top of page
  • Skribentens bildKrigshistoriepodden

Kievs absurda vardag 

+++ Skriven av: Thomas Wedérus +++


Snart två år efter Rysslands invasion av Ukraina – tio år sedan annekteringen av Krim – påminner Kiev om vilken annan europeisk storstad som helst. Men livet i Kiev innebär en absurd vardag där allt är som vanligt samtidigt som kriget när som helst kan göra sig påmint. 


När jag reste till Kiev för första gången för några månader sedan visste jag inte vad jag hade att vänta mig. Kanske tänkte jag att jag skulle mötas av raserade byggnader, stängda butiker och tomma gator. Men när jag kom fram märkte jag att livet pågår precis som vanligt. Det finns inga tecken på krig. Nästan åtminstone. Flyglarmet som ljuder ibland dagligen oroade mig till en början. Eftersom jag aldrig såg någon panik omkring mig eller folk som rusade mot skyddsrum nöjde jag mig med att söka skydd i mitt badrum. Ganska snart insåg jag att de flesta Kievbor inte ens gör det.  


Monument vid Moder Ukraina
Monument vid Moder Ukraina

De allra flesta gånger flyglarmet ljuder innebär det ingen större fara. Luftvärnet är landets mest avancerade och omfattande. Knappt något hot tar sig förbi. Så folk fortsätter med vad de än höll på med. Människor går omkring som vanligt på gatorna, shoppar, fikar, umgås med varandra även när sirenerna ekar mellan byggnaderna. Det enda som avviker är vissa statliga institutioner där det är obligatoriskt att omedelbart avbryta allt och uppsöka närmaste skyddsrum. All undervisning i skolor och universitet stannar av. Konserthusens föreställningar pausas. Bergbanan slutar gå. Många uppehåller sig i tunnelbanan som är tillräckligt djupt belägen för att vara säker för alla potentiella anfall. 

Huvudgata i Kiev en januarikväll
Huvudgata i Kiev en januarikväll

Air Alert-appen under pågående mig-hot
Air Alert-appen under pågående mig-hot

Eftersom flyglarmet låter likadant oavsett vilket hot som är på väg – drönare eller robotar – och oavsett hur allvarligt hotet är så behöver man sätt att snabbt kunna bedöma hur farlig situationen är. Lösningen är en app, ”Air Alert”, som skickar en notifikation när flyglarmet går i den region man valt. Där ser man en karta över Ukraina i realtid. Varje region där flyglarmet går markeras med rött. En explosionsymbol markerar de platser där drönare, robotar eller granater rapporterats ha slagit ned.  


Jag brukar öppna kartan så fort larmet går för att få en fingerkänsla av vad som händer. Regionerna närmast fronten är nästan konstant röda. Om alla andra regioner också blir det är hotet mindre sannolikt. Då rör det sig oftast om att ett Mig-plan har lyft från rysk mark och en flygplanssymbol dyker upp på kartan. Eftersom de kan bära på hypersoniska Kinzhal-robotar som kan uppnå hastigheter bortom Mach 5 och kan nå vilket mål som helst i landet så går larmet i alla regioner. Men detta händer för ofta och larmet pågår för länge för att man ska ta det på största allvar. Desto allvarligare är det när bara Kiev rödmarkeras på kartan. Då är det ett specifikt och identifierat hot på väg, oftast drönare.  


Ett nästa steg är att vända sig till Telegram och kolla vad som sägs i några av de ukrainska kanaler – såsom flygvapnets – där uppdateringar kommer vid varje flyglarm. Där kan man få åtminstone ett hum om hur man ska reagera – kan man ignorera larmet eller ska man vänta sig explosioner inom kort? 

Det absurda är att det har blivit lika vardagligt att kolla Air Alert och Telegram som att kolla väderappen. Om väderprognosen säger störtregn kanske man håller sig inne den dagen. Likaså om ett par dussin attackdrönare närmar sig. Kriget har blivit vardag. 


Utomhusmuseum för krigsfordon
Utomhusmuseum för krigsfordon

En tidig morgon i slutet av november vaknade jag av explosioner som lyste upp himlen. Flygvapnet varnade för att ett större hot än vanligt närmade sig. Det visade sig senare vara Rysslands hittills största drönaranfall. Luftvärnet jobbade på högvarv i flera timmar för att mota bort de 75 drönare som rapporterades ha skickats mot Kiev. Hela staden var vaken och på helspänn. Alla drönare sköts ner, men vrakdelarna skapade förödelse. Bränder bröt ut, människor skadades. Lyckligtvis omkom ingen. 


Majdantorget med ett hav av flaggor
Majdantorget, varje flagga representerar ett oskyldigt dödsoffer

Senare på kvällen var det som om ingenting hade hänt. Stadslivet var i full gång. När jag gick ut för en promenad såg jag skrattande barn leka snöbollskrig och uppklädda vuxna vara på väg till stadens restauranger och barer. Anfallet tycktes redan vara glömt. 


Men även om folk har vant sig vid både flyglarm, explosioner och utegångsförbudet som träder i kraft vid midnatt så sätter kriget sina psykiska spår. Jag märker på mig själv bara efter ett par månader i Kiev att jag en del av mig ständigt är på spänn och redo att agera om något skulle hända. Det handlar framför allt om en ökad känslighet för ljud. Bilar som rusar sina motorer påminner om ljudet av flyglarmet och får mig att haja till. Varje främmande surr eller smäll, särskilt nattetid, kan vara ett hot som närmar sig. Ljudet av snöplogen eller sopbilen påminner ibland om avlägsna explosioner. Ljudet av mopeder och lätta motorcyklar påminner tillräckligt mycket om det säregna ljudet av drönare för att ordet moped nuförtiden börjat användas av ukrainare som slang för drönare. ”Mopeder närmar sig Kiev”, kan man ibland läsa på Telegram.  

Ja, livet i Kiev är som livet i vilken annan europeisk storstad som helst. Bara mer absurt. 


Statyn moder ukraina
Moder Ukraina

364 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Comments


bottom of page