Ostkrieg m/1915: Karpatenkrieg

Generalen och hans älskarinna

Franz Xaver Josef Graf Conrad von Hötzendorf var en märklig kropp, som vi av utrymmestekniska skäl hädanefter kallar Conrad. Här får du läsa om hans tappra försök att förgöra sin egen armé i Karpaterna 1915.

#conrad #evigära #karpaterna #förstavärldskriget #Österrike-Ungern

Av: Mattis Bergwall

"Jag vet nu att helvetet inte är varmt …”

Hade Conrad levt under Napoleons tid hade han nog kunnat vara en utmärkt general; detta inte minst då det var Napoleonkrigen han sökte utkämpa under sin ledsamma karriär som Österrike-Ungerns generalstabschef under första världskriget. Conrad hade sett framemot detta krig under hela sin karriär, gjort sig redo för det nitiskt och misslyckats kapitalt med sina förberedelser. Han förordade preventivt krig vid ett flertal gånger innan krigsutbrottet, gärna mot Italien eller Ryssland men helst mot Serbien (mot vilka han förordade krig i förebyggande syfte 25 gånger).

En del av hans krigslusta går eventuellt att återfinna i Conrads stormiga privatliv. Han hade nämligen lyckats kära ner sig i en gift kvinna redan innan kriget och när denna gav honom korgen (med hänvisning till det beklagliga faktum att hon var gift) förföll han i en svårartad depression. Hjärtekvalen fick honom att hota att avgå från sitt uppdrag som generalstabschef och den högsta militära ledningen var tvungen att skicka ut en stabsofficer som förklarade för hans hjärtas kära att det låg i Imperiets Intresse att hon bemötte Conrads amorösa anspråk generöst. En affär uppstod, men ett äktenskap var givetvis omöjligt. Men, tänkte Conrad, kanske var det möjligt för en krigshjälte att äkta en gift kvinna? Men för att bli krigshjälte krävs det ju ett krig …

Hur mycket man ska läsa in i denna historia vet jag inte. Men om inte annat kan man möjligtvis ta med sig det faktum att Conrad var föga intresserad av hur verkligheten var beskaffad. Han fann det i stället mer eggande att utgå från sina fantasier om verkligheten än trist information om hur den var beskaffad.

Stridsskådeplats: Karpaterna

Denne överspände karl stod nu i begrepp att inleda året 1915 med en österrikisk storoffensiv, en offensiv som skulle sätta igång en kedja av händelser som sånär skulle ta död på den österrikiska armén. I Karpaterna, fick det bli. Varför man anföll just där är i dag svårt att begripa. Samtiden hade givetvis sina skäl, men dessa framstår hundra år senare som lätt ogenomtänkta.

Oländigt landskap för militära operationer

Det första skälet var Österrikes svaghet. Österrikiska beslutsfattare blev allt mer medvetna om att oavsett vem som vann kriget så skulle detta innebära en katastrof för Österrike-Ungern. Vann Ententen skulle imperiet eventuellt upplösas, vann tyskarna skulle imperiet eventuellt införlivas i ett på universiteten drömt Mitteleuropa. För att värna om den österrikiska självständigheten var det därav av yttersta vikt att slå ut en självständig offensiv; utan tysk hjälp. Denna offensiv fick bli i Karpaterna p.g.a. ”anledningar”. Samtidigt lyckades man övertyga tyskarna om att det nog var en bra idé att anfalla vid Masuriska sjöarna för att via detta eventuellt göra en enorm omfattning av de ryska arméerna i Polen (för att detta skulle kunna lyckats hade det krävts pansarförband).

Den andra orsaken till att man ville anfalla stavades Przemyśl. Detta var kronan i det pärlband av fästningar som österrikarna byggt innan kriget i tron att dessa skulle ha någon meningsfull inverkan på det rörliga krig man planerade för. När kriget väl bröt ut visade sig fästningarna framförallt vara dödsfällor för sina garnisoner. Så länge det fanns tillräckligt grovt artilleri att tillgå var fästningen något som hörde en annan era till. Fästningarna blev i stället något som slukade resurser och har liknats vid artillerimuséer eftersom alla sidors generaler maniskt slängde in dyrbara pjäser bakom de ack så bräckliga murarna. Przemyśl hade blivit kringränt av ryssarna och stod under belägring av desamma. I den återfanns 120 000 habsburgska soldater som hade order att hålla Przemyśl till Sista Man och Patron. Detta var de ovilliga att göra och allt eftersom tiden gick blev det uppenbart att garnisonen skulle kapitulera om de inte undsattes. Detta sågs som ett potentiellt hårt slag mot den österrikiska prestigen varför Przemyśl kom att bli ett mål (eller snarare ett irrbloss) för de kommande habsburgska anfallen.

Conrad von Hötzendorf Anfallet skulle ske på 2 000 meters höjd. I midvinter. I 30 minusgrader. Mot befästa ryska ställningar. Det hela var upplagt för succé.

Orsak ett och två ledde även till orsak tre. På Balkan fanns en hel hoper luspanka små bondenationer som man tråkigt nog ännu inte lyckats dra in i det totala kriget. Båda sidor lyckades dock inbilla sig att ifall bara Bulgarien eller Rumänien eller någon annan utfattig liten stat gick att få in i kriget så skulle konflikten avgöras. Varför är det i efterhand svårt att förstå. Samma inställning hade britterna till exempelvis Portugal och lika enfaldig var den i det fallet. Men resonemanget var likväl att ifall de stridande stormakterna bara kunde få några divisioner uselt beväpnade, icke-läskunniga bönder på sin sida så skulle kriget ända i en seger. Österrikarna hade intalat sig att ifall Przemyśl föll skulle Balkanstaterna haka på kriget på ententens sida, men ifall det höll skulle de i stället ansluta sig till Centralmakterna. Därtill oroade man sig för Italiens ambitioner; något som var befogat, men för sent. Italien skulle mycket riktigt ansluta sig i kriget, men mot centralmakterna.

Conrad von Hötzendorf beslutade sig av ovannämnda skäl för att anfalla. Anfallet skulle ske på 2 000 meters höjd. I midvinter. I 30 minusgrader. Mot befästa ryska ställningar. Det hela var upplagt för succé.

”Königlich und kaiserliche armee”

Hade Conrad haft en armé värd namnet hade detta kanske gått att operationalisera. Nu var så icke fallet. Österrike-Ungern hade hösten 1914 lyckats slarva bort 1 250 000 man och av den ursprungligen mobiliserade miljonen återstod blott 43 000 krigströtta knektar. Den armé man nu förfogade över var något av ett hafsverk. Man hade behövt ta till halvmesyrer på alla punkter för att ersätta det manskap som gick förlorat under hösten. Sålunda kunde österrikiska soldater räkna med ungefär två veckors utbildning innan de skickades till fronten. Denna utbildning kretsade till stor del kring att marschera snyggt och göra honnör på ett korrekt sätt ifall kejsaren skulle dyka upp vid fronten. Gevär kunde man inte slösa bort på rekryter; de behövdes i skyttegravarna. Sålunda fick många soldater öva med pinnar och kvastar samt lära sig skjuta först när de nådde Karpaterna. Artilleriunderstöd var ej heller att tala om. Österrikarnas artilleripark hade till stor del gått förlorad när man retirerade från Galicien och Serbien föregående höst.

Österrikarna hade under det gångna året förlorat en fjärdedel av sin officerskår.

Allt detta hade kanske gått att lösa om det inte vore för ett skriande, och därmed givetvis ignorerat, problem. Österrikarna hade nämligen under det gångna året förlorat en fjärdedel av sin officerskår. Särskilt hårt hade kriget gått åt befälen på lägre nivå som under hela 1914 propsat på att leda från första ledet med värjan i högsta hugg. Detta var vad vi i dag skulle kalla ”obra”. Alla arméer behöver officerare för att göra hären till någonting annat än en beväpnad mobb. I det österrikiska fallet var det särskilt illa. Österrike-Ungern var ingen enhetsstat (därav namnet) utan en högst polyglott enhet med ett otal nationella minoriteter. Den österrikiska officerskåren hade därför innan kriget koncentrerat sig på att lära sina skyttesluskar ”tjänstespråket” (80-100 ord tyska) och därefter lära sig själva sina menigas språk och kultur. Detta fostrade både tillit och respekt bland ungerska, bosniska och slovenska skyttesoldater; men det ledde även till att när ersättningsofficerarna kom, som inte hade tid att lära sig så mycket om sina mannar utan mest gläfste på tyska, sjönk moralen.

Det enda som talade för ett anfall i Karpaterna var att 1914 inte hade varit ett helt lyckat år för ryssarna heller. Även deras förluster hade redan överstigit miljonen och även i deras fall hade man slarvat lite när man skulle stampa fram en ny armé. Det struntade nu ryssarna i lika mycket som österrikarna. Tvärtom tyckte även de att det nog kunde vara en ”skön idé” att ge sig på ett eget anfall i Karpaterna. De arméer som skulle möta varandra var alltså inte arméer i ordets rätta bemärkelse utan snarare enorma miliser.

Dock krävde den österrikiska planen ifall den skulle lyckas, rätt utrustning, välutbildat bergsinfanteri, god planering, överraskningsmoment samt en god portion tur.

Allt ovan saknades.

”Jag vet nu att helvetet inte är varmt …”

Det tyska anfallet i norr vid Masuriska sjöarna gick inledningsvis bra. Detta berodde främst på att ryssarna var av uppfattningen att ingen kunde vara så urbota korkad att han angrep i januari i Nordeuropa. Tyskarna ville dock bevisa för ryssarna att precis så dumma kunde de minsann vara varför man gjorde stora taktiska framgångar. Dock tjorvade hela anfallet ihop sig rätt snabbt i snöstormarna och underhållsbristen. Förvisso hade man lyckats tillfoga ryssarna ungefär 200 000 förluster men, som det gamla ordstävet lyder, ”moder Ryssland har många söner”.

Det visade sig raskt att det faktiskt inte var en bra idé att försöka angripa i bergen, mitt i vintern.

Detta skedde några veckor innan Conrads karpatiska äventyr. Detta inleddes med propagandistiska pukor och fanfarer, men därefter var det ingen som märkte av det. Det visade sig raskt att det faktiskt inte var en bra idé att försöka angripa i bergen, mitt i vintern. Ryssarna hade inte så svårt att se de okamouflerade österrikarna där de stretade fram i den meterdjupa snön utan jämförde i stället sina insatser med harjakt. För österrikarnas del var det hela givetvis en mardröm. När det inte snöade så regnade det. Att avancera innebar alltså att ta sig över en isrink eller ett kärr beroende på temperatur. För det mesta var det dock bara kallt. Ty i Karpaterna var det inte så mycket de stridande som tog livet av varandra utan snarare moder jord. Hela kompanier återfanns ihjälfrusna vissa morgnar. Deserteringar skedde bataljonvis, divisioner halverades och skyttegrupper tog sina liv.

När den första offensiven i Karpaterna inte visade sig ”helt lyckad” gjorde Conrad det enda rimliga. Han hade tidigare fattat ett Operativt Beslut om att byta slott till ett som låg lite längre ifrån fronten. Här åt Conrad och hans stab sena middagar, drack gott vin och integrerade för att deras fruar och älskarinnor inte skulle komma på besök samma dag. Mellan måltiderna kom man även fram till att det nog vore bra med en ny karpatisk offensiv. Prestigen krävde det. Och så.

Przemyśls sargade befästningar

Så det blev en till karpatisk offensiv, och sedan ytterligare en till – Przemyśl fortsatte att sjunga sin fruktansvärda sirensång till det österrikiska överkommandot. Ingen märkte av dessa anfall, knappt ens ryssarna. Den andra och tredje karpatiska offensiverna körde fast nästan omedelbart. Det gick inte att få fram artilleri till fronten på grund av snön, och ej heller mat. De skadade snöade över och vattenbristen var i många förband akut varför soldaterna drack smältvatten i stället. Eftersom Karpaterna vid det här laget var täckta av lik ledde detta i sin tur till mängder av sjukdomar och tarmåkommor och i sin tur till än stegrade förluster.

Vargarna tog det som blev kvar.

Därefter följde den ryska motoffensiven, och därefter det stora påskslaget då österrikarna nätt och jämt lyckades hålla samman fronten. Przemyśl kapitulerade den 22 mars 1915 och många ryssar noterade bestörta att garnisonens manskap var mer välnärt än de trashankar till österrikiska soldater de slogs mot i bergen. Men när allt detta var sagt och gjort hade Österrike-Ungern förlorat ytterligare 800 000 man i bergen. Ryssarna hade förlorat någon miljon egna soldater men, återigen, moder Ryssland hade många söner. De österrikiska sönerna var desto färre vid det här laget. Sen krigsutbrottet 28 juli 1914 hade Conrad förlorat omkring 7 500-8 000 man om dagen. Dubbelmonarkin svajade under det yttre trycket och av inre oro. Något behövde göras.

Något höll även på att ske. En storm skulle snart blåsa över de ryska linjerna, en storm av stål och eld. Den som blåste denna storm framför sig hette general Erich von Falkenhayn.

/Mattis Bergwall