Finland under andra världskriget - Del 1. Vinterkriget

+++Skriven av: Conny +++
Molotov-Ribbentrop-pakten
Då Sovjetunionen och Tyskland i augusti 1939 slöt Molotov-Ribbentrop-pakten ingick däri
ett hemligt protokoll som stipulerade att de tre baltiska staterna samt Finland tillhörde
Sovjetunionens intressesfär. Kort därefter såg sig Estland, Lettland och Litauen tvungna att gå
med på sovjetiska krav om att få stationera trupper i länderna. Även Finland mottog liknande
krav, inklusive krav på landavträdelser, men vägrade foga sig. Sovjetunionen och Finland
hade redan tidigare fört samtal om eventuella gränsjusteringar, dock med en mindre hotfull
ton från Sovjetunionens sida.
De territoriella krav som Sovjetunionen ställde på Finland under förhandlingarna i oktober
och november var att gränsen på karelska näset skulle flyttas 30 kilometer västerut,
Sovjetunionen skulle få ett antal öar i finska viken och Fiskarhalvön vid Ishavet samt få
arrendera Hangö udd i sydvästra Finland som flottbas. Att utarrendera Hangö udd var helt
oacceptabelt ur finsk synvinkel, likaså var den föreslagna gränsförflyttningen på karelska
näset där landets viktigaste försvarslinje gick. Man var däremot villig att förhandla om
mindre gränsförändringar på näset samt några av öarna i finska viken. Förhandlingarna
avslutades den 9 november utan någon överenskommelse. Trots den hysteriska tonen i den
sovjetiska pressen efter förhandlingarna var man i Finland osäker på om Sovjetunionen skulle
backa från sina krav, förklara krig eller avvakta och se hur läget utvecklas. Man utgick från
alternativ tre, och så verkade vara fallet fram till slutet av månaden.

Mot slutet av november började fler och fler tecken på en kommande invasion visa sig, men
Finlands regering var övertygad om att man lyckats avvärja ett krig. Den 26 november
avfyrades sju artillerigranater som landade i Sovjetunionen cirka 800 meter från gränsen.
Sovjetunionen hävdade att granaterna avfyrats från finska sidan och dödat fyra sovjetiska
soldater, händelsen kom att kallas skotten i Mainila. Granaterna avfyrades naturligtvis från
sovjetiska artilleripjäser, och användes som en förevändning för att inleda fientligheter. De
diplomatiska relationerna bröts två dagar senare, och den 30 november gick röda armén över
gränsen och vinterkriget inleddes.
Styrkeförhållanden 1939
Vinterkriget har av goda skäl beskrivits som Davids kamp mot Goliat. Sovjetunionen hade en
befolkning på omkring 170 miljoner mot Finlands 3,7 miljoner. Finland förfogade över cirka
100 stridsflygplan och ett tiotal stridsvagnar. Det rådde även brist på artilleripjäser,
pansarvärn, gevär och ammunition. Mannerheim lär ha sagt att den enda resurs man hade ett
välfyllt lager av var moral och försvarsvilja. Sovjetunionen led föga förvånande inte av
samma materiella brister. Utgående från den ojämna numerären utgick sovjetisk planering
från att de militära resurser som fanns att tillgå i Leningrads militärdistrikt var tillräckliga för
att garantera en seger på max tolv dagar. Naturligtvis antog man även att den finska
arbetarklassen skulle resa sig i spontana folkliga uppror. Det fanns såklart några tristkvistar
inom den sovjetiska militärledningen som tvivlade på att det skulle gå så enkelt, men vem
lyssnar på sådana när man istället kan drömma om ärorika pansaranfall.
Terrängen sagda pansaranfall skulle genomföras i var allt annat än optimal. Östra Finland
består till stor del av skog, kärr och insjöar. Vägnätet var dessutom synnerligen begränsat,
särskilt längre norrut, och gick huvudsakligen söderifrån norrut snarare än i öst-västlig
riktning. Majoriteten av de stridande styrkorna koncentrerades till karelska näset. Av Finlands
nio divisioner var sex stycken stationerade på näset medan två divisioner fanns norr om
Ladogasjön. Utöver divisionerna fanns även ett antal separata enheter, huvudsakligen i
bataljonsstorlek. Dessa enheter kallas på finska erillinen pataljoona och kan översättas till
särskild eller separat bataljon. På svenska och engelska brukar de ofta kallas avdelta eller
detached, men det är frågan om självständiga bataljoner som inte är underställda ett
regemente, en brigad, eller en division. Däremot var det under både vinter- och
fortsättningskriget vanligt med diverse ad hoc-formationer jämförbara med en kampfgruppe
som bestod av både avdelta och separata enheter. Dessa enheter kallas osasto (avdelning)
eller ryhmä (grupp), och är vanligtvis namngivna efter formationens befälhavare.
Den sovjetiska numerären vid krigets inledningen är aningen oklar, men rör sig omkring 24
skyttedivisioner, en stridsvagnskår samt ett antal separata stridsvagnsbrigader. Ungefär häften
av skyttedivisonerna och största delen av pansarresurserna var koncentrerade till näset där de
hade i uppgift att bryta igenom Mannerheimlinjen och fortsätta mot Viborg och sedan
Helsingfors. Norr om Ladogasjön fanns omkrings sex skyttedivisioner och en eller två
stridsvagnsbrigader som skulle slå söderut och anfalla Mannerheimlinjen i ryggen. Resten av
enheterna grupperades längre norrut fördelade på två arméer. Den första skulle anfalla
västerut mot Uleåborg medan den andra skulle inta Petsamo och sedan anfalla söderut mot
Rovaniemi.
Vinterkriget
Det här blir enkelt - frontalangrepp på karelska näset
Trots några begränsade inledande framgångar skulle december månad snart förvandlas till en
katastrof för röda armén, som uppvisade flera återkommande ingredienser i sovjetisk
stridskonst. Koordinationen mellan infanteri, pansar och artilleri var nästan obefintlig,
passivitet gjorde att eventuella framgångar inte utnyttjades och många anfall var både
fantasilösa och förutsägbara. Med det sagt var inte heller det finska förfarandet felfritt.
Koordineringen mellan de enheter som utkämpade fördröjningsstrider mellan gränsen och
Mannerheimslinjens huvudställning var bristfällig, trots det tog det ändå röda armén upp till
en vecka att avancera de 20-50 kilometer från gränsen till linjen. Största delen av finska
armén var dessutom otestad i strid, och bristen på pansarvärn gjorde att särskilt stridsvagnar
inledningsvis vållade stora problem (mer om pansarvärn under vinterkriget i KHP:s avsnitt
205). Finska underrättelser hade dessutom missbedömt den styrka röda armén kunde sätta in
längre norrut.
Under krigets första vecka avancerade röda armén som sagt fram till Mannerheimlinjens
huvudställning, varefter försök att bryta sig igenom linjen inleddes. De hårdaste striderna
kom att stå vid Taipale i öster vid Ladogas västra strand, och vid Summa söder om Viborg.
Anfallen mot Taipale (som ligger närmast gränsen och var relativt lätt bemannat) inleddes
den 6 december i syfte att bryta igenom och tvinga Finland att dirigera sina reserver dit.
Anfallen fick inte önskad effekt, och i mitten av december inleddes även anfallen mot
Summa, där röda armén inte heller lyckades bryta igenom. Mot slutet av månaden började de
insatta enheterna vara förverkade, och man var tvungen att dra ner på anfallen, dra sig
tillbaka och tänka om. Upprymda av det framgångsrika försvaret på näset bestämde sig
Finland för en motoffensiv med målet att inringa omfattande sovjetiska styrkor. Planen var en
glädjekalkyl; största delen av de deltagande enheterna var slitna, artilleriunderstödet var
minimalt, sambandet fungerade uselt och man hade ingen aning om vad man kunde vänta sig
för motstånd bakom den första försvarslinjen. Hursomhelst drog offensiven igång 06:30 den
23 december, men avbröts redan samma dag klockan 15:00.

Kollaa kestää
Även norr om Ladoga vållade sovjetiska stridsvagnar, artillerield och numerär överlägsenhet
omfattande problem för de finländska försvararna, som under krigets första vecka utkämpade
fördröjningsstrid i kombination med panikslagna reträtter. I synnerhet på frontavsnittets norra
del omkring Tolvajärvi och Ägläjärvi och var läget kritiskt och de fyra försvarande
bataljonerna bedömdes vara nära en kollaps, vilket skulle exponera de enheter som
försvarade vid Kollaa längre söderut (mer om Kollaa i avsnitt 13 av KHP). Efter att
frontavsnittet förstärkts med ett infanteriregemente och fronten stabiliserats inleddes
motanfall den 12 december. När motanfallet avslutades den 23 december hade hotet avvärjts
och de två sovjetiska divisionerna i området hade lidit omfattande förluster. Men det var även
en dyrköpt seger för de finländska förbanden som räknade omkring 2000 förluster, cirka en
fjärdedel av den insatta styrkan. Sovjetiska stupade uppgick till åtminstone 4000 stupade, en
oklar mängd sårade, men uppskattningsvis 5000-6000 och närmare 600 krigsfångar. Därtill
kommer även ett oklart antal försvunna, uppskattningsvis 1000-2000 man, som sannolikt gick
ett kyligt öde till mötes i vildmarken. Frontavsnittet förblev någorlunda lugnt under resten av
kriget, men med återkommande patrullverksamhet och skärmytslingar.
Söder om Kollaa var planen att skära av försörjningslinjerna för de sovjetiska styrkor som
avancerade längs Ladogas nordöstra och norra strand. Efter att situationen längre norrut
stabiliserats vågade man sätta igång anfallen. Efter några fruktlösa anfall 12 och 17
december, genomfördes mer lyckade anfall mot slutet av månaden och den 11 januari hade
man lyckats skära av försörjningsleden. Totalt befanns sig två sovjetiska skyttedivisioner och
en stridsvagnsbrigad inringade i 11 eller 12 fickor, eller mottin som de också kom att kallas.
Striderna mot de inringade sovjetiska förbanden, som i viss mån kunde försörjas från luften
och över Ladoga, fortsatte till krigsslutet i mars. Man hade hoppats på att de inringade
styrkorna skulle försöka bryta sig, vilket skulle ha gjort det enklare bekämpa dem, men
istället befäste de sina positioner och grävde ner sig, vilket gjorde dem svårbekämpade med
den utrustning de finska trupperna hade till förfogande. Trots det lyckade man bekämpa
största delen av fickorna, men avsikten med planen hade varit att snabbt eliminera hotet norr
om Ladoga i syfte att avvara enheter till näset, vilket inte skedde. Däremot kom man över ett
omfattande krigsbyte.
Fan vad kallt det blev - mekaniserad framryckning i Lappland
Längre norrut försökte sig röda armén på en rad framryckningar som hade vad man kan kalla
optimistiska mål, det vill säga svenska gränsen. Längst i norr intogs Petsamo, varefter röda
armén fortsatte söderut med en framryckning som snabbt avstannade till följd av väder,
logistikproblem och exponerade försörjningslinjer. Längre söderut stoppades en annan
framryckning vid Salla. Ytterligare längre söderut (i höjd med Uleåborg) lyckades tre
finländska regementen tillsammans med tre bataljoner inringa och förgöra två sovjetiska
divisioner vid Suomussalmi. Mot slutet av december började den sovjetiska ledningen inse att
de tidigare nämnda tristkvistarna verkade ha haft rätt. De intensiva angreppen på näset
avbröts och man avstod från framtida äventyr i norra Finland. Istället flyttades fokus till att
kraftsamla vid näset, och något så revolutionerande som att faktiskt förbereda de enheter som
var tänkta att leda de kommande anfallen. Januari var därför en förhållandevis lugn månad i
jämförelse med december.

Ryssarna har lärt sig något
Från och med 1 februari 1940 började sovjetiska artilleribombardemang och anfall mot
Mannerheimlinjen trappas upp. Syftet med anfallen under februaris första tio dagar var att
trötta ut försvararna, hitta svaga punkter i linjen och eventuellt slå ut enskilda stödjepunkter.
Taktiken var i stort sett den samma som den varit i december, men uförandet och sambandet
fungerade betydligt bättre. 11 februari lyckas röda armén inta delar av linjen öster om
Summa, och en långsam reaktion från Finlands sida ledde till att de sovjetiska enheterna hann
befästa sina positioner och därmed slå tillbaka de motanfall som annars ofta brukade lyckas
återta förlorade positioner. Natten mellan 14 och 15 februari drog sig de finländska
försvararna tillbaka från ställningarna vid Summa som nu blivit allt för sårbara. Den 28
februari kom även beslutet av dra sig tillbaka till den tredje och sista delen av
Mannerheimlinjen.

Mellanfreden i Moskva
Den 25 februari upprepade Sovjetunionen de krav man ställt innan kriget som ett krav fred.
När en finländsk delegation anlände i Moskva den 8 mars presenterades ytterligare krav, och
Sovjetunionen vägrade förhandla om kraven. Samtidigt rasade hårda strider omkring Viborg
som riskerade att skäras av. Finland såg inget annat val än att acceptera de sovjetiska kraven,
och ett eldupphör trädde i kraft på förmiddagen 13 mars. Finland tvingades avstå de områden
som Sovjetunionen ursprungligen krävt, samt en ännu större del av Karelen, inklusive
Viborg. Därtill gick man miste om landområden kring Salla och Fiskarhalvön i Petsamo i
norr. Kostnaden i soldatliv för Finlands del blev 25 000 stupades och närmare 45 000 sårade.
Sovjetiska stupade uppskattas till någonstans mellan 230 000-270 000 och ungefär lika
många sårade. På de avträdda områdena bodde cirka 430 000 människor, som nästan alla
evakuerades till Finland.
Under mellanfreden var Finland naturligtvis sysselsatt med att återuppbygga landets armé.
Samtidigt såg Stalin till att föra en sådan politik gentemot Finland som fick Tyskland att se ut
som en bättre och bättre bundsförvant, dock hade Finland andra bundsförvanter i åtanke
innan det slutligen blev Tyskland.
Redan innan Vinterkriget officiellt avslutats presenterade Finlands utrikesminister Väinö
Tanner ett förslag om ett försvarsförbund mellan Finland, Sverige och Norge under ett besök i
Stockholm. Samma dag som kriget avslutades meddelade Oslo och Stockholm man
undersöker förslaget. Sovjetunionen sköt förslaget i sank med motiveringen att det är riktat
mot Sovjetunionen och således bryter mot villkoren i Moskvafreden. Planerna grusade
ytterligare i april då Tyskland invaderade Norge. Finland och Sverige fortsatte under hösten
1940 att försöka uppnå någon form av försvarsförbund som kunde accepteras av både
Sovjetunionen och Tyskland, som nu också ställde sig negativt till ett sådant förbund då man
insett att man kan få med Finland i ett anfall mot Sovjetunionen. Då ett storkrig mellan
Tyskland och Sovjetunionen började tyckas mer och mer sannolikt meddelade det ryska
sändebudet i Helsingfors att man trots allt var öppen för att omvärdera ett förbund mellan
Finland och Sverige, men i maj 1941 var det lite sent för det.
När Finland fick ta del av planerna för Barbarossa eller när man fattade beslut om att delta är
inte helt klart, men informella samtal om ett närmare samarbete med Tyskland började föras
under sensommaren och hösten 1940, och i augusti tilläts Finland köpa tyska vapen i utbyte
mot att tyska trupper fick transporteras genom Finland. I januari 1941 informerades delar av
den finska ledningen om att Tyskland planerade en invasion av Sovjetunionen, och det
militära samarbetet utökades under våren. Den slutgiltiga överenskommelsen om Finlands
deltagande i Barbarossa skedde troligen i maj, tyska trupper började anlända i Finland i juni,
och en allmän mobilisering startade 15 juni. Det var huvudsakligen en liten del av Finlands
ledning omkring president Risto Ryti som fattade de beslut som förde Finland närmare
Tyskland. Till fortsättningskriget kunde Finland ställa upp en armé på 450 000 man som var,
dels med tysk hjälp, dels med sovjetiskt krigsbyte, betydligt bättre utrustad än under
vinterkriget. På morgonen den 22 juni 1941, tre timmar efter att operation Barbarossa inletts
genomförde Sovjetunionen en flygräd mot Finland. Ytterligare räder genomfördes mot mål i
södra Finland den 25 juni. 26 sovjetiska bombplan sköts ned. Finland förklarade krig 26 juni.





Kommentarer