Den svenska värnplikten – då och nu

+++++

Vi har återigen fått äran att få den gode Magnus Glenning att skriva åt oss. Tillsammans myser vi åt minnen och historierna som finns i detta arv.

+++++

Av Magnus Glenning

"Var försiktiga med Ak 5:orna, de är livsfarliga om de används på fel sätt!"

Det sägs att Italien enades på riktigt i första världskrigets skyttegravar. Män från landets alla hörn, oavsett bakgrund, delade samma umbäranden och svetsades samman till en slags folkgemenskap som formade ett land. Sverige deltog aldrig i skyttegravskrigets fasor men värnplikten, som infördes 1901, hade en liknande effekt.

Spola fram till andra världskrigets påfrestande beredskap, och värnplikten hade etablerat sig som ett slags socialt förenande element som andra samhällsinstitutioner, inkluderat skolan och föreningslivet, inte förmått.

Gerillakrigare i vadmal

Föga förvånande så fick majoriteten av de inkallade under åren 1939–1945 delta i särskild beredskapstjänstgöring. Vid denna tid, då Nazitysklands anfallsplaner i allra högsta grad ständigt var verkliga, var den svenska armén en kraft att räkna med – om än en ojämn sådan. Hundratusentals värnpliktiga samsades med yrkesofficerare och hemvärnsmän om att försvara vårt land mot en tysk invasionsstyrka.

Enligt tyskarnas egna bedömningar kunde dock den svenske soldaten bli en beaktansvärd motståndare, särskilt under strider i småbruten terräng och skog. Speciellt Hemvärnet, som i mångt och mycket fungerade som ett komplement till värnplikten, ansågs av Tysklands militärattaché i Stockholm vara en kraft att räkna med. Under kriget kom Hemvärnet under en period att omfatta över 100 000 man utspridda över hela landet och om en tysk invasion hade ägt rum då skulle tyskarna definitivt ha mött dessa ”mycket goda skyttar” i strid. Det är inte svårt att föreställa sig ett gerillakrig så som de bedrevs på många andra håll i Europa – inklusive vårt grannland Norge.

Svenska värnpliktiga bemannade luftvärnen under beredskapstiden. Försvarsviljan var hög. Bildkälla: Wikimedia Commons, Carl Gunnar Rosborn

Vedergällningsraketer mot värnpliktiga?

Något angrepp blev aldrig verklighet, men de tyska planerna att använda V2-raketer mot Sverige så sent som våren 1945 vittnar om att krigshotet var närvarande ända fram till den tyska kapitulationen. Faran blåste dock över och med krigsslutet i maj samma år kunde ordningen äntligen återställas och livet sånär återgå till det normala. Neutralitetsvakten var över för denna gång. Nu väntade dock en osäker framtid med nya utmaningar för den regionala stormakten Sverige. Om värnplikten varit en uppåtgående sol under andra världskriget så skulle denna institution nu verkligen nå sin zenit under kommande årtionden.

I främsta linjen för folkhemmet

Spola fram ett tjugotal år till och vi befinner oss mitt i kalla krigets Sverige. Redan 1950 så hade värnpliktsvolymen uppnått 40 000 personer men det var under kommande tre decennier som de riktigt stora kullarna mönstrades och lumpen skulle uppnå en nästan mytisk status bland folkhemmets brokiga skara av unga män.

Själva mönstringen hade dock inte alltid förflutit problemfritt – men i och med bildandet av Värnpliktsverket 1968 tillämpades en rad nya tester samt en förlängning av mönstringen och det hela lades i en helt ny växel. Sverige var även bland de första i världen att använda datorer för att kraftigt rationalisera verksamheten. Det var även vid denna tid som de klassiska psykologsamtalen kom på modet. Det var inte heller den enda åtgärden som infördes för att göra det hela, i tidens rätta anda – solidariskt.

En värnplikt för alla?

Med Pragvåren, en växande studentrörelse och allmänna vänstervindar i bakgrunden så kom även den svenska värnplikten att under slutet av 1960- och början av 1970-talet att få en mycket mer ”kamratlig” prägel – även om en del befäl med adlig bakgrund kanske inte alltid vill erkänna det. Man började dock slå in på en mindre auktoritär bana och de värnpliktigas inflytande och önskemål prioriterades på ett helt annat sätt. I sann 1968-anda så bildades en värnpliktskongress och Larsson, Karlsson och alla däremellan fick även en egen röst i form av lektyrernas lektyr: Värnpliktsnytt. 1969 hålls dessutom den första Värnpliktsriksdagen i Stockholm.

Men det fick vara någon måtta. En hel del förnäma herrar, till vardags iförda gabardinkostym och glasögon med tjocka bågar, låg säkerligen sömnlösa över ett förslag som lades fram under 1970-talet – att även värnplikten skulle innefatta kvinnor. De kunde dock snart lugnt sova vidare, då förslaget snart slopades. I sant svenskt manér tillsattes i stället en kommitté med uppdraget att bereda kvinnors tillträde till militära befattningar genom frivillig rekrytering till GMU.

Lumparminnen

Inredning som får vilken IKEA-katalog som helst att ligga i lä. Hänga på luckan var något som de flesta värnpliktiga var väl bekanta med. Bildkälla: Wikimedia Commons

GMU, ja. Tpplut, lufor och slpbrsgr är fler förkortningar som de flesta värnpliktiga stött på. Likaså TTT, BRAK och SARA. Har du gjort värnplikten, men glömt vad de står för? Håll till godo:

• tpplut: transportpluton

• lufor: luftförsvarsorientering

• slpbrsgr: spårljuspansarbrandspränggranat

• TTT: Töm Task och Tarm

• BRAK: Buk, Rygg, Armar och Knän (träningsmetod utvecklad av finlandsfrivilliga Allan Mann)

• SARA: Ställning, Andning, Riktning och Avfyrning

”Jag hoppas kunna ta fram det tunga artilleriet också på racingbanan”

1990-talet var en omvälvande period. Muren föll, Sovjet hade upphört och det fanns inte riktigt någon fiende kvar. Det var även en motsägelsefull tid – samtidigt som fler och fler röster höjdes för att slopa värnplikten så satsade Försvarsmakten på att locka folk. Man drog i gång ett flertal kampanjer och höll en aktiv profil på mässor, racingevent och festivaler.

Värnplikten bestod under 90-talet men med en gnagande känsla om att den ändå var på väg bort – och mycket riktigt, i slutet av 00-talet kom beslutet. Man skulle istället satsa på en professionell yrkesarmé och den folkanda som värnplikten ändå bidraget till under sina drygt hundra år i modern skrud tycktes som bortblåst.

Värnpliktiga som bekantar sig med sina AK5. Bildkälla: Wikimedia Commons

14 kilo kärlek

När man talar med folk som gjort värnplikten så kommer man, oavsett tidsepok, nästan alltid in på hur tungt det var. Det var ett ”jävla bärande” och kilo på kilo skulle det släpas runt på. Som om det inte vore nog så finns det alltid de som bar tyngre än andra. Radion var ett kantigt åbäke att bära runt på i skog och mark. Kulspruteskyttars ryggar krummades likt en gammal gummas under metervis med ammunition. Men få, och det vill de mer än gärna ofta påminna oss vanliga dödliga om – hade det så tungt som granatgevärsskyttarna. Detta gedigna vapensystem på hela 14 kilo skulle forslas genom alla tänkbara terrängtyper och väderförhållanden. Om du var befäl var det ”14 kilo kärlek”, men ”ett jävla stuprör” om du var basse.

Sin vikt och sina öknamn till trots så utgör dock Granatgevär m/48 en av Försvarsmaktens sanna klassiker. Vapnet, som välförtjänt pensioneras hösten 2023, har ända sedan 1948 gett det svenska infanteriet möjligheten att bita ifrån sig mot fientliga pansarstyrkor och har även kommit att bli en stor exportframgång – inte minst till krigets Ukraina där detta vapensystem gett allt annat än kärlek till de anstormande ryska stridsvagnarna.

Granatgeväret har varit väldigt uppskattat i Ukraina. Har ser vi en soldat som avfyrar mot ryska mål. Bildkälla: Wikimedia Commons

”Vi önskar inte se en återgång”

Citatet här ovan må ha åldrats som sur mjölk men oavsett vad man tänkte 2010, när värnplikten ”lades vilande”, så är den återigen en verklighet för tusentals svenska unga män – och kvinnor. Det är i skrivande stund redan sex år sedan värnplikten återinfördes och i och med kriget i Ukraina har denna heta fråga gått från vilande till glödhet. Vad framtiden håller kan man bara sia om – men en sak är säker: lumpen, den klassiska svenska värnplikten, är här för att stanna och likt den ryska björnen som återigen vaknat ur sitt ide (om än lätt sömndrucket) så lär den svenska värnplikten knappast lägga sig vilande igen under en överskådlig framtid.