top of page

Finland under andra världskriget - Del 1. Vinterkriget

Skribentens bild: Krigshistoriepodden
Krigshistoriepodden
för 2 dagar sedan
9 min läsning

+++Skriven av: Conny +++


Molotov-Ribbentrop-pakten

Då Sovjetunionen och Tyskland i augusti 1939 slöt Molotov-Ribbentrop-pakten ingick däri

ett hemligt protokoll som stipulerade att de tre baltiska staterna samt Finland tillhörde

Sovjetunionens intressesfär. Kort därefter såg sig Estland, Lettland och Litauen tvungna att gå

med på sovjetiska krav om att få stationera trupper i länderna. Även Finland mottog liknande

krav, inklusive krav på landavträdelser, men vägrade foga sig. Sovjetunionen och Finland

hade redan tidigare fört samtal om eventuella gränsjusteringar, dock med en mindre hotfull

ton från Sovjetunionens sida.


De territoriella krav som Sovjetunionen ställde på Finland under förhandlingarna i oktober

och november var att gränsen på karelska näset skulle flyttas 30 kilometer västerut,

Sovjetunionen skulle få ett antal öar i finska viken och Fiskarhalvön vid Ishavet samt få

arrendera Hangö udd i sydvästra Finland som flottbas. Att utarrendera Hangö udd var helt

oacceptabelt ur finsk synvinkel, likaså var den föreslagna gränsförflyttningen på karelska

näset där landets viktigaste försvarslinje gick. Man var däremot villig att förhandla om

mindre gränsförändringar på näset samt några av öarna i finska viken. Förhandlingarna

avslutades den 9 november utan någon överenskommelse. Trots den hysteriska tonen i den

sovjetiska pressen efter förhandlingarna var man i Finland osäker på om Sovjetunionen skulle

backa från sina krav, förklara krig eller avvakta och se hur läget utvecklas. Man utgick från

alternativ tre, och så verkade vara fallet fram till slutet av månaden.


 J.K Paasikivi och utrikesminister Väinö Tanner återvänder till Helsingfors i november 1939. Källa: Försvarsmaktens bildarkiv SA Kuva
 J.K Paasikivi och utrikesminister Väinö Tanner återvänder till Helsingfors i november 1939. Källa: Försvarsmaktens bildarkiv SA Kuva

Mot slutet av november började fler och fler tecken på en kommande invasion visa sig, men

Finlands regering var övertygad om att man lyckats avvärja ett krig. Den 26 november

avfyrades sju artillerigranater som landade i Sovjetunionen cirka 800 meter från gränsen.

Sovjetunionen hävdade att granaterna avfyrats från finska sidan och dödat fyra sovjetiska

soldater, händelsen kom att kallas skotten i Mainila. Granaterna avfyrades naturligtvis från

sovjetiska artilleripjäser, och användes som en förevändning för att inleda fientligheter. De

diplomatiska relationerna bröts två dagar senare, och den 30 november gick röda armén över

gränsen och vinterkriget inleddes.


Styrkeförhållanden 1939

Vinterkriget har av goda skäl beskrivits som Davids kamp mot Goliat. Sovjetunionen hade en

befolkning på omkring 170 miljoner mot Finlands 3,7 miljoner. Finland förfogade över cirka

100 stridsflygplan och ett tiotal stridsvagnar. Det rådde även brist på artilleripjäser,

pansarvärn, gevär och ammunition. Mannerheim lär ha sagt att den enda resurs man hade ett

välfyllt lager av var moral och försvarsvilja. Sovjetunionen led föga förvånande inte av

samma materiella brister. Utgående från den ojämna numerären utgick sovjetisk planering

från att de militära resurser som fanns att tillgå i Leningrads militärdistrikt var tillräckliga för

att garantera en seger på max tolv dagar. Naturligtvis antog man även att den finska

arbetarklassen skulle resa sig i spontana folkliga uppror. Det fanns såklart några tristkvistar

inom den sovjetiska militärledningen som tvivlade på att det skulle gå så enkelt, men vem

lyssnar på sådana när man istället kan drömma om ärorika pansaranfall.


Terrängen sagda pansaranfall skulle genomföras i var allt annat än optimal. Östra Finland

består till stor del av skog, kärr och insjöar. Vägnätet var dessutom synnerligen begränsat,

särskilt längre norrut, och gick huvudsakligen söderifrån norrut snarare än i öst-västlig

riktning. Majoriteten av de stridande styrkorna koncentrerades till karelska näset. Av Finlands

nio divisioner var sex stycken stationerade på näset medan två divisioner fanns norr om

Ladogasjön. Utöver divisionerna fanns även ett antal separata enheter, huvudsakligen i

bataljonsstorlek. Dessa enheter kallas på finska erillinen pataljoona och kan översättas till

särskild eller separat bataljon. På svenska och engelska brukar de ofta kallas avdelta eller

detached, men det är frågan om självständiga bataljoner som inte är underställda ett

regemente, en brigad, eller en division. Däremot var det under både vinter- och

fortsättningskriget vanligt med diverse ad hoc-formationer jämförbara med en kampfgruppe

som bestod av både avdelta och separata enheter. Dessa enheter kallas osasto (avdelning)

eller ryhmä (grupp), och är vanligtvis namngivna efter formationens befälhavare.


Den sovjetiska numerären vid krigets inledningen är aningen oklar, men rör sig omkring 24

skyttedivisioner, en stridsvagnskår samt ett antal separata stridsvagnsbrigader. Ungefär häften

av skyttedivisonerna och största delen av pansarresurserna var koncentrerade till näset där de

hade i uppgift att bryta igenom Mannerheimlinjen och fortsätta mot Viborg och sedan

Helsingfors. Norr om Ladogasjön fanns omkrings sex skyttedivisioner och en eller två

stridsvagnsbrigader som skulle slå söderut och anfalla Mannerheimlinjen i ryggen. Resten av

enheterna grupperades längre norrut fördelade på två arméer. Den första skulle anfalla

västerut mot Uleåborg medan den andra skulle inta Petsamo och sedan anfalla söderut mot

Rovaniemi.


Vinterkriget

Det här blir enkelt - frontalangrepp på karelska näset

Trots några begränsade inledande framgångar skulle december månad snart förvandlas till en

katastrof för röda armén, som uppvisade flera återkommande ingredienser i sovjetisk

stridskonst. Koordinationen mellan infanteri, pansar och artilleri var nästan obefintlig,

passivitet gjorde att eventuella framgångar inte utnyttjades och många anfall var både

fantasilösa och förutsägbara. Med det sagt var inte heller det finska förfarandet felfritt.

Koordineringen mellan de enheter som utkämpade fördröjningsstrider mellan gränsen och

Mannerheimslinjens huvudställning var bristfällig, trots det tog det ändå röda armén upp till

en vecka att avancera de 20-50 kilometer från gränsen till linjen. Största delen av finska

armén var dessutom otestad i strid, och bristen på pansarvärn gjorde att särskilt stridsvagnar

inledningsvis vållade stora problem (mer om pansarvärn under vinterkriget i KHP:s avsnitt

205). Finska underrättelser hade dessutom missbedömt den styrka röda armén kunde sätta in

längre norrut.


Under krigets första vecka avancerade röda armén som sagt fram till Mannerheimlinjens

huvudställning, varefter försök att bryta sig igenom linjen inleddes. De hårdaste striderna

kom att stå vid Taipale i öster vid Ladogas västra strand, och vid Summa söder om Viborg.

Anfallen mot Taipale (som ligger närmast gränsen och var relativt lätt bemannat) inleddes

den 6 december i syfte att bryta igenom och tvinga Finland att dirigera sina reserver dit.

Anfallen fick inte önskad effekt, och i mitten av december inleddes även anfallen mot

Summa, där röda armén inte heller lyckades bryta igenom. Mot slutet av månaden började de

insatta enheterna vara förverkade, och man var tvungen att dra ner på anfallen, dra sig

tillbaka och tänka om. Upprymda av det framgångsrika försvaret på näset bestämde sig

Finland för en motoffensiv med målet att inringa omfattande sovjetiska styrkor. Planen var en

glädjekalkyl; största delen av de deltagande enheterna var slitna, artilleriunderstödet var

minimalt, sambandet fungerade uselt och man hade ingen aning om vad man kunde vänta sig

för motstånd bakom den första försvarslinjen. Hursomhelst drog offensiven igång 06:30 den

23 december, men avbröts redan samma dag klockan 15:00.


Granatkastare vid Taipale i december 1939. Källa: Försvarsmaktens bildarkiv SA Kuva
Granatkastare vid Taipale i december 1939. Källa: Försvarsmaktens bildarkiv SA Kuva

Kollaa kestää

Även norr om Ladoga vållade sovjetiska stridsvagnar, artillerield och numerär överlägsenhet

omfattande problem för de finländska försvararna, som under krigets första vecka utkämpade

fördröjningsstrid i kombination med panikslagna reträtter. I synnerhet på frontavsnittets norra

del omkring Tolvajärvi och Ägläjärvi och var läget kritiskt och de fyra försvarande

bataljonerna bedömdes vara nära en kollaps, vilket skulle exponera de enheter som

försvarade vid Kollaa längre söderut (mer om Kollaa i avsnitt 13 av KHP). Efter att

frontavsnittet förstärkts med ett infanteriregemente och fronten stabiliserats inleddes

motanfall den 12 december. När motanfallet avslutades den 23 december hade hotet avvärjts

och de två sovjetiska divisionerna i området hade lidit omfattande förluster. Men det var även

en dyrköpt seger för de finländska förbanden som räknade omkring 2000 förluster, cirka en

fjärdedel av den insatta styrkan. Sovjetiska stupade uppgick till åtminstone 4000 stupade, en

oklar mängd sårade, men uppskattningsvis 5000-6000 och närmare 600 krigsfångar. Därtill

kommer även ett oklart antal försvunna, uppskattningsvis 1000-2000 man, som sannolikt gick

ett kyligt öde till mötes i vildmarken. Frontavsnittet förblev någorlunda lugnt under resten av

kriget, men med återkommande patrullverksamhet och skärmytslingar.


Söder om Kollaa var planen att skära av försörjningslinjerna för de sovjetiska styrkor som

avancerade längs Ladogas nordöstra och norra strand. Efter att situationen längre norrut

stabiliserats vågade man sätta igång anfallen. Efter några fruktlösa anfall 12 och 17

december, genomfördes mer lyckade anfall mot slutet av månaden och den 11 januari hade

man lyckats skära av försörjningsleden. Totalt befanns sig två sovjetiska skyttedivisioner och

en stridsvagnsbrigad inringade i 11 eller 12 fickor, eller mottin som de också kom att kallas.

Striderna mot de inringade sovjetiska förbanden, som i viss mån kunde försörjas från luften

och över Ladoga, fortsatte till krigsslutet i mars. Man hade hoppats på att de inringade

styrkorna skulle försöka bryta sig, vilket skulle ha gjort det enklare bekämpa dem, men

istället befäste de sina positioner och grävde ner sig, vilket gjorde dem svårbekämpade med

den utrustning de finska trupperna hade till förfogande. Trots det lyckade man bekämpa

största delen av fickorna, men avsikten med planen hade varit att snabbt eliminera hotet norr

om Ladoga i syfte att avvara enheter till näset, vilket inte skedde. Däremot kom man över ett

omfattande krigsbyte.


Fan vad kallt det blev - mekaniserad framryckning i Lappland

Längre norrut försökte sig röda armén på en rad framryckningar som hade vad man kan kalla

optimistiska mål, det vill säga svenska gränsen. Längst i norr intogs Petsamo, varefter röda

armén fortsatte söderut med en framryckning som snabbt avstannade till följd av väder,

logistikproblem och exponerade försörjningslinjer. Längre söderut stoppades en annan

framryckning vid Salla. Ytterligare längre söderut (i höjd med Uleåborg) lyckades tre

finländska regementen tillsammans med tre bataljoner inringa och förgöra två sovjetiska

divisioner vid Suomussalmi. Mot slutet av december började den sovjetiska ledningen inse att

de tidigare nämnda tristkvistarna verkade ha haft rätt. De intensiva angreppen på näset

avbröts och man avstod från framtida äventyr i norra Finland. Istället flyttades fokus till att

kraftsamla vid näset, och något så revolutionerande som att faktiskt förbereda de enheter som

var tänkta att leda de kommande anfallen. Januari var därför en förhållandevis lugn månad i

jämförelse med december.


Sovjetiska krigsfångar efter striderna längs med Raattevägen vid Suomussalmi. Källa: Försvarsmaktens bildarkiv SA Kuva
Sovjetiska krigsfångar efter striderna längs med Raattevägen vid Suomussalmi. Källa: Försvarsmaktens bildarkiv SA Kuva

Ryssarna har lärt sig något

Från och med 1 februari 1940 började sovjetiska artilleribombardemang och anfall mot

Mannerheimlinjen trappas upp. Syftet med anfallen under februaris första tio dagar var att

trötta ut försvararna, hitta svaga punkter i linjen och eventuellt slå ut enskilda stödjepunkter.

Taktiken var i stort sett den samma som den varit i december, men uförandet och sambandet

fungerade betydligt bättre. 11 februari lyckas röda armén inta delar av linjen öster om

Summa, och en långsam reaktion från Finlands sida ledde till att de sovjetiska enheterna hann

befästa sina positioner och därmed slå tillbaka de motanfall som annars ofta brukade lyckas

återta förlorade positioner. Natten mellan 14 och 15 februari drog sig de finländska

försvararna tillbaka från ställningarna vid Summa som nu blivit allt för sårbara. Den 28

februari kom även beslutet av dra sig tillbaka till den tredje och sista delen av

Mannerheimlinjen.


Frontlinjen efter den sovjetiska offensiven på karelska näset i februari 1940. Källa: Wikimedia Commons
Frontlinjen efter den sovjetiska offensiven på karelska näset i februari 1940. Källa: Wikimedia Commons

Mellanfreden i Moskva

Den 25 februari upprepade Sovjetunionen de krav man ställt innan kriget som ett krav fred.

När en finländsk delegation anlände i Moskva den 8 mars presenterades ytterligare krav, och

Sovjetunionen vägrade förhandla om kraven. Samtidigt rasade hårda strider omkring Viborg

som riskerade att skäras av. Finland såg inget annat val än att acceptera de sovjetiska kraven,

och ett eldupphör trädde i kraft på förmiddagen 13 mars. Finland tvingades avstå de områden

som Sovjetunionen ursprungligen krävt, samt en ännu större del av Karelen, inklusive

Viborg. Därtill gick man miste om landområden kring Salla och Fiskarhalvön i Petsamo i

norr. Kostnaden i soldatliv för Finlands del blev 25 000 stupades och närmare 45 000 sårade.

Sovjetiska stupade uppskattas till någonstans mellan 230 000-270 000 och ungefär lika

många sårade. På de avträdda områdena bodde cirka 430 000 människor, som nästan alla

evakuerades till Finland.


Under mellanfreden var Finland naturligtvis sysselsatt med att återuppbygga landets armé.

Samtidigt såg Stalin till att föra en sådan politik gentemot Finland som fick Tyskland att se ut

som en bättre och bättre bundsförvant, dock hade Finland andra bundsförvanter i åtanke

innan det slutligen blev Tyskland.


Redan innan Vinterkriget officiellt avslutats presenterade Finlands utrikesminister Väinö

Tanner ett förslag om ett försvarsförbund mellan Finland, Sverige och Norge under ett besök i

Stockholm. Samma dag som kriget avslutades meddelade Oslo och Stockholm man

undersöker förslaget. Sovjetunionen sköt förslaget i sank med motiveringen att det är riktat

mot Sovjetunionen och således bryter mot villkoren i Moskvafreden. Planerna grusade

ytterligare i april då Tyskland invaderade Norge. Finland och Sverige fortsatte under hösten

1940 att försöka uppnå någon form av försvarsförbund som kunde accepteras av både

Sovjetunionen och Tyskland, som nu också ställde sig negativt till ett sådant förbund då man

insett att man kan få med Finland i ett anfall mot Sovjetunionen. Då ett storkrig mellan

Tyskland och Sovjetunionen började tyckas mer och mer sannolikt meddelade det ryska

sändebudet i Helsingfors att man trots allt var öppen för att omvärdera ett förbund mellan

Finland och Sverige, men i maj 1941 var det lite sent för det.


När Finland fick ta del av planerna för Barbarossa eller när man fattade beslut om att delta är

inte helt klart, men informella samtal om ett närmare samarbete med Tyskland började föras

under sensommaren och hösten 1940, och i augusti tilläts Finland köpa tyska vapen i utbyte

mot att tyska trupper fick transporteras genom Finland. I januari 1941 informerades delar av

den finska ledningen om att Tyskland planerade en invasion av Sovjetunionen, och det

militära samarbetet utökades under våren. Den slutgiltiga överenskommelsen om Finlands

deltagande i Barbarossa skedde troligen i maj, tyska trupper började anlända i Finland i juni,

och en allmän mobilisering startade 15 juni. Det var huvudsakligen en liten del av Finlands

ledning omkring president Risto Ryti som fattade de beslut som förde Finland närmare

Tyskland. Till fortsättningskriget kunde Finland ställa upp en armé på 450 000 man som var,

dels med tysk hjälp, dels med sovjetiskt krigsbyte, betydligt bättre utrustad än under

vinterkriget. På morgonen den 22 juni 1941, tre timmar efter att operation Barbarossa inletts

genomförde Sovjetunionen en flygräd mot Finland. Ytterligare räder genomfördes mot mål i

södra Finland den 25 juni. 26 sovjetiska bombplan sköts ned. Finland förklarade krig 26 juni.


Stridsvagnshinder på Hangö udd i juni 1941. Källa: Försvarsmaktens bildarkiv SA Kuva
Stridsvagnshinder på Hangö udd i juni 1941. Källa: Försvarsmaktens bildarkiv SA Kuva

Kommentarer


bottom of page