta. Han ringer någon som har bättre koll än honom, men de väginstruktioner vi får leder oss bara till en vägg. Den måste ha satts upp nyligen, menar han. De lokala myndigheterna är väl medvetna om att tunnlarna lockar till sig besökare – både turister och lokalbor - och betraktar förmodligen det långa och trånga hål som stegen löper igenom som en onödig hälsofara.


En av passagerna ur tunnlarna
En av passagerna ur tunnlarna

Väl tillbaka i Tivats hamn ser jag till att besöka sjöfartsmuseet. Kanske har de bättre koll än Stefan på tunnlarnas historik. Drazen Jovanovic är museets chef och historiker med regionens sjöfart som specialområde. Uppenbarligen är han inte nöjd med hur tunnlarna marknadsförs.


Vid Tivats sjöfartsmuseum står en av få välbehållna dieselelektriska ubåtar från Jugoslavientiden
Vid Tivats sjöfartsmuseum står en av få välbehållna dieselelektriska ubåtar från Jugoslavientiden, resten skrotades. Denna tillhör Heroj-klassen och tillverkadpå 60-talet

”Alla guider för de här båtturerna beskriver dem som hemliga och mystiska ubåtstunnlar. Men det finns egentligen ingenting hemligt eller mystiskt över dem. De är dessutom inte ens ubåtstunnlar, åtminstone inte huvudsakligen”, berättar han, något bittert. Han borde veta. Han har nämligen tjänstgjort på en jugoslavisk ubåt på 90-talet.


Tunnlarna byggdes snarare för att utgöra gömställen för torpedbåtar och andra ytattackfartyg. Idén var att de vid ett luftanfall snabbt skulle kunna ta skydd i berget. Alternativt gömma sig i tunnlarna tills fiendens fartyg närmade sig och överraska dem. Men ubåtar har som bekant inte samma behov av gömställen.

”Det säger sig självt. Vad gör en ubåt som behöver gömma sig? Den dyker ner under vattnet. Den behöver inga tunnlar i berget. Visst, det finns undervattenstunnlar och ubåtsbaser här och var i världen, men inte här.”

Men med det sagt medger han att ubåtar faktiskt kan använda den tredje tunneln som är stor nog för ändamålet.


Ett av många vrak i Kotorbukten
Ett av många vrak i Kotorbukten

”När vi var ute i bukten kunde vi ibland stanna där för att låta dieselmotorn ladda ubåtens batterier. Då passade man på att ta en tupplur på ett par timmar, och sen fortsatte vi vidare. Men det var ingen stor, hemlig bas eller så. Som mest jobbade kanske fyra personer där, främst med smärre reparationer och att fylla på bränsle.”


Han berättar med en axelryckning, som om det vi pratar om inte är mer intressant än en parkeringsplats. Jag försöker invända mot hans blaséhet och inflikar att det ändå är intressant med den här sortens övergivna platser. Drazen låter sig inte övertygas. ”Hela det här landet är en övergiven plats.”

228 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla
bottom of page