• Per Wallin

Maktkamp om "Ultima Thule"

Svalbard bricka i Putins spel


Återigen är det ingen mindre än försvarslogistikexperten Per Andersson som ger dig en unik inblick i Putins krigsförberedelser, gråzonskrigföring och aggressiva expansion – i vårt norra närområde.


Nordpolen är just nu mer aktuell än någonsin. Olja är en av orsakerna till den begynnande kraftmätningen: enligt amerikanska geologer kan uppemot en fjärdedel av världens oupptäckta olje- och gasresurser gömma sig i området. Men vem har rätten att utvinna dessa nya fyndigheter?


Vilda Västern

USA, Kanada, Ryssland, Danmark och Norge gränsar till nordpolen. I första hand är det FN:s havsrättskonvention som gäller, ett problem är att USA inte skrivit under avtalet. Nya konflikter hotar nu att bryta ut mellan de inblandade länderna. Den hittills mest dramatiska styrkedemonstrationen var när en rysk ubåtsexpedition i augusti 2007 placerade en flagga på havsbottnen vid Nordpolen. En rad statliga och icke-statliga aktörer intresserar sig alltmer för Arktis, samtidigt som den senaste forskningen pekar på ett isfritt Arktis sommartid inom några decennier. De nya förutsättningarna växelspelar med den globala geopolitiska utvecklingen och de ekonomiska och militära intressena får allt större betydelse för Arktis.

Den som dominerar ett militariserat Svalbard kan med långräckviddigt bomb- och attackflyg behärska inte bara Arktis utan hela Nordatlanten.


Hårdare klimat

Rysslands annektering av Krim och det pågående kriget i östra Ukraina, samt exempelvis USA:s signaler om en tuffare linje gentemot Nordkorea och Syrien, påverkar stormakternas syn på Arktis. Även Kina flyttar fram positionerna och kommer sannolikt att försöka dra långsiktiga fördelar av dynamiken i Arktis. Området kommer med all sannolikhet att få större säkerhetspolitisk betydelse i framtiden än idag, inte minst beroende på iskalottens avsmältning vilket kommer att öppna upp nya möjligheter till fartygsleder mellan Europa/Nordamerika och Asien. Studerar man en karta över området Barents hav inser man snabbt att utöver ögruppen Franz Josefs land finns det en större ögrupp ytterligare - Svalbard.


Svalbard – en nyckel till arktis

Efter första världskriget kom Svalbard under norsk övermyndighet tack vare de allierad. De visade välvilja då norska handelsflottan seglade för de allierade under kriget. Innan första världskriget var området närmast ett ingenmansland. Då främst Norge och Ryssland inte kunde enas om vem området tillhörde. I svallvågorna efter krigets slut signerades det så kallade Svalbardstraktatet, i Paris år 1920 den 9:e februari. På grund av att ryska inbördeskriget rasade under denna tid dröjde det bara några dagar innan den splitternya ryska bolsjevikregeringen inlämnande en protest mot avtalet. Det hela avlöpte med en kompromiss 1924 där den kommunistiska regeringen i Ryssland erkändes av Norge, och Ryssland därmed drog tillbaka sin protest. Denna irritation märks fortfarande lite då och då från rysk sida.

Observera den ryska gruvstaden Barentsburg – bara 55 kilometer sydväst från Longyarbyen. I det lilla samhället bor det 400 människor men det har ett ryskt konsulat. Foto: Wikiwand


Norsk överhöghet – nästan

Svalbardstraktatet reglerar ögruppen Svalbards samt Björnöns politiska och folkrättsliga status. Spetsbergtraktaten tilldelar området till Norge, med vissa begränsningar. Fördraget är undertecknat av 40 stater. Avtalet innebär att Svalbards landområden och territorialhav tillhör Norge, men att de anslutna staternas medborgare har rätt att där bedriva näringsverksamhet samt ägna sig åt jakt och fiske på samma villkor. Norska lagar gäller, men Norge får inte ta ut mer skatt än vad som krävs för Svalbards lokala behov. Enligt avtalet skall Svalbard vara neutralt och vara en permanent demilitariserad zon.


Slaget om vädret

Svalbards militärstrategiska betydelse kom först i rampljuset under andra världskriget och då var det främst behovet av väderdata som drev tyskar och även de allierade till aktioner på Svalbard. Samtidigt som tyskarna etablerade väderstationer på Svalbard så genomförde de allierade en evakuering av befolkningen på Svalbard. Evakueringen skedde 1941, och samtidigt passade de allierade på att förstöra kolindustrin på Svalbard för att hindra tyskarna att dra nytta av den för egna syften. 1942 kom de allierade tillbaka på ögruppen för att etablera egna väderstationer på Svalbard. Detta observerades av tyskarna, och 1943 bombarderades Barentsburg, Grumant och Longyearbyen av inte mindre än Tirpitz och Scharnhorst under operation Zitronella, samtidigt som en mindre landstigningsoperation skedde med syftet att förstöra de allierade väderstationerna . Efter dessa aktioner blev resten av kriget händelselöst ur ett militärt perspektiv på Svalbard. Tyskarna fortsatte med sina väderobservationer och de allierade med sina.

Det tyska slagskeppet Tirpitz under gång under andra världskriget. Hon var ett av världens modernaste slagskepp när hon sjösattes och tvingade de allierade att binda upp avsevärda resurser. Foto: Wikimedia


Från skuggorna till ljuset

Under det kalla kriget bedrev både norrmän och ryssar underrättelseverksamhet på ögruppen, och i efterhand har det visat sig att KGB betraktade ögruppen som mycket viktig för att i möjligaste mån försäkra sig om att USA/Nato inte etablerade sig på ögruppen. Vid tiden för Sovjetunionens upplösning avtar den ryska närvaron betydligt på ögruppen. Norge börjar också alltmer omtolka bestämmelsen om militär närvaro i Svalbardstraktrakten. Från att knappt acceptera kustbevakningsfartyg i hamn under det kalla kriget, till att regelbundet ha besök av fregatter och Herculesflygplan.


Enorma fyndigheter lockar Putin

När Rysslands president Vladimir Putin genomförde ett statsbesök i Norge 2002 var frågan om gränsen i området högt uppe på dagordningen. Trots att de båda länderna aldrig krigat mot varandra har de ändå den största olösta gränsfrågan i Europa att hantera. Svalbard har fått en ökad strategisk betydelse idag än förr. Inte minst ingår ögruppen i rysk säkerhetspolitisk domän. Visserligen bedöms det att kanske så mycket som en fjärdedel av världens outnyttjade olje- och gasreserver ligger i området runt om eller norr om Svalbard. Områden som kommer att bli lättare att prospektera vartefter isen smälter, en ökad vattentemperatur betyder också näringsrikare vatten vilket leder till större möjligheter till fiske. Det finns idag en större ort i området med en fungerande hamn, flygplats, sjukhus, räddningstjänst och bredbandsförbindelse. Longyearbyen på Svalbard.


Från krabbor till gas

Den stora internationella stötestenen är frågan hur långt ut ifrån kusten som Svalbardstraktraten gäller? Gäller den även på kontinentalsockeln? EU har även gett ut fångstkvoter på krabba för kontinentalsockeln – vilket naturligtvis är ytterligare en stötesten i relationen Norge-EU. Denna fråga ses även som ett prov på hur frågan om olja och gas ska hanteras. Det är inte omöjligt att frågan kommer att avgöras i den Internationella havsrättsdomstolen (International Tribunal for the Law of Sea) i Hamburg.

Beväpnade isbrytare finns redan, som den norska KV Svalbard här på bild (observera 57 mm allmålskanonen på fördäck), men det amerikanarna skulle kunna bygga är förmodligen avsevärt mer välbestyckade. Foto: Homelandsecurity.org


Gränsdragningar och definitioner spökar

Tidigare var gränsförhandlingarna något som dominerade det norsk-ryska förhållandet. Men efter att Barentsregionen upprättades har gränsfrågan blivit mer isolerad. Barentsregionen omfattar landområdena runt Barents hav och på Nordkalotten. Namnet lanserades i politisk ambition att etablera internationellt samarbete efter Sovjetunionens upplösning. Regionen sträcker sig från Nordland i Norge i väster, till Novaja Zemlja och Uralbergen i öster, söderut till Bottenviken och sjöarna Ladoga och Onega. Förhandlingarna kompliceras också av att gränsdragningen omkring Svalbard är omstridd. De första "informella diskussionerna" om hur gränsen för kontinentalsockeln skulle dras, genomfördes redan hösten 1970. Under 1980-talet fanns det en viss optimism i förhandlingarna då enighet fanns om stora delar av området, utom området norr om Norge och Kolahalvön.


Björnen, draken, örnen och lejonet

Det är i denna kontext som Rysslands omfattande planer för utvecklingen av Arktis skall ses. På listan står utbyggnad av infrastruktur för energi- och mineralutvinning, sjöfart samt militär förmåga. En viktig aspekt för Rysslands satsning i Arktis är prisutvecklingen på olja och gas: höga (export)priser är bra ur rysk synpunkt. Vidare ska inte Kina glömmas bort. Kinas bilaterala relationer med kuststaterna runt Norra ishavet är avgörande för kinesiskt inflytande på utvinningen av naturresurser. Kinas naturvetenskapliga satsningar i Arktis kommer med all trolighet att fortsätta. En väg att gå är att försöka bli involverade i olika samarbetsprojekt, vilket ökar misstron bland andra statliga aktörer i Arktis, inte minst i Västeuropa och USA. USA har en avsevärd potential att påverka utfallet av utvecklingen i Arktis. USA:s strategiska dagordning är omfattande, men Arktisfrågorna vinner betydelse i USA. Som ett tecken på ökat intresse från USA:s sida är den amerikanska flottan och kustbevakningen (Coast Guard) planer på att bygga nya isbrytare, det diskuteras till och med om beväpnade isbrytare. Även i Storbritannien har problematiken kring Arktis uppmärksammats alltmer. Storbritannien bedömer att den ryska militära upprustningen i området i ljuset av deras aggressiva retorik och agerande är svår att se som endast defensiv.

Den ryska "arktiska treklövern". Denna byggnad är den största i världen så långt norrut, och kommer kunna husera över 150 soldater och annan militär personal. Den 30 mars 2017 besökte Putin basen. Observera att den är målad i ryska federationens färger. Foto: Atlantic Council


”Treklövern” sätter Ryssland i förarsätet

Att Ryssland ser Arktisregionen som viktig är föga förvånande, landet har den längsta kusten mot området och långt fler av landets medborgare bor i regionen än de andra gränsande länderna. Ryssland genomför också en relativt omfattande militär upprustning i området med flera nyetableringar av baser, militärövningar samt upprättade av militära enheter med fokus emot operationer i Arktisområdet. Den senaste ryska basen, tillika den största byggnaden som någonsin uppförts på Arktis, kallas ”Arktisk treklöver”. Den är uppförd på Alexandra Land i ögruppen Frans Josefs land, där ryssarna också har en moderniserad flygbas som nyligen rustats upp för att kunna basera stridsflygplan. Det är fastslaget bortom varje rimligt tvivel att Putins militarisering av Arktis ökar.

På Alexandra Land kan nu Ryssland basera bland annat attackflygplanet Su-34:or som den på bilden. Dessa mycket kvalificerade stridsflygplan har en räckvidd på 400 mil, vilket gör att de kan nå hela arktis och långt ner i Nordatlanten. Foto: Spec-ops Magazine


Skribent: Per Andersson

317 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla