Recension: Hell in the Trenches

Dags för recension av Hell in the Trenches (se där en originell titel på en bok om första världskriget) av Paolo Morisi.

Boken handlar om österrikisk-ungerska stosstruppen och Italienska arditi under det sena första världskriget och får betraktas som vagt nördig läsning. Morisi beskriver de respektive truppslagens utveckling, beväpning och utbildning ingående samt inte minst deras många räder och operationer.

Faktum är att detta sistnämnda nog är bokens stora svaghet – i varje fall om man läser boken som en bok snarare än som en forskningsrapport. Det blir helt enkelt lite bedövande att sida upp och sida ner läsa om den ena bergstoppen eller kullen som stormades efter den andra.

Samtidigt är det kul att någon tar sig an ämnet och Morisi har dessutom varit ambitiös. Han har gjort ett noggrant forskningsarbete baserat på både primär- och sekundärkällor som härstammar från både italienska och österrikisk-ungerska arkiv (detta sistnämnda är en ren mardröm att arbeta med). Bokens stora styrka är alltså att den faktiskt analyserar sitt ämne snarare än att bara förfalla till rent killmys (vilket hade varit lätt hänt: ”ELITENS JÄTTEELIT I STRID MOT ELITENS JÄTTEELIT!!!1!!1!!”). Detta gör att han även kan peka på mer generella utvecklingstrender i de respektive arméerna och hur de anpassade sig till första världskrigets villkor.

Därtill innehåller boken även många bilder som sällan eller aldrig tidigare har publicerats – även om man i många fall kan förstå varför – samt en hel del både taktiska och strategiska kartor. Detta sistnämnda är av godo eftersom i varje fall jag inte har järnkoll på varje liten kulle i östra alperna.

Slutligen gör bokens ämne att Morisi beskriver Italienfronten 1918 ingående – vilket är av godo eftersom de flesta böcker om första världskriget lämnar Italien efter Caporetto 1917.

Summa summarum: en god forskningsinsats som är rätt tungrodd läsning.

Betyg: 6/10 (som förströelse), 8,5/10 (som forskningsinsats).