Sydafrikanska gränskriget(n)

#sydafrika #afrikanskakrig #terrorister #kommunism

Det är lite prekärt att prata om Sydafrika och dess krig, men samtidigt väldigt väldigt roligt. Varför? För att det liknar nästan inga andra krig i världen. Visst, du har västerländsk materiel på en sida (isch) och warsawapaktsgrejer på den andra (typ) men därtill kommer någon form av sjukt specifik afrikansk flärd till hela grejen.

Denna artikel är skriven av Per Andersson, en driftig skribent som till vardags pysslar med försvarslogistik.

En fortsättning

Jag har valt att kalla artikeln, Sydafrikanska gränskriget. Kriget kan anses utgöra ett fortsättningskrig från Angolas självständighetskamp i mitten av 1970-talet om vem skulle bestämma i det som då kallades Sydvästafrika, idag Namibia. Konflikten går även under namn som; the Angolan Bush War/the Bush War eller Namibias frihetskrig. Kriget kom att innebära militära operationer som var de största på den afrikanska kontinenten sedan det andra världskriget.

Bakgrund

Kriget kan anses ha följande pådrivande faktorer; kolonialism, Versaillesfreden 1919, andra världskriget, Sydafrikansk politik, 1974 års revolution i Portugal, det kalla krigets logik, samt krass realpolitik med syftet att uppnå fred i området. Inte helt olikt andra konflikter efter 1945, tyvärr.

"Nejlikerevolutionen" i Portugal 1974 kan sägas vara en bakomliggande orsak till kriget.

Djupa koloniala rötter

Freden i Versailles 1919 innebar för den tyska kolonien Tyska Sydvästafrika att landet ställdes under internationellt mandat av dåvarande Nationernas Förbund (NF) – föregångaren till FN. För Sydvästafrikas del innebar det att landet i fortsättningen kom att styras/administreras av Sydafrika som hade ockuperat landet under första världskriget i de allierades kamp emot Tyskland. Tanken från NF var att landet så småningom skulle bli självständigt. 1922 förklarade Sydafrika inför NF att området ansågs som en del av Sydafrika, vilket inte accepterades av NF. Läget förblev låst politiskt tills 1946, då Sydafrika (SA) fortsatte att vidhålla att landet skulle vara en del av SA. Vilket inte accepterades av FN. 1948 vann högerpartiet valet i SA och året efter infördes politiken som kom att kallas Apartheid. Detta gällde även Sydvästafrika som de facto var under SA:s styre. Apartheidpolitiken gav luft under vingarna för en allt större politisk opposition inom Sydvästafrika emot Sydafrikanska närvaron i landet.

Den anglikanska biskopen, britten Trevor Huddleston, var en inbiten och talför motståndare till apartheidpolitiken.

Start(skottet)

Under 1950-talet växte en intern befrielserörelse fram i Sydvästafrika. 1960 bildades SWAPO (South West African People’s Organisation). Parallellt med denna rörelse skapades även tre befrielserörelser i Angola. MPLA – stödd av Sovjetunionen, FNLA –stödd av USA och Zaire samt UNITA – stödd av USA och senare även Sydafrika. Därav är kriget i Angola emot den portugisiska kolonialmakten nära kopplat med det senare kriget i Sydvästafrika. Då de politiska rörelserna för Sydvästafrikas frihet stöddes av den nybildade regeringen i Angola fick de lov att ha sina baser i Angolas södra delar. Vidare gav både Kuba och Sovjetunionen stöd med såväl militär utrustning, militära rådgivare samt regelrätta förband från Kuba. USA ansåg att de måste stödja Sydafrika i kampen emot ökat sovjetiskt inflytande i regionen, det amerikanska stödet var främst i form av materiel.

En angolansk soldat/milisman med bandmatad medeltung kulspruta (så fick vi in den också).

Urtypiskt för kalla kriget

En viss politisk soppa således och helt i enlighet med flera andra konflikter i världen under det kalla krigets politiska logik. I och med den politiska revolutionen 1974 i Portugal blev landet Angola självständigt år 1975. De södra delarna av Angola kom dock att bli skådeplatserna för de militära operationer som kallas för det Sydafrikanska gränskriget.

Ett försök att ge en geografisk uppfattning över den mångbottnade konflikten.

SA: "FN hit och FN dit"

År 1966 hade FN:s generalförsamling röstat igenom resolution 2145 som formellt avslutade NF-mandatet för Sydvästafrika. SWAPO påbörjade ett krig emot Sydafrika för självständighet för Sydvästafrika och 1968 röstade FN:s generalförsamling igenom resolution 2372 för en namnändring till Namibia. 1971 fastslog den internationella domstolen i Haag att fortsatt sydafrikansk närvaro i Sydvästafrika var olaglig.

Kubanska soldater under tjänstgöring i Angola.

Krig i två akter

I korthet kan konflikten delas upp i två tidsperioder. Från mitten av 1960-talet till mitten av1970-talet bestod kriget mest av skärmytslingar mellan gränspatruller. Men från 1975 eskalerade det hela till regelrätt krigföring på brigad/divisionsnivå (involverande flygoperationer och specialstyrkor) fram till 1988. Var och en av dessa olika faser kräver en artikel i sig, om var och en av de militära operationerna kan det skrivas och har skrivits böcker om främst då från veteraner från den sydafrikanska försvarsmakten. Det kan argumenteras om inte bland annat de sydafrikanska specialförbanden i slutet av 1980-telet var bland de mest erfarna i världen tack vare sin långa stridserfarenhet från konflikten.

Det finns ett gäng dokumentärer om gränskriget på Youtube. Här en dokumentär om den kontroversiella "Kofot"-enheten.

Värnpliktstjänstgöring vid fronten

1988 var ungefär 30 000 soldater insatta i konflikten från sydafrikanska försvaret. Intressant att notera är att Sydafrika hade värnplikt. Dessa var understödda av cirka 30 000 man från Sydvästafrika, bestående av frivilliga och värnpliktiga. Emot dem stod cirka 122 000 man inklusive ca 40 000 man från Kuba.

En något lågupplöst (sorry) bild från en någorlunda typisk sydafrikansk operation. Samarbetet mellan helikoptrar och framskjutna motoriserade förband var tätt. Bandgående fordon gjorde sig inte besvär i bushen.

Förluster under hela kriget:

Sydafrika (inklusive Sydvästafrika/Namibia) 2 200

Angola 11 000

Kuba 3 000

Civila dödsoffer 1 000 (uppskattningsvis)

Politisk insikt

I slutet av 1980-talet hade Sydafrika kommit till insikt att fortsatt krig för att militärt vinna kriget knappast skulle vara värt de resurser som skulle krävas i både människoliv samt materiel. Man kan misstänka att även Kuba, Ryssland och USA hade fått den insikten. Även om Sydafrika skulle kunna vinna kriget, hur skulle freden vinnas i området Sydvästafrika? Att vinna krig är svårt, att vinna freden är ofta än svårare än att vinna själva kriget. Det gällde att finna en väg ut ur konflikten där alla parter kunde säga att vi vann. Bland annat gällde det för Castro att kunna meddela hemmaopinionen att “våra soldater dog för en god sak”. Turerna att mäkla fred i konflikten är värd en artikel i sig. Sovjetunionens statschef Mikhail Gorbatjev förklarade 1988 att de stödde ett amerikanskt initiativ till fredsförhandlingar ledda av USA, vilket skedde i flera möten under 1988.

Ryska instruktörer med SWAPO-insurgenter under slutet av 1970-talet.

Varde Namibia!

Februari 1989 bildades en FN-grupp (UNTAG) för att övervaka den överenskomna fredsprocessen. Allmänna val skedde i slutet av 1989 i Sydvästafrika vilket ledde till att Republiken Namibia utropades 21 mars 1990.

Hellre ökänd än okänd

En liten notering är att fredsprocessen gick i stå 1988 i och med det amerikanska presidentvalet. Men i och med att president George H.W Bush valdes kom fredsprocessen igång igen då Bush ansågs av Kuba och Angola som en hårdare förhandlingspartner än sin demokratiske rival Dukakis. Bättre att ta det avtal som ligger än omförhandling med en ny hårdare amerikansk president. ”Realpolitik” som det heter på tyska.

Militärteknik

Kriget i sig kom att utgöra ett test- och utvecklingsområde för nya fordon som speciellt var byggda för att motstå minor (mest berömd är troligen det sydafrikanska Buffel fordonet). Utveckling av långskjutande artilleri (G5 och G6-systemen) tog fart. Utprovning av ny taktik för det sydafrikanska flygvapnet bar frukt: idén var att man skulle genomföra bombningsuppdrag där man lobbade in bomber i en kastparabel för att undvika ett alltmer avancerat luftvärn från Sovjetunionen ( bland annat SA-3, SA-6 samt Strela-1 system).

Det sydafrikanska artillerisystemet G5 kom raskt till då man förstod att de ryskbyggda salvpjäserna, som angolanerna hade, sköt betydligt längre än sydafrikanernas pjäser.

Från geparden till gripen

Ett problem var till exempel att tiden i operationsområdet för det sydafrikanska flygvapnets Mirage F1 flygplan begränsades av de långa avstånd de var tvungna att flyga för att nå fram till operationsområdena som ofta var i södra Angola. En begräsning som inte det angolanska flygvapnets MiG-flygplan hade. Förekomsten av MiG-23 på den angolanska sidan ledde också till att Sydafrika modifierande sina Mirage III flygplan med stöd av Israel (detta blev till stridsflygplanet Atlas Cheetah).

Från egenmodifierade Atlas Cheetah (gepard)-stridsflygplan...

Modifieringarna innebar bland annat extra lastbalkar, förmåga till lufttankning, ny radar och avionik med nya mot- och störmedel, starkare jetmotor, ny vingstruktur och nosvinge. Detta gav flygplanet betydligt större förmåga att bära vapenlast samtidigt som det fick förbättrade manöveregenskaper jämfört med originalet flygplanet Mirage III. Som kuriosa kan nämnas att Cheetah-flygplanen var i tjänst till och med 2008 då de ersattes av Saab Gripen.

... till svensktillverkade JAS 39 Gripen.

Gött att avsluta på lite storsvenskt manér!