• Per Wallin

Norrlands bandvagnskrigare

Försvaret av vår norra riksände kräver särskilda åtgärder


Herregud va vi är bortskämda med bra och begåvade skribenter inom krigskonsten. Denna gång är det ingen mindre än löjtnant Jacob Fritzon, officer på I19, som välsignar vår lilla blogg. Han kan med fördel följas på twitter under @jacob_i19 där han skriver klokheter i försvarsfrågor.


Svenska armén i slutet av 50-talet var i stort sett ett arv från andra världskriget: de tekniska innovationerna skedde främst på flyg-och marinsidan. De stora kullarna som ryckte in till värnplikt hade i bästa fall KP-bilar, men allt som oftast cykeltolkade de bakom traktorer. Cykelskyttebataljonerna hade låg verkan, dåligt skydd men god framkomlighet – i terräng där det fanns vägar.

Svenska armén under 1950- och 60-talet var inte mekaniserad och knappt motoriserad heller. Här tolkande cykelskytte. Foto: Försvarsmakten


Fallet Norrland

Fiendens förmodade anfallsväg genom Norra Norrland, likväl som den terräng som Ryssland idag vill besätta alternativt kontrollera/neutralisera i händelse av krig, är fortfarande i stort sett väglös. I östra Norrbotten, inom Fo 67, fanns bara fem genomgående vägar när Norrlandsbrigaderna skapades. Det var längs med dessa vägar som försvaret främst byggdes upp med pansarhinder, värnkanoner, skansar och förberedda vägbanks- och brosprängningar för att kunna föra en fördröjningsstrid. Angriparens frammarsch skulle fördröjas medan den egna truppen under ordnade former drog sig västerut i avvaktan på att brigaderna skulle hinna mobiliseras. Försvaret skulle alltså de första dygnen i huvudsak baseras på lokalförsvarsförbandens och hemvärnets möjligheter att fördröja angriparens framryckning.

Allteftersom förbanden drog sig västerut från gränsen skulle varje bro sprängas. En bro skulle i det längsta hållas intakt för att medge att kvarvarande förband och civilbefolkning skulle kunna komma över älven. Ing 3 fick ibland möjlighet att öva brosprängning skarpt när vägar drogs om och broarna på vägen inte längre behövdes. Foto: Ing 3.


Motanfall och mottin

Efter att lokalförsvarsförbanden och hemvärnet saktat ner, och förhoppningsvist trubbat av, pansarkilarna, skulle kvalificerade förband (läs: manöverförband med mobiliseringstid) genomföra eldöverfall mot, och skära av underhållsvägar för, fiendens styrkor. Det var planen på papper. Tyvärr visade det sig under vinterfälttjänstövningen Snöflingan 1958 i trakterna av Kalix att terrängen i rikets alla norraste delar hade något att säga till om. De svenska infanteribrigadernas traktororganisation hade sina begränsningar: det är nämligen svårt att cykla över en myr eller i djup snö, oavsett hur envist man trampar.

I 19 övar med pansarvärnspjäs 1110 under vinterförhållanden i trakten av Boden. Pjäsen fastställdes 1959 och tillverkades av Bofors. Lavetten byggdes vid Gevärsfaktoriet i Eskilstuna och totalt tillverkades 1 600 pansarvärnskanoner 1110. Pvpj 1110 har en kaliber om 9 cm. Foto: Lasse Sjögren Krigsarkivet.


Utprovning och utveckling

Det som visade sig behövas efter Snöflingan var förband som hade god rörlighet vid sidan av vägarna, både under sommartid och under vintertid. Vid omfattningsrörelser i väglös terräng måste de stridande förbanden kunna förflyttas snabbare samtidigt som underhållet ska kunna följa med. Lösningen blev att övergå från traktorer som dragfordon till översnöfordon, bandvagnar. Den första bandvagnen som nyttjades var Bv202, som soldaterna skulle skidtolka efter. Det var bättre än förut, men inte optimalt. I trettio år finslipades förbandets sammansättning. Bv202 blev till Bv206, pansarvärnspjäser blev till pv-robot och tillslut dök stridsfordon 90 upp.

Pansarvärnsrobot 55, TOW, på en bandvagn 206. Detta var höjden av NB85:s pansarbrytande förmåga. Skjutavstånd upp till 3 750 m. Verkansdelen i roboten är av RSV-typ, riktad sprängverkan, som slår igenom pansar upp till, i bästa fall, 1000 mm. Foto: Lasse Sjögren. Krigsarkivet.


NB85

I början på 1990-talet tillfördes norrlandsbrigaderna stridsfordon 90 och de sovjetbyggda trupptransportfordonen som inköptes från den kollapsade östtyska armén. Dessa fick beteckningen pansarbandvagn 401 och 501 och totalt över 1 100 vagnar inköptes till det svenska försvaret. Totalt innefattade norrlandsbrigaden (NB85) cirka 6 000 man och 400 bandvagnar. Krigsplacering i brigaden gjordes efter genomförd grundutbildning. Vid 32–36 års ålder ansågs soldaten inte ”orka med” den krävande tjänsten vid norrlandsbrigaden utan fick en ny krigsplacering vid ett lokalförsvarsförband. Utvecklingen av brigaden pågick ända fram till mitten av 1990-talet då den övergick till att bli en mekaniserad brigad med stridsvagnar och stridsfordon 90 – och tappa sin unika funktion.

Soldater från Norrbottens Regemente I19 som vi är vana att se dem – fullt mekaniserade (i detta fall ett stridsfordon 90 från 192. bataljon). Kan det vara dags att införa en lättare bataljon inom regementets grindar? Foto: Försvarsmakten


Dags att återta?

Jacob Fritzon är löjtnant vid Norrbottens Regemente. Han menar i en artikel till Kungliga krigsvetenskapsakademien att det är dags att återta ”norrlandsskyttet”. Han menar att de två mekaniserade bataljonerna som I19 har ansvar för är slagkraftiga och har förmågan att kunna ta terräng och slå en motståndare. Den största nackdelen för förbandstypen är att fordonen är tunga. Det verkar begränsande på typ av terräng förbandstypen kan slåss i. Pansarförband har en tradition av offensivt agerande vilket medför att detta är det som främst övas. Man är dock inte lika bra på att försvara tagen terräng.

Kan Bandvagn 410 vara en ersättare för den gamla Bv206 om nu norrlandsbrigaderna skulle återuppstå? Vagnen är splitterskyddad, har översnöförmåga och kan utrustas med en vapenstationen. I försvarsmakten används den främst inom ingenjör- luftvärn samt artilleribataljonerna och som ambulans inom de mekaniserade bataljonerna. Foto: Hawk26


Unika svårigheter...

Fritzon menar att även om de mekaniserade bataljonerna har pansarskyttekompanier (sex skyttesoldater per stridsfordon, cirka 54 soldater per kompani) är dessa bundna till pansarstriden och kommer fortsatt behöva vara offensivt inriktade. I södra Sverige har infanteriet som truppslag upplevt en renässans i och med 12. och 71. motoriserade skyttebataljonerna. De är utrustade med den åttahjuliga pansarterrängbil 360. Men Jacob pekar på att även om de södra infanteribataljonerna kan omgruppera till Norrland är förbandstypen inte lämpad för den väglösa terrängen i denna landsända.

Den må vara toppmodern, ha hög komfort och förvånande god framkomlighet – men 12.- och 71. bataljonernas pansarterrängbil 360 står sig slätt mot myrar och träsk i Norrland. Foto: 12. motoriserade skyttebataljon


... och krigets krav

Förband i övre Norrland måste vara bandgående. Med bandfordon bibehåller förbandet rörlighet även i den norrländska terrängen och blir inte vägbundet på samma sätt som en hjulburen enhet:

”Förbandstypen behöver ha en defensiv betoning med stort fokus på understödsförmågor där tillgången till pansarvärnsvapen kommer att vara avgörande för att förbandstypen ska kunna nå framgång. Eftersom den främst inte ska strida från fordon är det viktigaste kriteriet för typfordonen att de är rörliga och har förmåga att transportera materiel. En vanlig bandvagn bör kunna tillfredsställa behoven mer än väl.”
Lt Jacob Fritzon

Dags att göra detta till ett stående inslag i soldatutbildningen i Norra Norrland igen? Bandvagnsburet skytte som gör avsittning för att genomföra eldöverfall. Foto: Krigsarkivet


Dags att återta något vi redan visste, och en gång hade, helt enkelt. En sådan satsning som Lt Fritzon efterfrågar känns extra aktuellt när Putin nu sätter upp allt fler förband i arktis, och hans regim pekar ut just den allra nordligast delen av Eurasien som särskilt intressant....

173 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla