Utländsk inblandning i Spanien 1936–1939
Av: Magnus Glenning
När general Francisco Franco sommaren 1936 anslöt sig till militärkuppen mot den spanska republiken befann sig några av rebellernas bästa soldater på fel sida av Gibraltar sund. I Spanska Marocko stod den fruktade Afrika-armén: den spanska främlingslegionen och de marockanska Regulares, härdade efter åratal av brutala kolonialkrig. På fastlandet hade kuppen däremot bara delvis lyckats. Madrid, Barcelona och flera andra viktiga städer hölls av republiken och större delen av den spanska flottan hade förblivit regeringen trogen.
Franco behövde få över Afrika-armén – och det snabbt. Lösningen kom utifrån.
Tyska Junkers Ju 52 och italienska flygplan började transportera soldater från Marocko till Spanien. Det som följde blev en av historiens första större militära luftbroar. Samtidigt kunde trupper föras över sjövägen under skydd av bland annat italienskt flyg. Afrika-armén avancerade därefter norrut genom Andalusien och Extremadura och blev spjutspetsen i nationalisternas krigföring. Utländsk intervention var alltså inte något som tillkom när kriget redan pågått en längre tid. Den spelade en viktig roll redan under dess första veckor.
Det spanska inbördeskriget var visserligen ett spanskt krig som utspelade sig på spansk mark, men det skulle aldrig förbli en rent spansk angelägenhet.
Hitler, Mussolini och Franco
Adolf Hitlers motiv för att hjälpa nationalisterna var flera. Ett Franco-styrt Spanien skulle vara betydligt vänligare inställt till Tyskland än en vänsterdominerad republik. I Hitlers ögon erbjöd den spanska krigsskådeplatsen dessutom möjligheten att bekämpa kommunismen och ge den återuppbyggda tyska krigsmakten praktisk erfarenhet.
Mest känd blev Condorlegionen, vars flygplan deltog i flera av krigets operationer och för alltid förknippas med bombningen av den baskiska staden Guernica i april 1937. Tyskland bidrog dessutom med luftvärn, stridsvagnar, instruktörer och stora mängder annan materiel. Men den tyska insatsen har ibland fått överskugga den ännu större italienska. Benito Mussolini satsade enorma resurser på Franco. Italien skickade flygplan, artilleri, fordon, fartyg, vapen och ammunition samt tiotusentals soldater. Corpo Truppe Volontarie, CTV, blev i praktiken en italiensk expeditionskår på spansk mark och italienarna kunde även de faktiskt peka på verkliga framgångar, om än inledningsvis.
I februari 1937 föll Málaga efter en snabb nationalistisk offensiv där italienska mekaniserade förband spelade en viktig roll. Segern stärkte Mussolinis självförtroende och tycktes bekräfta fascismens propaganda om det nya Italiens militära förmåga.
Mussolini kunde vara segerviss. I sin retorik tog han fasta på republikens berömda ¡No pasarán! – ”De skall inte passera!” – som han beskrev som ”de rödas slagord”. Hans svar var lika enkelt som självsäkert:
”Vi har passerat.”
Folkmassan jublade. Men bara en månad efter Málaga skulle självförtroendet få sig en rejäl törn.
Vid Guadalajara gick CTV till offensiv nordost om Madrid. Dåligt väder, logistiska problem och hårt republikanskt motstånd fick anfallet att köra fast. Republikanerna gick till motattack och italienarna tvingades retirera. Extra förödmjukande var att italienska antifascister ur de internationella brigaderna deltog i striderna mot Mussolinis kohorter.
Guadalajara har blivit en tacksam symbol för den italienska krigsmaktens tillkortakommanden, men bilden riskerar att bli missvisande. Italienarna återhämtade sig och spelade en betydande roll även i senare operationer. Italienska soldater band upp republikanska förband medan flygplan, artilleri, lastbilar och ammunition gav Franco resurser som hans motståndare hade betydligt svårare att ersätta.
När nationalisterna slutligen segrade 1939 kunde Mussolini med viss rätt hävda att Italien varit med och vunnit kriget. Men segern hade ett pris.
Inblandningen kostade enorma summor och slet på italiensk materiel. Tusentals soldater stupade. Flygplan, fordon, ammunition och annan utrustning förbrukades eller lämnades helt enkelt i Spanien. När Italien drygt ett år efter Francos seger gick in i andra världskriget hade landet redan satsat betydande resurser på ett tre år långt krig. Spanien var långt ifrån den enda förklaringen till Italiens militära problem 1940, vilket jag skrivit mycket om tidigare, men Mussolinis spanska äventyr hade knappast förbättrat utgångsläget för den självutnämnde imperatorn.
Även Portugal spelade en mindre spektakulär men viktig roll genom att ge nationalisterna en vänligt sinnad granne och fungera som transitland för stöd.
Man måste dock komma ihåg att Franco inte var en marionett åt vare sig Hitler eller Mussolini. Han hade egna mål och visade sig skicklig på att utnyttja sina bundsförvanter. Men utan deras hjälp hade hans väg till segern varit betydligt svårare – och kanske rentav omöjlig.
Stalin kommer till republikens hjälp
Republiken stod inte heller ensam. Under hösten 1936 började sovjetiska vapen anlända till Spanien. Sovjetunionen levererade jakt- och bombflygplan, artilleri och hundratals T-26-stridsvagnar. Sovjetiska rådgivare, piloter, stridsvagnsmän och annan personal tjänstgjorde dessutom i landet.
Under den kritiska kampen om Madrid blev hjälpen särskilt betydelsefull. När nationalisterna närmade sig huvudstaden hösten 1936 bidrog den nyanlända materielen till att republiken kunde fortsätta slåss. Men även Stalins hjälp hade ett pris.
En stor del av Spaniens guldreserv skickades till Sovjetunionen för att finansiera vapeninköpen. Samtidigt växte Moskvas politiska inflytande. Kommunisternas ställning stärktes medan motsättningarna med framför allt anarkister och det antistalinistiska POUM hårdnade. Sovjetiska NKVD verkade också i Spanien och deltog i förföljelsen av personer som betraktades som politiska fiender. I Barcelona exploderade motsättningarna våren 1937 i regelrätta gatustrider mellan grupper som formellt kämpade på samma sida.
Utländsk hjälp förändrade alltså inte bara styrkeförhållandet mellan republiken och nationalisterna. Den kunde också förändra hur läget såg ut inom de egna leden.
De som skickade sig själva
Den mest mytomspunna internationella insatsen kom från människor som inte hade skickats till Spanien av sina regeringar, utan som tog sig ner på eget bevåg.
Tiotusentals frivilliga från ett femtiotal länder anslöt sig till de internationella brigaderna. Jag har redan nämnt italienarna och svenskarna som reste ned är välkända. Även fransmän, mexikaner, britter, amerikaner, tyskar, italienare, polacker och många andra reste till Spanien. Många var kommunister, andra socialister eller antifascister utan någon partitillhörighet. För dem handlade kriget inte bara om Spaniens framtid. Fascismen hade segrat i Italien och Tyskland och Spanien sågs som platsen där den kunde stoppas. De internationella brigaderna blev särskilt berömda för sina insatser i försvaret av Madrid. Deras militära betydelse har ibland romantiserats, men deras symboliska betydelse var enorm.
Frivilligheten var emellertid inte något exklusivt vänsterfenomen. Även på Francos sida gjordes försök att samla utländska frivilliga till något som åtminstone påminde om en nationalistisk motsvarighet. Ett av de märkligaste exemplen var den irländska brigad som organiserades av Eoin O'Duffy. Omkring 700 irländare reste till Spanien för att kämpa för Franco. För många handlade det framför allt om katolicism: kriget framställdes som ett korståg för tron mot den gudlösa kommunismen.
Deras insats blev emellertid ett fiasko. Den 19 februari 1937 marscherade irländarna genom morgondimman när de uppfattade röster och rörelser framför sig. Nervösa soldater öppnade eld och besköts i sin tur från andra sidan. Problemet var att ingen republikan fanns där.
Irländarna hade hamnat i strid med sina egna allierade – falangister från Kanarieöarna. Under den förvirrade vådabekämpningen dödades män på båda sidor innan misstaget kunde redas ut. Språkproblem, dålig kommunikation och bristande samband hade fått dödliga konsekvenser. De spanska instruktörerna hade dessutom klagat på irländarnas alkoholkonsumtion, även om det är betydligt svårare att slå fast vilken roll alkoholen spelade just denna morgon. Det blev ett föga ärofullt elddop. Irländarnas fortsatta insats blev begränsad och redan några månader senare återvände de hem.
Francos marockanska armé
På Francos sida fanns samtidigt en utländsk – eller snarare kolonial – dimension som var ojämförligt mycket viktigare än O'Duffys irländare.
Marockanska soldater tjänstgjorde i nationalisternas arméer, främst i de redan nämnda Regulares. Tillsammans med den spanska främlingslegionen utgjorde de kärnan i Afrika-armén och hörde till de bäst utbildade och mest stridserfarna förband som de nationalistiska rebellerna hade till sitt förfogande. Det skapade en av krigets märkligare paradoxer.
Bara femton år tidigare hade Spanien drabbats av en av de största militära katastroferna i landets moderna historia. Vid Annual 1921 hade spanska styrkor krossats av rifkrigare under Abd el-Krim. Nederlaget skakade Spanien och följdes av ytterligare år av blodiga kolonialstrider i Marocko. Det var också i dessa krig som en hel generation spanska officerare, däribland Franco, formades.
1936 hade rollerna förändrats. Nu transporterades marockanska soldater över Gibraltar sund för att hjälpa samma spanska militär att besegra sina landsmän på fastlandet.
Ironin blir knappast mindre av nationalisternas egen retorik. Franco och hans anhängare framställde upproret som ett korståg för Spanien, den katolska tron och nationens överlevnad. Samtidigt bestod en av deras viktigaste chockstyrkor av muslimska kolonialsoldater från Nordafrika.
Med dagens ögon finns ytterligare en historisk ironi. Förhållandet mellan Spanien och Marocko präglas fortfarande av känsliga frågor kring bland annat Ceuta och Melilla. Att den kanske mest berömda spanska nationalistiska rörelsen i modern tid var så beroende av marockanska soldater passar därför inte särskilt bekvämt in i en enkel berättelse om Francos ”spanska korståg”, och det rörde sig inte heller om någon marginell grupp. Uppskattningarna varierar, men tiotusentals marockaner rekryterades till Francos styrkor under kriget. De deltog från upprorets första dagar och spelade en central roll under nationalisternas framryckning genom södra Spanien och mot Madrid.
Bakom den tyska luftbron, Mussolinis legioner och Francos spanska förband fanns alltså ytterligare en grupp utan vilken upprorets första månader hade kunnat se helt annorlunda ut: män från det koloniserade Marocko som fördes till Europa för att hjälpa spanska nationalister vinna ett spanskt inbördeskrig.
De som inte ingrep
Kanske ligger ändå en av krigets viktigaste internationella faktorer i vad som i stället inte hände. Storbritannien och Frankrike valde 1936 att driva en politik av icke-intervention. Rädslan för att Spanien skulle bli gnistan till ett nytt europeiskt storkrig var högst verklig. Ett stort antal länder anslöt sig till överenskommelsen. På papperet skulle ingen hjälpa någon. Problemet var att systemet inte fungerade.
Tyskland och Italien gav blanka fan i detta och fortsatte stödja Franco samtidigt som Sovjetunionen stödde republiken. Skillnaden var att icke-interventionen kraftigt begränsade den internationellt erkända spanska regeringens möjligheter att öppet köpa vapen på världsmarknaden. Mexiko erbjöd visserligen stöd och sovjetisk materiel fortsatte att anlända, men republiken befann sig ändå i ett betydligt sämre internationellt läge.
Det är därför missvisande att beskriva den internationella dimensionen som två likvärdiga paket: Hitler och Mussolini på den ena sidan, Stalin och de internationella brigaderna på den andra. Balansen var aldrig så enkel.
Det tysk-italienska stödet var omfattande och kontinuerligt samtidigt som de västerländska demokratierna höll republiken på armlängds avstånd. Att inte ingripa var också ett beslut och även det fick konsekvenser.
Ett kusligt modernt krig
När Barcelona föll i januari 1939 och Madrid kapitulerade två månader senare var det fortfarande spanjorer som hade utkämpat huvuddelen av kriget. Det var spanska motsättningar som hade orsakat konflikten och framför allt spanjorer som skulle leva med konsekvenserna av Francos nästan fyra decennier långa diktatur.
Men hans seger går knappast att förstå om blicken stannar vid Spaniens gränser. Beslut fattade i Berlin, Rom och Moskva påverkade vilka vapen som hamnade på slagfältet. Beslut fattade i London och Paris påverkade vilka som inte gjorde det.
Det är också därför Spanien känns märkligt modernt. Inbördeskriget i Syrien började som en intern konflikt men kom att formas av intervention från bland andra Ryssland, Iran, Hizbollah, Turkiet och USA. Lokala aktörer fortsatte slåss och dö medan beslut fattade långt från Damaskus och Aleppo kunde förändra förutsättningarna på slagfältet.
Ukraina är ingen direkt parallell, men kopplingen finns där. Sedan februari 2022 handlar det om en fullskalig rysk invasion av en självständig stat, inte ett inbördeskrig. Men även där syns samma grundläggande mekanism: utländska vapen, ammunition, underrättelser och ekonomiska resurser kan få avgörande betydelse för ett lands förmåga att fortsätta kämpa.
Spanien 1936–1939 var därför inte bara ett förebud om det världskrig som snart skulle sluka Europa. Det illustrerade något betydligt mer tidlöst:
Ett krig kan börja som en nationell konflikt. Soldaterna kan slåss om sitt eget lands framtid. Men när främmande makter börjar skicka flygplan, stridsvagnar, soldater, pengar och ammunition – eller bestämmer sig för att inte göra det – förändras kriget. Ibland avgörs dess utgång lika mycket i främmande huvudstäder som på själva slagfältet.
Kommentarer